Självständighetsdagen på Ode
Mike Pohjolas inlägg 14.12.2024 på FB om nazisternas ’läsecirkel’ och motdemonstrationerna (på finska – min översättning)
Händelserna i Ode under självständighetsdagen var ganska kaotiska och det har ännu inte skrivits någon heltäckande rapport om dem trots att flera medier var på plats.
Utgångspunkten var att den högerextrema, öppet fascistiska och rasistiska Sinimusta Liike-rörelsen (den blåsvarta rörelsen) hade meddelat att den skulle anordna en läsecirkel i centralbiblioteket Ode. Den är ingen lättnationalistisk grupp; de har förklarat att de stöder likvideringen av en halv miljon ‘inte riktiga’ finländare. Fullblodsnazister alltså.
Stadsfullmäktige har beslutat att stadens lokaler (som Ode) inte ska upplåtas för ”evenemang som bryter mot FN:s konvention mot rasdiskriminering och att lokalerna inte ska upplåtas för grupper som är engagerade i verksamhet som orsakar eller planerar våld”.
Stadens jurist hade meddelat bibliotekets chef att läsecirkeln inte är ett evenemang om lokaliteter inte reserverats. Rörelsen hade på sin hemsida meddelat att en läsecirkel skulle hållas i bibliotekets kafé, där en pamflett skulle läsas och att detta skulle videofilmas för visning på nätet; men enligt juristen var detta inte ett evenemang. Ett absurt påstående, men bibliotekschefen måste foga sig.
För att stoppa detta fascistiska evenemang hade politiker och kulturaktivister, inklusive mig, kallat demokratiskt sinnade stadsbor till biblioteket. Det kom hundratals, medan det i kaféet fanns ett dussintal nazister och några fler tältade utanför.
I tredje våningen fanns fem poliser, tre ordningsvakter, biblioteksanställda och bibliotekschefen, som av någon anledning inte alls hade förberett sig för evenemanget trots att det diskuterats både offentligt och i kulisserna.
Stämningen var ren från början konstig. Två män i blåsvart satt i kaféet lugnt diskuterande en föregiven bok. Den ene var den blåsvarta rörelsens ledare Tuukka Kuru, den andre tydligen pamflettens författare. De uppförde sig relativt sakligt men talade för rasism, fascism och likvidering av femhundratusen finländare.
I en absurd whataboutism-artikel i Helsingin Sanomat undrade man varför vänsterungdomen får boka lokaliteter i biblioteket, om de blåsvarta inte får det. Vänsterungdomen är ett demokratiskt riksdagspartis demokratiska ungdomsorganisation, de blåsvarta vill döda en halv miljon finländare. Kanske borde Helsingin Sanomat göra sina läxor innan de gör sådana jämförelser.
Evenemanget filmades av Junes Lokka från Uleåborg, en nazistisk clown, som betedde sig illvilligt och aggressivt mot oss motståndare, bibliotekspersonalen, ordningsvakterna och poliserna. Vid ett tillfälle utbrast han att vi alla borde dödas, men i videon är just det stället konstigt nog ohörbart.
Vid närliggande bord satt vanliga medlemmar i den blåsvarta rörelsen och andra nazister och lyssnade till denna marknadsföringsdiskussion om pamfletten. Det var helt klart ett evenemang.
Eftersom motståndarna hade samlats där spontant hade de flesta ingen plan. Men när någon från bakre raden började skandera ”Inga nazister på biblioteket!” tog det snabbt fart. Snart hade vi en folkmassa som ropade slagord och ibland dansade och sjöng runt nazistdiskussionen.
Detta förstörde bibliotekschefens plan, trots att det inte borde ha kommit som någon överraskning. Hennes plan hade varit att vänta tills nazisterna skulle höja rösterna tillräckligt för att det skulle uppfattas som ett publikt evenemang, eller säga något rasistiskt, varefter de skulle ha kunnat avlägsnas enligt ordningsreglerna.
Planen hade två fel: För det första kunde nazisternas tal inte höras på grund av larmet från motståndarna. För det andra var nazisternas ‘läsekrets’ extremt rasistisk från första början och kunde direkt ha förbjudits enligt ordningsreglerna.
Bibliotekschefen blev därför arg på motståndarna och klagade över att det var vi och inte nazisterna som störde biblioteksfriden. Nazisterna, kända för sina bokbål, är förstås det verkliga problemet även när det gäller biblioteksfreden.
Ändå höll jag också lite med henne: den stora majoriteten av oss helsingforsare stödjer demokratin, i detta fall stadsfullmäktige, stadens jurist, ordningsreglerna och biblioteksfreden. Enda orsaken att obstruera var att få ut nazisterna från vårt gemensamma utrymme.
Spontaniteten fick rent schamanistiska drag, när en färgad kvinna agerade dansande försångare, larmet var verkligen öronbedövande. Det hördes till och med i nedre våningen.
Jag såg när bibliotekschefen gick för att prata med polisen för att fråga om vi kunde avlägsnas. Fem poliser och tre säkerhetsvakter avlägsnande hundratals människor skulle ha resulterat i kaos som enligt min mening skulle ha gynnat nazisterna. I pressen skulle de ha framstått som lugna debattörer som stördes av extremistiska upprorsmakare. (I viss mån förverkligades detta samma kväll i samband med 612-fackeltåget.)
Jag pratade med polisen och förklarade att det här inte är en organiserad protest med en kontaktperson och frågade om de skulle vilja ha en sådan, och vad de i så fall önskade. De ville att evenemanget skulle lugna ner sig. Jag frågade om nazisterna då kunde avlägsnas men fick inget löfte.
Men hur får man en grupp entusiastiskt minglande människor att göra något helt annat? Bibliotekschefens argsinta förmaningar eller polisens våldsanvändning (på Tölö torg) är förstås inte rätt sätt.
Den svettiga dansaren tog en paus och jag såg min chans. Jag presenterade läget för henne. Hon samtyckte och frågade vad hon skulle göra. Jag bad henne stiga upp på en stol och tala till folkmassan. Man lyssnade visserligen på henne men språkbarriären dränkte nyanserna, så jag kände mig tvungen att ta över. ”Han berättar mer”, introducerade hon mig.
”Kära vänner! Vi vill inte ha nazister i biblioteket, vi vill inte ha nazister i Helsingfors, vi vill inte ha nazister någonstans!” Ungefär så började jag mitt improviserade tal.
Jag påminde om att eftersom vi verkar i demokratins namn är vi naturligtvis tysta i biblioteket. Men eftersom vi är tiotals gånger fler än nazisterna är styrkan fortfarande på vår sida. Vi måste gå med i dessa läsecirklar och utmana nazisterna. När folket hör vad nazisterna har att säga kan de kastas ut.
Detta gav demonstrationen en ny riktning. Naturligtvis borde nazisterna ha kastats ut ändå, men nu gjorde vi så här.
Jag klev av stolen och gick omedelbart till närmaste ”läsecirkel”, det vill säga den nazistiska läsecirkelns bord. ”Vi vill inte ha dig här, dra!” Med massan på min sida och adrenalinkicken i ådrorna stod jag på mig och frågade genast var läsecirkelns bok fanns. Nja, de hade ingen bok, de ville bara höra när det pratades om den. (I en riktig läscirkel skulle alla ha läst boken eller åtminstone låtsats ha läst den.)
Eftersom det inte fanns någon bok lånade jag Hannah Arendts Totalitarismens födelse från bordet bredvid. Andra demokrativänner anslöt sig till oss och vi började prata. Nazisterna lämnade bordet upprörda. (Jag antar att samma sak hände vid några av de andra borden.)
Efter det gick bibliotekschefen tillsammans med Elina Hirvonen och Kaarina Hazard fram till nazisterna och pratade med dem och ifrågasatte den nazistiska ideologin. Bibliotekschefen meddelade att nu har de haft sin läsecirkel och nu måste de gå. Nazisterna krävde en kvart extra tid eftersom de blivit störda. Otroligt nog gick bibliotekschefen med på detta! Gav fan i ordningsreglerna?
Vi hade i alla fall fått ett mentalt övertag över nazisterna och efter den omotiverade extratiden eskorterade polis och vakter dem ut. Vi bildade en gränd genom vilken de gick. Några var slokörade och generade, men ledarna njöt uppenbarligen till och med av vårt ogillande.
Nazisterna borde aldrig ha fått hålla sitt evenemang på biblioteket. Biblioteket borde ha varit berett på motståndare, speciellt eftersom vi var inbjudna på borgmästarnivå. Planen att avhysa nazisterna borde ha varit realistisk.
Men så länge stadens jurister, bibliotekschefer, väktare och poliser är maktlösa att stoppa nazisterna, är det upp till varje demokratiälskande medborgare att aktivera sig. Nazism är våld, en ideologi som hatar människor och människors makt, som inte har någon plats i en demokrati.
Inga nazister på biblioteket. Inga nazister i Helsingfors. Inga nazister någonstans.
– – – – – – – – – –
Mike Pohjola är författare, företagare och aktivist samt ordförande för Helsingin Teatterisäätiö och Avatar ry.
Lämna ett svar