Historien om H, del II

H:s rum i mottagningscentralen töms. Det finns inte längre rum för honom i härbärget. All service upphör. Han har svårt att hänga med i svängarna, vet inte vad som ska hända, vart han kan ta vägen. Slutligen tar några vänliga själar hand om honom. Han får en plats att sova, mat i kylskåpet.

Men han vill arbeta. Det får han inte. Han kan inte ens ansöka om uppehållstillstånd på basis av arbete, även om arbetsgivaren vill det. Han saknar nämligen pass. Det ligger någonstans på Medelhavets botten och trots Migrationsverkets och inrikesministeriets virriga löften och förklaringar om möjligheten att ansöka om arbetstillstånd förblir dörren stängd. Utan pass inga rättigheter.

Han börjar klättra längs väggarna i sitt tillfälliga husrum. Hur länge ska jag stanna här? Vad ska jag göra? Kan jag inte få jobba nånstans?

Han är fångad igen, ser ingen utväg, inga dörrar att öppna.

Sent en kväll hör han av sig. Han tänker lämna landet och försöka hitta ett liv någon annanstans. Trots varningar och förmaningar ger han sig av, han ser ingen annan möjlighet.

Han klarar sig genom tre länder innan han fastnar hos gränspolisen. Efter en natt i häkte placeras han på mottagningscentral i en av Europas stora städer.

Han börjar från noll igen. Nytt språk, nya seder, ny mat, nya rumskamrater. Privatlivet måste skötas bakom ett skynke som skiljer honom från elva andra i rummet.

Han mår dåligt, vet att han riskerar återsändas till Finland. Han försöker tänka framåt, lär sig några ord av det nya språket, lär sig sy, måste ha något att göra.

Efter ett halvår får han besked: han ska tillbaka till Finland. Han anar vad det innebär: förvaringscentret i Krämertskog eller någon annan cell. Sedan deportering till hemlandet. En omöjlig tanke.

När myndigheterna visar honom biljetten får han panik. Dagen före avfärd sväljer han en näve piller och kastar sig framför ett tåg. Några medpassagerare larmar ambulans och de följande två månaderna vårdas han på en psykiatrisk klinik. ”Sieluni on hyvin väsynyt”, svarar han på mina oroliga frågor.

Han får bra hjälp, säger han. Men de kan inte ge honom en trygg framtid. Tankarna mal om och om igen i hans huvud. Rädslan för världen utanför ligger på ytan. Han försöker hitta en jurist som kunde hjälpa honom till ny start i det nya landet.

En dag låter han gladare än på länge: han ska inte längre återsändas till Finland. Det alternativet är avskrivet. I stället ansöker han om asyl i det nya landet, intervjuas av deras invandringsmyndighet och börjar vänta.

Allt börjar från början igen en gång.

Väntan. Hopp. Väntan.

To be continued..     (del I publicerades 17.12.2017)

This entry was posted in Bloggar, Siv. Bookmark the permalink.

One Response to Historien om H, del II

  1. Bengt Svensson says:

    Händelsevis sitter jag i Melbourne. På förstasidan i ”The Australian” kunde man läsa om ”African gang rampage”. Nästan 300 män från Sudan eller Sydsudan har arresterats senaste året. Samtidigt har 658 nyzeländare och 18770 födda i Australien arresterats, men de får förstås inte samma uppmärksamhet. Afrikanerna kommer från världens största flyktingläger i Kenya och är lagligen bosatta i Australien.
    Delningen av Sudan hejades ju på av Nato-gänget och diverse humanitärer i Väst. Nu slåss några krigsherrar om Sydsudans olja.
    På sikt är det enda som hjälper, att vi kräver ovillkorlig hemförlovning av våra trupper från de här inbördeskrigen. Sverige har krigat i Afghanistan i 16 år, och nu har de ställt upp med nya trupper under Donald Trumps överkomando på obestämd tid. Kanske är det Sveriges regering snarare än flyktingen H som borde psykundersökas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.