För krig har Finland pengar …

EU:s föregångare – Europeiska kol- och stålgemenskapen – grundades efter andra världskriget i syfte att förhindra framtida krig mellan Frankrike och Västtyskland. Kål- och stålgemenskapen ersatte den efterkrigstida Internationella myndigheten för Ruhrområdet.

Den efterkrigstida kontrollkommission var en motsvarighet här hos oss.

Kol- och stålgemenskapens uttalade ambition var att omöjliggöra ett franskt-tyskt krig genom en neutralisering av konflikterna om de fransk-tyska gränsområdena. De skulle ske genom att ställa produktionen och försäljningen av de för vapentillverkningen nödiga kolet och stålet under gemensam övervakning.

Den som inte sades var, att Frankrike som efter andra världskriget ville bli den ledande makten på den europeiska kontinenten, inte förmådde konkurrera med den sönderbombade tyska stålproduktionen. Det var m.a.o. inte fråga om att neutralisera konflikterna i Ruhrområdet, men nog om att ekonomiskt neutralisera Västtyskland.

Kol- och stålgemenskapen sågs som ett fredsprojekt och som ett första steg i bildandet av Europas förenta stater, vars utrikes- och försvarspolitik skulle vara gemensam. Genom att öka Europas resurser, ville man därtill trygga utvecklingen på den afrikanska kontinenten, där bl.a. Frankrike och Belgien utövade kolonialistisk exploatering.

EU BILDADES i början av 1990-talet som en civil och ekonomisk överstatlig allians, där bara den icke folkvalda EU-kommissionen kan ta initiativ till lagstiftning. Maastrichtfördraget möjliggjorde en överstatlig säkerhetspolitisk utveckling av EU under slutet av 1990-talet.

EU gick in för krishanteringsinsatser utanför unionen och EU:s medlemsländer har sedan år 2007 stridsgrupper i beredskap för ändamålet.

Också EU marknadsförs som ett fredsprojekt, men marknadsföringen har med rätta betecknats som friserad. EU är djupt involverad i proxykriget mot Ryssland och står som för ett ansenligt militärt stöd till Ukraina.

EU:S MILITÄRA stöd till Ukraina sker bl.a. via den europeiska fredsfaciliteten (EPF), som är ett instrument för militärt stöd med två pelare; gemensamma EU-operationer och assistans till länder utanför EU. EPF ingår därför inte i EU-budgeten och finansieras av medlemsländerna utöver deras ordinarie EU-avgifter. EU-länderna kan dock begära ersättning från EPF för sitt stöd till Ukraina.

Under åren 2022 – 2024 mobiliserade EU över 11 miljarder euro inom ramen för den europeiska fredsfaciliteten för stöd till Ukrainas väpnade styrkor.

FINLAND VILL inte stå i EU:s skamvrå. Enligt nyheterna har Finland flerfaldigat ökat värdet av sitt militära stöd till Ukraina.

Efter Rysslands annektering av de sydöstra delarna av Ukraina i februari 2022, stödde Finland Ukraina med försvarsmateriel till ett värde av 200 miljoner euro. År 2023 uppgick värdet till närmare 1,5 miljarder euro och det utökades i år med ytterligare 400 miljoner euro.

Finlands totala militära stöd till Ukraina uppgår idag till 2 miljarder euro.

Siffrorna berättar – entydigt och klart – att Finland har pengar för krig. Och det är landets fattiglappar som får punga ut med krigsmiljarderna. De kapitalstarka kommer in i bilden då projekten för återuppbyggnaden av Ukraina fördelas.

EFTER RYSSLANDS annektering, antog EU i mars 2022 en ny säkerhets- och försvarspolitiska handlingsplan, den s.k. strategisk kompassen. I kompassen föreslås en ny snabbinsatsstyrka – ”EU Rapid Deployment Capacity” – av brigads storlek. Den ska vara operativ år 2025.

Natos motsvarighet går under namnet ”Nato Forward Land Forces FLF”.

Finland vill för sin del, att EU:s snabbinsatsförmåga ska stärkas och att EU:s krishantering anpassas till förändringarna i omvärlden. Finlands mål är en gemensam marknad för försvarsmateriel inom unionen.

Som medlem i Nato förbehåller sig Finland dock rätten att köpa sina vapensystem från USA-allierade Israel.

Vid sidan av det fördjupade samarbetet mellan EU och Nato har Finland därtill som mål, att samarbetet mellan EU och USA ska vara så intensivt och strategiskt som möjligt beträffande förhållandet till Kina.

Krig är bråd död, lemlästning, omfattande materiell förstörelse och svåra umbäranden för dem som klarar sig med livhanken i behåll. För att inte tala om miljöförstörelsen.

Västmakternas strävan att ständigt anklaga ”Ondskans imperium” för den egna oförmågan att leva i fred med sin omvärld, håller inte i längden. Kolonialism och det transatlantiska ”negerslaveriet” ställdes också inför sina öden.

Att slåss för tobaken är korkat och i alla avseenden ohälsosamt. Nu krävs det fredsförhandlingar!