’Allt är ryssens fel …’

I premierade tidskriften Ny Tid läser jag, att BRICS är en grupp av numera tio länder vars uttalade syfte är att utgöra en motpol till västländernas ekonomiska dominans. Ambitionen är att utveckla alternativa ekonomiska och politiska organ till Internationella valutafonden, Världsbanken och övriga institutioner med ekonomiskt-politiska kopplingar till G7 och USA.

BRICS, är förkortningen för ett organiserat samarbetet mellan fem av världens största och mest växande statsekonomier: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina (engelska: China) och Sydafrika. Officiellt bildades grupperingen 2009, men då Sydafrika kom med 2010, blev BRIC BRICS.

I år tillkom Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, och Iran. Därför BRICS+.

Vid BRICS-mötet i Kazan i oktober i år gavs 13 länder s.k. partnerstatus. Länderna är Kazakstan, Algeriet, Vitryssland, Turkiet, Bolivia, Kuba, Indonesien, Malaysia, Nigeria, Thailand, Uganda, Uzbekistan och Vietnam.

BRICS företräder en befolkning på 4,8 miljarder.

BRICS är dock mer än folk och fä. Av de fattiga länderna fäster man sig vid Etiopiens tillgång till kaffe, gas, guld och tantal; Kubas tillgång till nickel och kobolt; Uzbekistans tillgång till bomull och uran samt Kazakstans produktion av järn och mangan.

BRICS, som sägs stå för närmare 40 procent av globala BNP och svarar för en fjärdedel av världens varuexport, är inte en homogen församling. Grupperingen kännetecknas av olikheter, politiska spänningar, varierande ideologiska intressen och ekonomisk instabilitet. Länder som accepterar illegala sanktioner mot andra länder antas inte till BRICS.

En harmonisering förestår och BRICS’ ekonomiska och politiska agenda åskådliggör konceptet för den s.k. multipolära världsordningen.

Agendan upptar bl.a. en reform av den nuvarande internationella finansiella arkitekturen, en handelsplattform för jordbrukets råvaror, transparenta och säkra gränsöverskridande betalningsinstrument och användningen av lokala valutor i finansiella transaktioner mellan BRICS-länderna och deras handelspartner.

Vid sidan om BRICS har vi också BRI och SCO.

BRI, eller ”Belt and Road initiativ”, lanserades av Kinas president Xi Jinping år 2013. Bältet är den Nya Sidenvägens markbaserade ”ekonomiska bälte”, medan Vägen är ”2000-talets maritima Sidenväg”.

BRI har sex huvudsakliga s.k. korridorer på land: 1) Kina-Mongoliet-Ryssland; 2) Kina-Pakistan; 3) Nya eurasiska landbron; 4) Kina-Indokina; 5) Bangladesh-Kina-Indien-Myanmar; 6) Kina-Central- och Västasien (Sidenvägen) samt den maritima sidenvägen.

BRI’s mål är att förbättra förbindelserna och det ekonomiska samarbetet mellan Kina och länder i Asien, Europa, Afrika, Latinamerika och Karibien. Mellan åren 2000 – 2020 byggde Kina i Afrika mer än 100 000 km vägar och järnvägar, ca. 1000 broar, nästan 100 hamnar samt kraftanläggningar, vårdinrättningar och skolor.

I september 2021 sägs Kinas totala handelsvärde med BRI’s partnerländer röra sig kring 10 biljoner US-dollar.

SCO eller Shanghai Co-operation Organisation är en eurasisk politisk, ekonomisk, internationell säkerhets- och försvarsorganisation som bildades år 2001. SCO anses vara världens största regionala organisation i fråga om den geografiska omfattningen och befolkningen. Organisationen täcker 60 procent av Eurasiens yta och 40 procent av världens befolkning. Dess sammanlagda BNP uppskattas till 20 procent av globala BNP.

SCO har 10 fullvärdiga medlemmar, ett par observatörsmedlemmar samt s.k. länder i dialog. De fullvärdiga medlemmarna är Kina, Ryssland, Vitryssland, Iran, Indien, Pakistan, Tadzjikistan, Uzbekistan, Kirgizistan och Kazakstan.

Det finns de som ser en allians mellan BRICS och SCO såsom ett konkret alternativ inom den framväxande multipolära världsordningen.

IMMANUEL KANTS omtalade utopiska tanke om den eviga freden (”Zum ewigen Frieden”) från 1795 säljer dåligt i våra moderna tider. Kortfattat pläderade Kant för en överstatlig federation mellan fria stater, vars sammanhållningen skulle tryggas av ekonomiska förbindelser och världsmedborgarskap.

Nationernas förbund (NF) – även kallad Nationernas fiasko (NF) – bildades 1920 på basen av ett fredsresonemang som bl.a. utvecklades av då redan avlidne ryska tsaren Nikolaj II.

NF uppnådde aldrig politiskt inflytande på den internationella arenan. Trots att USA:s president Woodrow Wilson var en av initiativtagarna, gick USA inte med och motsättningarna mellan medlemsländerna var märkbara. Få överraskades av att Storbritannien saknade förmåga att betrakta koloniserade folk som sina jämlikar.

NF slutade i praktiken att fungera 1939 i samband med andra världskrigets utbrott.

Idag förefaller det som om de krigande och deras väpnare i Europa och Mellanöstern struntar i Förenta nationerna (FN). Inom det västeuropeiska s.k. fredsprojektet EU är man fullt upptagen av sitt ekonomiska krig mot Ryssland med dess sanktioner, handelsblockader och bojkotter. Som i antikens Grekland.

Försvarsalliansen NATO bidrar för sin del till att äventyra freden i Europa genom sin expansion österut och sin involvering i kriget mot Ryssland med Ukraina som proxyaktör.

Som västmakterna militära arm sägs Nato också vara involverad i planeringen av en större konflikt mot Kina i Östasien och Stillahavsområdet. Natos globala ambition upptar redan Stillahavsområdets Australien, Nya Zeeland och Japan som partners i Atlantpakten.

JAG KAN INTE UNDGÅ att notera, att Ryssland allt som oftast får klä skott för de västeuropeiska ländernas olösta interna problem och deras oförmåga att komma överens sinsemellan. Under mina barn- och ungdomsår i Eira, där söder om Fabriksgatan i Helsingfors, visste alla att ’allt är ryssens fel’.

I det ryska resonemanget om vår tids motsättningar, utgår man från att dagens internationella motsättningar förr eller senare måste lösas av den dialektiska syntesen. Av övergången till en annan kvalitet, av övergången till en ny världsarkitektur. D.v.s. till en multipolär världsordning.

Här hänvisas till konflikten mellan å ena sidan den stora majoriteten av jordens befolkning, som vill leva och utvecklas i en sammankopplad värld med möjligheter för alla. Å andra sidan den globala minoriteten, som vill upprätthålla sin oberättigade dominans med möjligheter enbart för den globala minoriteten.

I bakgrunden spökar kolonialismens blodbesudlade historia och därefter neokolonialismens fortsatta plundring av naturresurserna i de forna kolonierna. Kolonialismens exploatering har numera övertagits av globala finanskapitalismen, som obehindrat rör sig över de nationella gränserna.

Som bas för relationerna på ett nytt utvecklingsstadium, vill man på ryskt håll se rättvisa och säkerhet för alla utan undantag, maximal representativitet, suverän jämlikhet samt mottaglighet för samverkan och ömsesidig påverkan.

FINLAND har stängt sin gräns mot Ryssland och signalerar – entydigt och klart – sitt bristande intresse för handelsutbyte med BRICS-länderna och deras närmare 5 miljarder konsumenter.

GRÄNSERNA är lätta att stänga, men ack så svåra att öppna igen.

Gulnade fotografier i mitt album påminner mig om att jag och bereste journalisten Henrik Helenius besökte Berlin, med avstick till Östberlin, endast några få månader innan Berlinmuren rasade i november 1989.

Tyskland återförenades i oktober 1990, men fortfarande – 35 år senare – är vardagen i Tyskland delad.