Kontorsslummens parasitherrar

Avgående Sverige-ambassadör Maimo Henriksson tjatade nyligen om stopp för distansarbete i Hufvudstadsbladet. Alla som läst tidningar efter pandemin borde känna igen det här som typiskt uttryckssätt för styr-och-ställ-kastets perversa kontrollbehov som ökar med ekonomisk osäkerhet.

Husis följer upp den 31.8 med en ny artikel: ”Vi har inte råd med så här mycket distansarbete”.  I denna drar entiteten Svenskt Näringsliv på sig människokostym och tilltalas som ”nationalekonomen Jonas Grafström”.

Från Grafström-kostymens inre hör vi för formens skull lite artig nyans gällande chefskråets alltmer gränslösa kacklande om distansjobbets skadeverkningar. Varelsen i kostym menar att det är ”vanskligt att dra kategoriska slutsatser om korrelation mellan graden av närvaro och ett företags framgång. Variationen mellan olika branscher är enorm.”

Tänka sig!

Lägga familjepussel

Sedan kommer det: Effektiva hemarbetare försämrar kunskapsöverföringen. Fäll en tår för lunchrestaurangerna! Och för kollektivtrafiken! Höj konsumptionen av slit-och-slängmode för kontorshelvetet! För välfärden!

Inget av detta har världspremiär i Husis. Vi serveras en välbekant gegga, en världstrend i vilken liberala töntpressens fotsoldater ivrigt deltar också i finskspråkig media.

Till slut kungör Grafströms väsen ett vagt godkännande av en eller två distansdagar per vecka, för ”familjepusslet”.

Nu vet jag inte hur mycket en futtig distansdag egentligen hjälper folk som försöker sköta tankearbete i ständig pendelrörelse mellan vakna–dagis–kontor–dagis–sovdags. Vilken bisarr situation att försätta sig själv i.

Att i dagsläget bilda barnfamilj är ett självförvållat livstilsproblem jag vanligtvis råskrattar åt. Jag är van att motta vissa sorters blickar då jag gör så.

Ändå: extremt lågt födelsetal antyder att delar av min tvära antinatalism sakta kontaminerat tidsandan. Kanske oaptitligheten i våra utsikter, valmöjligheter och vardag börjar bli allmänt igenkänd?

Jag antar ändå att de akuta frågorna bakom befolkningspyramiden egentligen är djupt ointressanta problem för översittarklassen, efter varje rond av lite ifrågasättande av specifikt unga kvinnors prioriteringar.

Nationalekonomin räddas genom att disciplinera arbetaren, även om de på kontoret räknas till vinnarsidan och ibland förses med lite bättre företagshälsovård och dylikt. Kontorsarbetaren är dum i huvet och kommer som tillfällig vinnare att fortsätta rösta på allt vagt ”ekonomiskt” som föreskrivs av dödögda psychos i människokostym.

Slummen vimlar av kryp

Det enda goda med HBL:s artikel är egentligen avsaknaden av vår verkliga landsplåga: fastighetspampar. Jag minns en specifik bottennotering då Hesari okritiskt gav spaltutrymme åt Christian Hohenthal, vd för Blackstone-ägda Sponda.

Som fastighetspamp är Hohenthals recept för Finlands återhämtning solklart: det är distansarbetet som dödar innovationen.

Jag jobbar hemma, ibland. Inget administrativt tjafs eller kvotering behövs. Men jag sitter också ofta på kontoret flera dagar i veckan. Fullständigt vettigt i min roll, helt outtalat av cheferna. Normen är distansarbete.

Men först och främst råkar det sig att jag har ett eget kontor, med dörr.  IT-säkerhetskrav. Vilken grej!

I regel är väggar med dörrar förstås helt otänkbara i en värld styrd av parasiterande slumlordar. Normen som säljs av fastighetsäcklena är smitthärdarna vi kallar öppna kontorslandskap.

”Effektivt”, men med en helvetisk, kakofonisk akustik som gör fokuserat tankearbete till en fullkomlig pärs. Till exempel för oss neurodivergenta som också får bära större risker att bli arbetsoförmögna unnütze Esser efter Long Covid eller bara gammal god utbrändhet.

Lycka till i halkföret

Men visst: det ligger i tiden att värna om hyresvärdskapet, fastighetsägarnas vinster, rövsnäv tillgänglighet och förstås, påståendet att chefspatraskets överbetalda översitteri skapar mervärde.

Värderingarna dikterar åtklämmande kring varenda liten självklar flexibilitet som gör dagens allt mer belastande kunskapsarbete uthärdligt.

För en självklar idé är det egentligen, distansarbetet, då internet finns och konkreta hinder saknas. Oförmåga att leda på distans eller ens i generös hybridmodell antyder bara urlöjlig inkompetens. Det här chefsfolket bör dra åt helvete från arbetsmarknaden och leva på bostadsinvesteringar istället som de springmaskar de när.

Frågan är vad jag egentligen ens får skriva offentligt om vår parasitklass vars djupt groteska intressekonflikter driver kontorsnormer som i praktiken invalidiserar mig.

Men jag kan konstatera att halkföret snart är här. Det finns många goda möjligheter att köra in i snöplogar i motorvägsfart på hemvägen från för nationalekonomin ack så meningsfulla dagliga arbetsresor.

Foto: Michal Janček