Brittisk sannfinlandism?

Under lördagen såg vi en Kärlek & anarki-film, om japanske pianovirtuosen Ryuichi Sakamoto, ganska tråkig, långsam och ojapansk och med maestrolater. Avliden för ett år sen, därför kanske filmen?

Sen på kvällen surfade jag mellan de trettionio tevekanaler vi nu har tillgängliga efter att vi bytt ut vårt gamla antikverade kanalpaket mot ett nytt som naturligtvis var både billigare och digrare och förutsatte att den gamla antikverade playboxen ersattes med en ny, som jag installerat dagarna innan.

Surfade sen som sagt och råkade stanna på svenska SVT2 som sände en av BBCs så kallade PROMS- konserter från Royal Albert Hall. Har aldrig sett eller hört en tidigare och är ganska analfabet på musik. Konserten verkade vara en väldigt folklig tillställning där publiken släppte upp och pangade ballonger också under konserten och viftade med flaggor, de flesta Union Jack men också en och annan ukrainsk syntes.

Dirigent för spektaklet var Sakari Oramo, sen 2012 fast anställd i kungariket som dirigent för BBCs symfoniorkester.

Först mer eller mindre klassisk musik med en – i mitt tycke – alldeles fantastisk pianist Stephen Hough som trakterade flygeln helt utan ryuichiska later och en tydligen väldigt folkkär sångare, Angel Blue som tyvärr lagt ordentligt på hullet sen hon plåtades för Wiki.

Läste nånstans om nån britt som när han av en amerikan tillfrågades varför man inte ser den brittiska flaggan i gatubilden sade ungefär att britterna ju vet att de är bäst och därför inte behöver vifta med flaggor. Men här viftades det. Stämningen överlag verkade faktiskt lite sannbrittisk.

Mot slutet kom sen de riktigt folkliga numren med sjömansvisor och Land of Hope and Glory, Rule Britannia, Auld Lang Syne och whatnot. Själv tyckte jag stämningen alltmer började likna nåtslags tokpatriotiskt sannbrittisk version av Allsång på Skansen men stackars Oramo höll tappert masken och dirigerade till slutet.

Man frågar sig om britterna efter sin brexit börjat tvivla på att de fortfarande är bäst.