Öppna Östgränsen!

I sin östpolitik har vår av russofobi påverkade utrikes- och säkerhetspolitiska ledning gjort vapenskramlet, det ekonomiska kriget och det utrikespolitiska misstroendet till sina huvudsakliga instrument. Det gäller att försvara den västliga friheten, demokratin och rättsstatsprincipen i ett land, som aldrig upplevt den västliga friheten, demokratin eller rättsstatsprincipen.

DE PROVOKATIVA militära signalerna utgör ett nytt instrument för vår utrikes- och säkerhetspolitiska ledning.

Stridsflygplan från Finland deltog för första gången i Natos årliga kärnvapenövning ”Steadfast Noon” (eventuellt ”Oomkullrunkelig mitt på dagen”). De involverade Natoländerna utbildade sina flygstridskrafter i logistiken kring användningen av kärnvapen. I år hölls övningen i Belgiens, Nederländernas, Danmarks och Storbritanniens luftrum men också över Nordsjön.

Finland deltog i övningen med stridsflygplan, som inte ens är anpassade för att bära kärnvapen. Därmed framstod vår medverkan som en provokativ militär signal av det triviala slaget.

Finland har inte förklarat Ryssland krig, men för mig förefaller det som om vår utrikes- och säkerhetspolitiska ledning föredrar att gömma sig bakom de västliga politiska ledarnas breda ryggar, varifrån de, med tungan rätt i munnen, försöker sparka ryssarna på smalbenen.

Det är berättigat att fråga, vilken glädje och nytta vårt lands medborgare har av de provokativa signalerna, då det i offentligheten redan framgått, att våra kommande F-35-jaktplan kommer att anpassas för att bära kärnvapen.

Här är det inte i sig fråga om hur våra politiska ledare uppfattar sin egen utrikes- och säkerhetspolitik, men nog om hur andra länders politiska ledare gör det. Att för dem förklara, att man framför politisk teater för de egna väljarna inför kommande kommunal- och välfärdsområdesval, är inte förtroendeskapande.

För mig är en provokation, en provokation. Den blir inte vackrare av att det är vi vanliga skattebetalare som bestrider kostnaderna för provokationen. I form av en minst sagt ohemul avveckling av den välfärd som våra efterkrigstida generationer upprättade genom ett synnerligen hårt arbete. Och med motiveringen att landet är skuldsatt över öronen.

INTEGRATIONEN I NATO har blivit högsta prioritet för vårt lands utrikes- och säkerhetspolitisk ledning, vilket givetvis förutsätter att den tonar ned den pragmatiska säkerhetspolitiska balansgången i relationen till Ryssland.  Efter decennier av alliansfrihet utan kärnvapen, bidrar förändringen till öka spänningen mellan den västliga kärnvapenalliansen och Ryssland. Och därmed också mellan Finland och Ryssland.

Det förvånar inte alls, att Finland numera ingår i Rysslands s.k. inre försvarsring.

FINSKA OCH RYSKA medborgare, bosatta invid vår östgräns, börjar få nog av den stängda gränsen. Framför allt då det visade sig, att det inte alls var fråga om till tänderna rustade civilklädda nordkoreanska soldater som utgjorde föremålet för inresans instrumentalisering och gränsens stängning.

Det var i huvudsak fråga om tredjelandsmigranter som använde Ryssland och Finland som transitpunkter för att resa vidare inom Schengenområdet. Mången av dem, som de ryska aktörerna slussade till Finland, har redan lämnat vårt land. En del av dem t.o.m. utan pass.

STÄNGDA GRÄNSER försvårar otvivelaktigt vardagen för dem, som i bosättningarna invid gränsen vill leva ett liv värt att leva.

Turism har redan länge varit ett trumfkort för Östra Finland. Närheten till S:t Petersburg förde köpkraftiga turister till Södra Karelen. För att betjäna dem uppfördes köpcentra och turistmål. Nu tvingas de stänga sina dörrar och detta gäller också för talrika mindre restauranger och kvartersbutiker.

Skogsindustrin drabbas också av den stängda gränsen, då importen av virke från ryska Karelen upphört. Kymmenedalen, väster om Södra Karelen, kallas redan Finlands rostzon, men det är inte stål- utan pappersindustrin man talar om.

De anställda försvinner ut i arbetslöshetens knapphet och förtvivlan. De mänskliga kontakterna bryts.

EFTER UKRAINAS helt nyligen framförda – och kort därefter förnekade – hot om att skaffa sig kärnvapen, har jag ingen som helst förståelse för finska statsmaktens vapenleveranser till Ukraina. Här är det inte längre fråga om rätt eller fel, om frihet eller diktatur. Här är det fråga om Europas framtida öde.

Ryssarna vet hur man förflyttar hela samhällen bortom Ural, men vart ska vi européer ta vägen. Situationen i Europa kräver förslag som inger förtroende. Vapenskramlet gör det inte. Därför: Öppna östgränsen!