Fredens sak är vår

Peter den store skulle utan tvekan vända sig i sin grav om han visste vad Finland och Sverige sysslar med. Genom sitt medlemskap i Nato har länderna bidragit till att Östersjön numera är en av Nato kontrollerad sjö.

I Sverige gläder man sig över att Ryssland stängs in i Finska viken. Nato får äntligen en formell kontroll som varken 1600-talets svenska stormakt, Nazityskland eller Sovjetunionen uppnådde.

Danska myndigheterna har för sin del planer på att införa restriktioner för fartyg som fraktar rysk olja genom Östersjösundet. Restriktionerna skulle innebära att Danmark åsidosätter Köpenhamnsfördraget från år 1857 och bestämmelserna i FN:s havsrättskonvention.

Ukrainas och Georgiens eventuella anslutning till Nato ger Nato en starkare kontroll också över Svarta havet. Den av västmakterna dirigerade färgrevolutionen har redan dragits igång i Georgien och helt nyligen har Ukraina dragit sig undan från ett avtal med Ryssland om Svarta havet.

Förhandlingarna, som förmedlades av Turkiet, gällde garantier om säkerheten för handelssjöfarten.

Den ryska sjötrafiken ser ut att framöver vara öppen endast via Nordostpassagen, men för att blockera passagen har Natos nordiska medlemsländer Norge, Sverige och Finland upprättat en arktisk frontlinje mot Ryssland. Stridsövningarna pågår redan för fullt under överinseende av ländernas högsta politiska ledarskap.

De nordiska Natoländernas utrikes- och säkerhetspolitiska ledares signal till våra soldater är, att de står inför en ny ”paska reissu”. Dock slipper de att ständigt stå och smälla ihop sina stövelklackar, då stövlarna genomgått en produktförändring sedan senast. Klackarna är numera ljudlösa.

DET KAN INTE VARA en hemlighet för någon, att Ryssland utrikes- och säkerhetspolitiska ledning uppfattar Natos östliga expansion som ett existentiellt hot. Och agerar därefter.

Ingen annan stormakt skulle stillatigande acceptera den situation som Ryssland hamnat i, men visst kan man alltid föreställa sig att Ryssland, i allians med t.ex. Mexiko, Venezuela och Kuba, skulle upprätta baser runt USA.

Och sedan kan man fråga sig hur det höll på att gå för hela världen då Sovetunionen skeppade sina missiler till Kuba.

Ryssland har sedan 1990-talet krävt ett neutralt Ukraina, men år 2019 skrev Ukraina in sin ambition att gå med i Nato i sin grundlag. Saken blir inte bättre av att Ukraina numera är den enda staten i världen med en rasistisk konstitution.

I konstitutionens 16 artikel sägs det att ”bevarandet av det ukrainska folkets genetiska arv är statens ansvar”. Skrivningen överensstämmer med Natos primära målsättning att hålla Ryssland utanför Europa.

DAGLIGEN blir vi påminda om, att västmakterna uppfattar Ryssland som en fiende som bör försvagas. Kosta vad det kosta vill, men inte för mycket.

Av USA:s senaste 60 miljarder dollar stora stödpaket till Ukraina ska 23 miljarder användas för att fylla på de amerikanska lagren. Pengarna stannar m.a.o. i USA.

13 miljarder ska användas för faktiska vapenköp till Ukraina och 11 miljarder går till USA:s egna militära operationer i Europa. 8 miljarder dollar är finansiellt stöd till Ukraina i form av lån. Inför presidentvalet går medlen för stödpaketets vapen till de egna vapentillverkarna i delstaterna.

Stödpaketets bestämmelser ger därtill USA möjligheter att lägga vantarna på de frysta ryska tillgångarna. Det rör sig om belopp på futtiga 5 miljarder dollar, men USA vill att EU ska beslagta 260 miljarder dollar av de frysta ryska tillgångarna i Europa.

MILITÄRTIDSKRIFTER I USA publicerar redan kartor över Ryssland uppdelat i olika självständiga ryska stater. Kartorna upptar t.ex. republikerna Ryssland, Komi, Ural, Sibirien, Jakutien och Fjärran östern.

Det är inte enbart Ryssland, utan också Ukraina, som ska uppdelas.

Västmakterna sägs hysa planer på att ge upp de territorier som ockuperats av Ryssland i öst och söder samt Krim. I gengäld skulle kvarvarande västra Ukraina omedelbart gå med i Nato.

Uppdelningen av Ukraina har uppfattats som Natos fredsplan. I en situation då återerövringen av de territorier som Ryssland ockuperar verkar osannolik.

KINAS fredsplan är inte en konkret plan, men nog en slags disposition för en fredsprocess. De tolv punkterna i fredsplanen har sagts bilda ett bredare ramverk för dialog och försoning.

Ukrainas 10-punkts fredsplan företräder det diametralt motsatta.

Ukraina har uteslutit alla samtal med Ryssland tills alla ryska trupper lämnat de ockuperade territorierna. Och så länge Rysslands nuvarande president är vid makten. Fredsplanen omfattar också en tribunal för att åtala aggressionsbrott, vilket skulle göra det möjligt att ställa Ryssland till svars för invasionen.

Det finns alltså fredsplaner, men då det ömsesidiga förtroendet saknas, saknas också fredsviljan.

DET ÄR BERÄTTIGAT att fråga, hur man ska kunna ha förtroende för en västlig stormakt, som efter andra världskriget fört över tio regelrätta krig och ingripit i närmare åttio inbördeskonflikter utanför stormaktens egna gränser.

Enligt obekräftade uppgifter har krigen tagit livet av 8,5 miljoner civila och satt över 30 miljoner civila på flykt. Därtill kommer den enorma miljöförstöringen som krigandet alltid medför.

Är det verkligen så illa ställt, att siffrorna ovan åskådliggör den västliga synen på demokrati, frihet och rättsstatsprincipen?

FÖR OSS FINLÄNDARE gäller det att på sätt eller annat försöka komma överens med vårt östra grannland. En stängd gräns leder nämligen alltid till mankemang på bägge sidor om gränsen.

Därför är fredens sak är vår.