Teuvo

Jag har några år sysslat med IT-handledning för seniorer via en förening som heter Enter. Föreningen ordnar i bibliotek och servicecentraler i huvudstadsregionen och Nyland veckovisa handlednings­tillfällen dit seniorer kan komma med sina IT-problem och förhoppningsvis få dem lösta.

Vi handledare är personer som under sitt arbetsliv sysslat med IT och efter pensioneringen för­sökt hänga med i den tekniska utvecklingen så gott det går. De som kommer med sina problem – våra klienter – är personer som oftast nog använt IT i sitt jobb och då haft tillgång till arbets­giva­rens IT-support, men sen när de blir pensionerade står de plötsligt där utan support, i bästa fall med barn eller barnbarn som support. Men, om barnbarnet löser problemet går det ofta så snabbt att senioren inte fattar ett dyft.

De problem som vi förväntas lösa är antingen telefon- eller datorproblem. Telefonerna är smart­telefoner med antingen android- eller iOS-operativsystem – nångång också nån Doro-senior­telefon – och datorerna laptoppar med antingen Windows eller MacOS.

Kommunikationen är ofta det första och emellanåt det största problemet; att handledaren inte förstår vad klienten säger när hen försöker beskriva problemet och klienten inte förstår vad handledaren säger när hen försöker förklara hur nåt fungerar eller ska användas. Vaddå operativsystem? Och vaddå app, nedladdning, installering, inställningar, konfigurering, konto, registrering, lösenord, och så vidare.

Oftast är våra klienter kvinnor, som ju inte är så rädda att be om hjälp. Men för män tar det på manligheten att erkänna att de inte kan, så de är i minoritet.

Nu har jag två veckor i rad haft en kille, Teuvo, som klient. Han rör mig i hjärtat, han är så oskuldsfullt omedveten om vår IT-knarkande värld. Han påminner mig om Daniel Blake i Ken Loach’s film med samma namn, till och med utseendemässigt. Han har alltså varit målare i hela sitt yrkesliv och säkert en bra målare, som aldrig behövt använda sig av vare sig smarttelefon eller dator. Nu har han köpt en användarvänlig Doro-telefon och kommer med den till oss för att få handledning i hur den ska användas.

Han vet absolut ingenting om denna sin inte-så-smarta telefon. Han vet inte ens hur han ska ringa. Han har lite dålig syn så försäljaren har ställt in stora ikoner, det ryms bara tre av dem per rad på skärmen. Sen vet han inte om han har nån PIN-kod eller inte. Han vet inte heller om han har nån e-postadress och vad den i så fall vore, eller vad det är för skillnad på e-post och SMS. Han surfar inte, googlar inte, har ingen nätbank heller, han går till banken om det skulle behövas – alla regelbundna räkningar går på automatdebitering. Han köper ingenting på nätet, vet knappast om det. Inga internetkonton heller – utom det e-postkonto som han inte är medveten om (jag har 143 konton).

Han är säkert nästintill osynlig för Googles algoritmer. Han är sannolikt något yngre än jag, som är ungefär lika gammal som begreppet dator, men han lever i en värld utan IT och vill fortsätta så – tills han dör. Han är underbar.