Haggor i alla länder, förenen eder

Blev av en före detta flickvän uppmärksammad om en bok jag enligt henne borde läsa, dvs Aase Bergs Haggan. Hon sade sig nämligen i boken ha upplevt beröringspunkter med vårt dåvarande förhållande.

Boken, utkommen 2019, skildrar alltså ett förhållande mellan en kvinna och en man, båda gifta, men inte med varandra. Kvinnan, Thelma, upplever mannen, Viktor, som sitt livs stora kärlek och skiljer sig från sin man för att börja ett nytt liv med Viktor. Viktor lovar Thelma att också skilja sig men dröjer och dröjer och vågar till slut inte. Eller vill inte?

När Thelma till sist inser att Viktor har fegat ur deras förhållande för gott förvandlas hon till Haggan, en feministisk hämndens ängel, som vill hämnas inte bara på Viktor utan på hela manligheten och alla de kvinnofällor den gillrat. Både allmängiltiga som förtrycker och diskriminerar kvinnor i samhälle och yrkesliv, men i synnerhet alla de fällor som den borgerliga familjeinstitutionen gillrar, med dess krav på kvinnor att alstra barn och upprätthålla en oklanderlig fasad.

Haggan uppammar ett glödande hat mot åtminstone toxisk men nog mera allmänt också all stereotyp manlighet och i synnerhet den kulturprofilistiska variant Viktor utsätter henne för. Hon kastas mellan hat och minnen av deras förhållande, med underbara kärleksskildringar.

Bergs ordkonst är blixtrande virtuos och nyskapande – hon borde definitivt väljas in i Akademien. Hon vill reclaima den kvinnliga ilskan – hon befordrar hagga från skällsord till honnörsord. Hon verkar inspirerad både av Valerie Solanas SCUM Manifesto och eventuellt Edith Södergran och kanske Rebecca Solnit – feministiska klassiker – med Haggan blir hon nu själv en.

Boken är skriven i jagform men det blir inte klart om det verkligen är fråga om en självupplevd historia eller en roman. I och för sig har det väl ingen större betydelse men vore kanske intressant veta. Som manlig läsare tycker jag ändå att det ju vore det intressant att också höra den andra partsinlagan.

Detta är ingen recension, i synnerhet som boken kom ut 2019, mera reflexioner. Men jag hittade ett par fina recensioner och en intervju med Aase:
– Sven Anders Johansson i Aftonbladet:
– Anders Kapp i litteraturbloggen Kapprakt:
– Johanna Stenius intervju med Aase: