Starka, fina, färgrika Finland

Brukar för det mesta lyssna på Bunuels, aka Måns Strömbergs, musikprogram Lux på Vega på sön­dags­eftermiddagar. Nu börjar det ta emot. Inte på grund av musiken men på grund av de tok­patriotiska floskler han har börjat slänga in i tid och otid.

Hans ’starka, fina, färgrika (!) Finland’ vareviga gång han spelar nån inhemsk låt börjar åtminstone i mitt tycke alltmer likna Trumps ’Make America Great Again’.

Man kan ju inte undgå att fundera på om den här ’starka, fina, färgrika Finland’-kampanjen är hans i så fall säkert välmenta försök att kompensera för den tydligen fruktansvärda skam det innebär för den finska självkänslan att Finland inte lyckades ta en enda medalj i olympiaden. Med självkänslan så i botten måste man väl försöka ge den lite konstgjord andning.

För Finland är ju världens lyckligaste land som samtidigt leder självmordsstatistiken och kvinno­vålds­statistiken. Och säkert färglöshetsstatistiken dessutom. Så lite privat lycklighetsskapande hjärntvätt skadar ju inte?

Det var nyligen nån britt som i offentligheten förundrade sig över att man i en del länder flaggar överallt och hela tiden. Han tyckte ungefär att i Storbritannien vet man att man är bäst – vilket ju förstås kan diskuteras – och behöver därför inte hela tiden försöka underblåsa nåt slags patriotism genom att flagga. Ju sämre självkänsla, desto mera flaggor liksom. Eller försäkringar om hur starka, fina och färgrika vi är.

Eller – hemska tanke – har Bunuel kanske gått och blivit grundfinne?