Orenda
Det finns filmer som man efter positiva recensioner går och ser men nästa dag inte ens minns vad den hette eller vad den handlade om eller ville säga. Pinsamt både för en själv – och kanske regissören.
Pirjo Honkasalos Orenda är en film som jag inte ens hade läst nån recension om men som gjorde ett så djupt intryck att den inte lämnade mig ifred ens på natten efteråt. Låg och funderade på hur jag skulle pussla ihop ett budskap av all religion, filosofi, andlighet, passion, vishet, ödmjukhet, sorg och kanske rentav helighet.
Den här hela tiden närvarande andligheten fick mig att tänka på Bergman. Men en schamanistiskt vinklad andlighet som ju också filmens namn Orenda antyder, en urkraft, livskraft, skaparkraft som ordet lär betyda på irokesiska. Enligt Wiki är orenda en andlig energi som är inneboende i människor och deras omgivning, en extraordinär osynlig kraft som enligt irokeserna i varierande grad genomsyrar alla levande och livlösa naturliga objekt, en överförbar andlig energi som kan utövas enligt sin ägares vilja. Orenda finns i naturen: stormar sägs ha orenda. Det finns ett starkt samband mellan böner och sånger och orenda. Genom sång frambringar en fågel, en schaman eller en kanin orenda.
Nu är det den urspårade prästen Natalia, spelad av Pirkko Saisio, som frambringar orenda. Hon lever mest som en schaman på en väldigt glest bebodd ö med ett fyrtorn och en medeltida kyrka där hon är bypräst. Hon tar hand om en pojke som får växa upp som en rousseausk ädel vilde utan någon som helst skolgång och utan annan andlig vägledning än Natalias irokes-schamanistiska eller kanske urnordiska naturreligion.
Till hennes ö kommer operasångerskan Nora (Alma Pöysti) som vill ha hennes hjälp med att jordfästa sin man som varit Natalias tidigare ädla vilde, Natalias och hennes livskamrats son. Efter diverse kriser med Nora har han tagit livet av sig och före det krävt att bli jordfäst på ön av Natalia. Det slår gnistor mellan de två kvinnorna med de dras också till varandra och går igenom en gemensam och ömsesidig terapeutisk process.
En väldigt kvinnlig film, också ifråga om dialogen. Här jämför jag med Aki Kaurismäki. Honkasalos (Saisios ?) dialoger är vackra, djupsinniga, visa. Personligen upplever jag Pirkko Saisio som mera berörande än Alma Pöysti. Den åldrande och fårade Saisio blir rentav vacker i kraft av sin utstrålning och inre energi – sin orenda.
Jag håller med om att Pirkko Saisio var mera berörande (om även hon ibland verkade vara som utanför allting) än Alma Pöysti, som har varit bättre i andra roller.
Jag tyckte mycket om den unga pojken, i barn är ”orenda” starkare. Filmen är konstnärlig, mystisk och mycket vacker. Symbolismen var ibland litet för påträngande men lämnade rum för tittares .egna tankar. Sammanfattningsvis hade filmen troligen gjort större intryck på mig hade jag inte sett Tarkovskis eller Ingmar Bergmans filmer tidigare. Man kan ju tänka att Saisio & co på detta sätt ville vissa respekt för dessa regissörer.