Öppna östgränsen!
I sin östpolitik har vår av russofobi påverkade utrikes- och säkerhetspolitiska ledning gjort vapenskramlet, det ekonomiska kriget och det utrikespolitiska misstroendet till sina huvudsakliga instrument. Det gäller att försvara den västliga friheten, demokratin och rättsstatsprincipen i ett land, som aldrig upplevt den västliga friheten, demokratin eller rättsstatsprincipen.
DE PROVOKATIVA militära signalerna utgör ett nytt instrument för vår utrikes- och säkerhetspolitiska ledning.
Stridsflygplan från Finland deltog för första gången i Natos årliga kärnvapenövning ”Steadfast Noon” (eventuellt ”Oomkullrunkelig mitt på dagen”). De involverade Natoländerna utbildade sina flygstridskrafter i logistiken kring användningen av kärnvapen. I år hölls övningen i Belgiens, Nederländernas, Danmarks och Storbritanniens luftrum men också över Nordsjön.
Finland deltog i övningen med stridsflygplan, som inte ens är anpassade för att bära kärnvapen. Därmed framstod vår medverkan som en provokativ militär signal av det triviala slaget.
Finland har inte förklarat Ryssland krig, men för mig förefaller det som om vår utrikes- och säkerhetspolitiska ledning föredrar att gömma sig bakom de västliga politiska ledarnas breda ryggar, varifrån de, med tungan rätt i munnen, försöker sparka ryssarna på smalbenen.
Det är berättigat att fråga, vilken glädje och nytta vårt lands medborgare har av de provokativa signalerna, då det i offentligheten redan framgått, att våra kommande F-35-jaktplan kommer att anpassas för att bära kärnvapen.
Här är det inte i sig fråga om hur våra politiska ledare uppfattar sin egen utrikes- och säkerhetspolitik, men nog om hur andra länders politiska ledare gör det. Att för dem förklara, att man framför politisk teater för de egna väljarna inför kommande kommunal- och välfärdsområdesval, är inte förtroendeskapande.
För mig är en provokation, en provokation. Den blir inte vackrare av att det är vi vanliga skattebetalare som bestrider kostnaderna för provokationen. I form av en minst sagt ohemul avveckling av den välfärd som våra efterkrigstida generationer upprättade genom ett synnerligen hårt arbete. Och med motiveringen att landet är skuldsatt över öronen.
INTEGRATIONEN I NATO har blivit högsta prioritet för vårt lands utrikes- och säkerhetspolitisk ledning, vilket givetvis förutsätter att den tonar ned den pragmatiska säkerhetspolitiska balansgången i relationen till Ryssland. Efter decennier av alliansfrihet utan kärnvapen, bidrar förändringen till öka spänningen mellan den västliga kärnvapenalliansen och Ryssland. Och därmed också mellan Finland och Ryssland.
Det förvånar inte alls, att Finland numera ingår i Rysslands s.k. inre försvarsring.
FINSKA OCH RYSKA medborgare, bosatta invid vår östgräns, börjar få nog av den stängda gränsen. Framför allt då det visade sig, att det inte alls var fråga om till tänderna rustade civilklädda nordkoreanska soldater som utgjorde föremålet för inresans instrumentalisering och gränsens stängning.
Det var i huvudsak fråga om tredjelandsmigranter som använde Ryssland och Finland som transitpunkter för att resa vidare inom Schengenområdet. Mången av dem, som de ryska aktörerna slussade till Finland, har redan lämnat vårt land. En del av dem t.o.m. utan pass.
STÄNGDA GRÄNSER försvårar otvivelaktigt vardagen för dem, som i bosättningarna invid gränsen vill leva ett liv värt att leva.
Turism har redan länge varit ett trumfkort för Östra Finland. Närheten till S:t Petersburg förde köpkraftiga turister till Södra Karelen. För att betjäna dem uppfördes köpcentra och turistmål. Nu tvingas de stänga sina dörrar och detta gäller också för talrika mindre restauranger och kvartersbutiker.
Skogsindustrin drabbas också av den stängda gränsen, då importen av virke från ryska Karelen upphört. Kymmenedalen, väster om Södra Karelen, kallas redan Finlands rostzon, men det är inte stål- utan pappersindustrin man talar om.
De anställda försvinner ut i arbetslöshetens knapphet och förtvivlan. De mänskliga kontakterna bryts.
EFTER UKRAINAS helt nyligen framförda – och kort därefter förnekade – hot om att skaffa sig kärnvapen, har jag ingen som helst förståelse för finska statsmaktens vapenleveranser till Ukraina. Här är det inte längre fråga om rätt eller fel, om frihet eller diktatur. Här är det fråga om Europas framtida öde.
Ryssarna vet hur man förflyttar hela samhällen bortom Ural, men vart ska vi européer ta vägen. Situationen i Europa kräver förslag som inger förtroende. Vapenskramlet gör det inte. Därför: Öppna östgränsen!
Oj, oj, oj – nu har vi hela den ryska propaganda-apparaten här! Och ännu över östgränsen…. lite överdrivet, kanske. Och det där med att flytta bortom Ural – det var ju vad hela Gulag byggde på och vad Navalnyi mfl fått ta del av. Min morfar fick det enklare – Stalin lät arkebusera honom i skogen bak Petrozavodsks station. Och nu har vi en ny Stalin där bak gränsen – och vi skall öppna den? Hmmmm…
Jag ämnar inte alls bära ansvaret för det den sovjetiska ”Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger” ägnade sig åt under åren 1923 till 1961. Jag hade inte ens inlett folkskolan då Stalin avled i mars 1953. Jag gjorde det först på hösten samma år.
Det var visst Churchill som uppfattade folkens krig som mer fruktansvärda än konungarnas. Då vi behandlar Sovjetunionen och dess uppkomst, kan vi inte radera ut Tsarryssland eller bolsjevikernas oktoberrevolution ur historien. Detsamma gäller för det första världskriget och Nazityskland. De bara finns där, vare sig vi vill det eller inte.
FN-stadgan anger – entydigt och klart – att staterna ska avstå från ”hot” om våld och ”användning av våld mot någon stats territoriella integritet” eller ”oberoende”.
Det kan inte vara en hemlighet för någon, att Natos expansion österut uppfattas av Ryssland som ett hot mot dess territoriella integritet. Det är dock inte vi finländare i Finland som ska berätta för ryssarna i Ryssland vad de får eller kan uppfatta som ett hot. Ryssarna i Ryssland sköter den frågan själva och det har de gjort sedan Novgorods dagar.
Det är befogat att fråga sig, om man med dagens kärnvapenarsenaler överhuvud kan vinna ett krig genom att kriga. För mig förefaller det som om fred uppnås då krigets involverade inser det hopplösa i situationen och drar sig ut ur konflikten genom att sätta sig kring förhandlingsbordet.
Jag prioriterar freden, som är den absoluta förutsättningen för den sociala välfärden och den sociala rättvisan. Jag understryker respekten för principen om ickeinblandning i andra länders interna angelägenheter, då den i sin tur utgör förutsättningen för förtroendefulla relationer i internationella sammanhang.
Jag beklagar, men jag är lite för gammal för att låta mig påverkas av det där ”Oj, oj, oj” och ”Hmmmm …”
Jag beklagar också, men jag är tillräckligt gammal för att låta mig påverkas av den som på allvar känner noja över den uppdiktade åkomman ”russofobi”. Den som anno 2024 börjar beskylla vedersakare för ”russofobi” förverkar sin trovärdighet omedelbart. ”Russofobi” brukas idag på samma vis som ”antisovjetism” för 30-40 år sedan, och bör följaktligen bemötas på samma vis – med sarkastiska skratt och uppgivna huvudskakningar. Det är en propagandaterm, som Kreml och dess utländska lakejer frikostigt slungar ut mot allt och alla som ifrågasätter Rysslands maktambitioner, och som kritiserar olika drag i det ryska samhället.
”Det kan inte vara en hemlighet för någon, att Natos expansion österut uppfattas av Ryssland som ett hot mot dess territoriella integritet.” Må så vara, men en skribent med lite mer sanningslidelse skulle även framhålla att dessa uppfattningar är fullständigt ogrundade. Nato har inga planer på att inkräkta på det ryska imperiets territorium. Däremot utgör försvarsalliansen en effektiv spärr mot Rysslands imperialistiska ambitioner, mot Kremls eviga strävan att öka sitt inflytande över andra länder, oavsett om dessa länders befolkningar gillar det eller ej. Kreml har en liten arsenal av begrepp för denna politik – ”upprättande av säkerhetszoner”, ”geopolitik”, skapande av ett ”Eurasien” som ”motvikt” till USA och ”atlantismen”, etablerande av en ”multipolär värld”. Men det är rysk imperialism det handlar om.
Trots de västliga politiska ledarnas uttalade löften till Sovjetunionens Gorbatjov och Rysslands Jeltsin om att Nato inte skulle expandera bortom det återförenade Tyskland, tog Natos utvidgning fart några år efter Sovjetunionen fall 1991. Enligt Wikipedia inträdde Tyskland som Västtyskland redan 1955, medan territorierna som ingått i Östtyskland kom att ingå i Nato från och med Tysklands återförening 1990.
De ryska politiska ledarna gjorde misstaget att lita på de västliga ledarnas löften, men efter Sovjetunionen fall och det återupprättade Rysslands svaghet, framgick det att västmakternas ledare saknade fullmakter att komma överens med Rysslands ledare.
Polen, Tjeckien, Ungern och Bulgarien inträdde i Nato 1999; Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien och Albanien 2004; Kroatien 2009; Montenegro 2017; Nordmakedonien 2020; Finland 2023 och Sverige 2024. Bland stater som står inför medlemskap i Nato, finner vi Bosnien och Hercegovina, Georgien, Azerbajdzjan, Kosovo och Ukraina.
I november 1921 slöt USA och Ukraina ett avtal om strategiskt partnerskap. Ryssland reagerade i december 2021 genom att sända en förhandlingsinvit till västmakterna med krav om ett alliansfritt Ukraina, men samtliga västregeringar avvisade förhandlingsinviten.
I februari 2022 inledde Ryssland sin s.k. särskilda militäroperation mot Ukraina, vilket knappast överraskade västmakterna. President Kennedy hade berättat för dem, att ingen stormakt tillåter ett utländskt militärt hot invid dess gränser.
Västmakternas antiryska skyddsmur i Europa, från Kirkenes i norr till Kreta i söder, tvingar Ryssland att i internationella sammanhang rikta blicken österut och söderut. Det gör Ryssland redan. BRICS-gruppen svarar nu för en befolkning på 4,8 miljarder.
Det är inte Ryssland, men nog Finland som nog oroar mig. Allt tyder på, att Finland är på väg att hamna i den decentraliserade västeuropeiska utkanten såsom Natos långa nordöstliga frontlinje.
Att använda termen ’särskilda militäroperation’ om Rysslands anfall mot en självständig grannstat säger allt. Och den ’operationen’ säger allt som behövs om Natos långa nordöstliga frontlinje. Den är där den är och vi är här vi är – precis därför.
Trådstartaren torde ha insett omöjligheten att bruka det av Kreml gouterade propagandaordet ”russofobi” i en seriös diskussion, och försöker i stället hänvisa till något som kallas ”uttalade löften till Sovjetunionens Gorbatjov och Rysslands Jeltsin om att Nato inte skulle expandera bortom det återförenade Tyskland”. Trots att sådana löften aldrig gavs.
https://hls.harvard.edu/today/there-was-no-promise-not-to-enlarge-nato/
https://www.chathamhouse.org/2021/05/myths-and-misconceptions-debate-russia/myth-03-russia-was-promised-nato-would-not-enlarge
https://bitterwinter.org/myth-of-the-american-coups-in-ukraine-4-the-nato/?gad_source=1&gclid=Cj0KCQjw7Py4BhCbARIsAMMx-_KNoLHi7J1sPish8qivoJgYQFEgVFsB4KTojol_0MXiAQPY1chJmdwaAni6EALw_wcB
https://www.nato.int/cps/en/natohq/115204.htm
https://www.france24.com/en/russia/20220130-did-nato-betray-russia-by-expanding-to-the-east
För flera herrans år sedan tog jag del av sovjetiska APN:s svenskspråkiga pressbulletiner, som bl.a.berättade för mig att ”Saltgruvan botar”. Jag har förstått att APN:s verksamhet upphörde 1990.
Då jag inte läser ryska, saknar jag möjligheter att ta del av den ryska propagandan. Så där på riktigt.
I min Tiger-blogg ”Inför fruntimmersveckan” från mars 2024, hänvisar jag till ett längre diskussionsinlägg av Tunander. Det är fråga om Ola Tunanders diskussionsinlägg ”Har Ryssland brutit mot internationell rätt?” från oktober 2023.
Enligt den för mig tillgängliga informationen, arbetade professor emeritus Ola Tunander på det norska fredsforskningsinstitutet (PRIO) i 30 år. Han har hållit föredrag om säkerhetspolitik och militära frågor över hela världen och några av hans böcker har varit kurslitteratur på universitet och militära högskolor (bland annat på Oxford University och US Naval War College).
Självfallet gouterar jag innehållet i professor Tunanders seriösa diskussionsinlägg.
Jag erkänner att jag slarvar med referenserna i mina bloggskriverier. Det beror på att jag uppfattar dem för det som i skolan kallades för hemuppstaser. D.v.s. högst personliga resonemang.
Självfallet ger jag Mikael Shulman all rätt att uppfatta allt det som inte passar i smaken för rysspropaganda.