Att äga en kvinna

Nu har det hänt igen. Kvinnor eller flickor som kidnappats och i åratal hållits som sexslavar inburade i källare eller bakom bastanta väggar lyckas fly. Denna gång i Cleveland och denna gång tre kvinnor och denna gång i tio år.

Senast var det i Österrike, åtta års sexslaveri. Och innan det också i Österrike, gärningsmannens egen dotter, tjugofyra års sexslaveri som resulterade i sju barn.

Naturligtvis blir det sensation och stora rubriker och mannen – naturligtvis alltid en man – framställs som det monster han är och förhoppningsvis får han en fängelsedom på åtminstone lika lång tid som kvinnorna suttit inspärrade hos honom – tillsammans !

Man frågar sig hur många som ännu inte lyckats fly. Eller aldrig lyckas fly.

Och i stället för att fråga sig hur det kommer sig att kvinnor aldrig kidnappar pojkar eller unga män och håller dem som sexslavar måste man nog fråga sig vad som egentligen försiggår i skallen på gärningsmannen ?

Sån sexuell nöd eller besatthet som upplevs berättiga till våldtäkt kombinerad med slughet för att dölja brottet ? Eller bara den ’normala’ manliga övertygelsen att en man ju är berättigad till sex, och förvägrar elaka kvinnor en sex så får man väl ta för sig på annat sätt. Och varför skulle man sitta i fängelse för det, låser man in kvinnan både undgår man straff och har tillpåköpet ett sexskafferi så att säga.

Manlighetens kärna är förmågan att kontrollera. Sin kropp, sitt sinne, sina känslor. Men kärnan blir mörker och tomrum när förmågan övergår i ett patologiskt behov att behärska. Sin omgivning, sin familj, sin kvinna. I synnerhet sin kvinna. Om inget annat, så åtminstone sin kvinna. Har man ingen kvinna så tar man en. Stöld – inte väl ? Högst snatteri. Kanske bara lån egentligen ? Och hon var säkert villig egentligen ..

Usch vad jag blir otrevlig. Men denhär kriminella manligheten gör mig illamående. Tacka vet jag de sympatiska manliga transvestiter som motiverar sitt genusbyte med att den kvinna de iscensätter under veckänden är den enda kvinna de kan äga helt och absolut – den inre kvinnan !