Den polisiära dräggen
Finlands självständighetsdag 2024 blev igen en påminnelse om att finländares rosiga tillit för polisväsendet är rena dumheter.
Instagram-influeraren @satuplaneetta samlade erfarenheter från följare som deltog i motdemonstrationen Helsingfors utan nazister 6 december, med flertalet vittnesmål om både hotfullt beteende och livsfarligt övervåld från polisen.
Paradoxerna kring att ivrigt försvara öppet fascistiska rörelsers demonstrationsrätt går att läsa om annanstans.
Men som antifascistiska direktaktionsnätverket Varisverkosto konstaterar i sin rapport om 6 december, har till och med slätstruken liberal töntpress valt att notera hur polisen förbjöd journalister att dokumentera tillvägagångssätten för gripande av motdemonstranter:
”På plats fanns gott om representanter från media som försökte följa händelseförloppet. Några journalister från större tidningar påpekade dock att polisen förbjöd dem att filma våldsamma gripanden, vilket är oroande när det fanns många andra fotografer och streamare som fritt kunde röra sig runt polisens avspärrningar. Polisens påståenden om ’mycket våldsamma’ demonstranter är absurda: på nätet och i nyhetssändningar ser man hur ridande poliser rider rätt på människor och fäller dem farligt. Även pensionärer som står vid sidan knuffas omkull på asfalten. Samtidigt förnekar polisen att de gjort sig skyldiga till övergrepp. Likt de senaste åren verkade polisens taktik vara att godtyckligt gripa främst unga demonstranter, oavsett vad de gör, möjligen som ett sätt att skapa rädsla hos den yngre generationen.”
Detta illustrerar varför jag under hela mitt vuxna liv antagit att polisyrket kulturellt domineras av auktoritära missfoster, åtminstone i gatusammanhang i vilka de möter antifascistiska motdemonstranter.
Allt jag hört och läst formar mitt antagande att galningar med fascistoida sympatier är överrepresenterade bland dem som tar sig igenom polisutbildning, och avgörande, yrkespraktik. Att det förmodligen är en bråkdel av poliserna som egentligen är genomruttna spelar ingen roll för personer i utsatt ställning som råkar på polisens aptrupper i skarpt läge.
Arbetskulturen avgör, vilket självständighetsdagen visar, precis som ex-polisen Joakim Lindholms utläggningar från några år sedan antyder, eller varför inte klassikerfall som Mikko Niskasaari skrivit om.
Min demokratisyn innefattar polisen som ett disciplinerande omplaceringsprogram för vissa typer av pöbel, vars nettoinverkan med lite tur blir upprätthållande av allmän säkerhet, i en liberal demokrati. Om poliser i yrkesroll drabbas av något hemskt är det beklagligt på grund av dåliga livsval och utgångslägen som lett till deras placering inom våldsmonopolet. Främst är det förstås synd om deras familjer.
En stor del av samhället verkar betrakta personer med svår missbruksproblematik på liknande sätt. Så jag får väl rimligtvis unna mig det här.
Att förebyggande klassificera poliser med allt annat våldspatrask låter kanske drastiskt, tills vi minns att modern civilisation bygger på talrika avhumaniserande strukturer.
Vi bedömer t.ex. vilka personer som får akut vård i krissituationer. Vi uppskattar schemamässigt individers lämplighet för yrkesroller och krediter. Alla finländska män som tvångssysselsatts genom värnplikt bör också vara medvetna om hur militärdoktriner rankar enskilda soldaters värde och förväntade livslängd i strid.
Det bara faller sig så att jag har en liknande heuristik som korrekt identifierar våldsmonopolet som en vagt kultiverad form av regelrätt våldskapital som suktar efter godtycke.
Lämna ett svar