Analytisk skiss: Vad angår väl dig Syriens affärer?

Det är långt ifrån över. Några säger att det är den värsta humantära krisen under hela efterkrigstiden, andra talar till och med om katastrof i Syrien. Det är tvivelsutan fruktansvärt, det som händer i Syrien. Och Assad? – han måste gå.

Men diskussionen inom vänstern har varit överhettad och i somliga medier har problemet ställts upp i en dikotomi: Assad, Putin och Kina eller Obama, internationella jihadister och Europa.
Syftet med den här texten är att problematisera positionerna, för att försöka närma mig en egen hållbar politisk position i denna fråga.Denna text är provosorisk till sin natur och jag resonerar i princip eftersom jag härmed erkänner att jag inte har Syrien som mitt bevakningsområde.

Följande text ska beskrivas som en resonerande analys, och den har nu varit ute på en första remiss.

Låt oss börja från början

Ett råd som jag en gång fick av en välkänd professor i Idéhistoria lät så här: när du skriver en undersökning så ska du börja från början och sluta i slutet. Rimligen är början de ord man använder för att beskriva en konlikt. Så låt mig därför först delge Dig kära läsare de begrepp och ord jag kommer att använda mig av i analysen.

Ordboksdefinitionen av Jihad, som förövrigt kan hittas på olika platser i litteraturen, exempelvis i den pakistanska BBC-journalisten Ahmed Rashids utomordentliga bok Talibanerna (2000) lyder

Jihad (arabiska الجهاد (ǧihād), ”strävan” eller ”kamp”; ytterst från jahada (ǧhd), ”att anstränga sig”; ”guds högsta strävan”) är en religiös plikt för muslimer. Inom islam innebär jihad framförallt självrannsakan och striden mot frestelsen och det förbjudna (haram), med strävan efter att vara så rättfärdig som möjligt och följa religionen (Islam). Den som utför jihad kallas mujahid (plur. mujaheddin). Citaten är från Wikipedia – men det är inte omstritt, så därför använder jag det här.

Att jihad i västvärlden felaktigt översatts till ”heligt krig” är inte oproblematiskt. Men eftersom den västerländska  betydelsen är så pass allmängiltig använder jag den i texten. Även om det bör påpekas att det inte är utan reservation.

Jihadist: jag har valt en ganska luddig term för att beskriva ena parten i konflikten. Det är en slarvig men ganska vedertagen term för en islamistisk gerillakrigare.

Islam: Islam och muslimer för överhuvudtaget inte krig i Syrien. Islam är världen näst största religion: i den finns väldigt många olika skolor och filosofier. Det är en heterogen religion som trotsar en allmän beskrivning, på samma sätt som kristendommen gör det.  Jag rekomenderar Edward Saids klassiska studie Orientalism (1978) till den som inte låter sig övertygas av denna text.

Islamister: Islamister kallar jag de som gjort religionen till politik. Men det går att vara både höger och vänsterislamist:

Där högerislamisterna företräder  den version av islamism som exempelvis talibanerna står för. Det vill säga en islamism som strävar efter att återställa det moderna samhället, till hur det såg ut på Profetens tid.

Sedan finns det vänsterislamister; exempelvis många imamer som menar att den Svenska modellen var ett utmärkt samhällsbygge. Och diverse sufistiska traditioner som många påpekat äger likheter med flera västerländska socialismer (tänk Torbjörn Säfve).

• Det är alltså gravt felaktigt att kalla den islamistiska oppositionen för ’muslimsk’. Eller säga att de står för ’Islam.’ Om man ändå gör det – så gynnar det bara rasismen islamofobi (rasism mot muslimer).

Hur ser dispositionerna  ut i fällt?

Enligt en studie av IHS Jane’s for commercial client, så uppgår rebellernas militära styrkor  till 100 000 man under vapen. De är disponerade i 1 000 fragmenterade enheter, som inte är ense sinsemellan.  De antas ofta strida om krigsbyte och om kontrollen över beslagtaget gods, allt från oljekällor till statliga bagerier.

En av IHS Janes experter, Charles Lister, som även är medförfattare till analysen uppskattar att runt 10 000 jihadister kämpar för de al-Qaida-allierade(the Islamic State of Iraq och det mindre Jabhat al-Nusra), medan ungefär 30 till 35 000 är högerislamister som inte i så hög grad slåss i ett internationellt heligt krig, utan främst kämpar för att ersätta Assadregimen med en islamistisk stat. Ungefär 30 000 tillhör det moderatare Muslimska brödraskapet.

De moderata nationalistiska kombattanterna uppgår endast till runt 20 000, inkluderat de kurdiska separatisterna i fällt som antas vara mellan fem och tiotusen. Under förra veckan så intensifierades den interna konflikten mellan al-Qaida-allierade jihadister och syriska kurder som allierat sig med kurdiska separatister i Turkiet; jihadisterns försökte etablera större kontroll över sina enklaver, medan kurdiska kämpar försökte ta kontrollen över de oljekällor som för närvarande drivs av al-Qaida-allierade.

Assad antas disponera över 400 000 man vid mobilisering. Hur dispositioner av regeringsstyrkorna ser ut just nu är oklart.

 

 

Body Count?

Onekligen har många dödats i det ständigt eskalerande våldet i Syrien, enligt statistikens lakoniska språk så antogs i slutet av juni drygt 100 000 ha dödats bara i år; enligt BBC och CNN. Siffran var i mitten av juni 93 000 dödade, enligt FN.

Men ändå är det inte oproblematiskt att rangordna konflikten; kalla det den ”värsta konflikten i efterkrigstiden.” För vad är det egentligen vi ska jämföra? Och varför? Redan någons endas dödade syster, son eller älskade maka är ett dödat människoliv för mycket.

Jämför man exempelvis kriget i Syrien med folkmordet i Rwanda, och bestämmer sig för att antalet döda är parametern som visar hur hemskt kriget är, så var Rwanda rejält mycket värre än Syrien: Minst 800 000 (ibland säger man 1 miljon) rwandier – tutsier och demokratiska hutuer – knivades ihjäl under loppet av hundra dagar. Om omvärldens intresse är svalt för det som nu händer i Syrien, så är det inget mot Rwanda(Men i Rwanda har de flesta annan hudfärg än i väst, dessutom bor de på landet – en miljö och kultur utan infotainment-värde).
Body count beskriver bara en konflikt om den jämförs med en annan konflikt, och i sådana fall förringar den automatiskt de enskildas lidande – de göms bakom en stum siffra. En dödad mamma kan vara ett likviderat universum – om man är liten och alldeles ensam.

Om du utsätts för en stridsgas-attack i Syrien, funderar du inte mycket på om sådana var vardagsmat i Verdun, i Irak-Iran-kriget, vid olika amerikanska angrepp på än den ena och en den andra. För en enskild person i Saraqeb eller Ghouta är den stridsgasattack de utsatts för, den mest fruktansvärda händelsen i världen

.
• Relativisering genom Body Count funkar för hökar. Vi andra bör vara mera restriktiva då vi använder den.
Binär verklighetsuppfattning
I debatten inom den svenska vänstern så hoppade intresset för händelseutvecklingen i Syrien från svalt till överhettat under loppet av en veckan. Vulgärargumenten lät inte vänta på sig. Det dök upp på internet två dikotoma positioner ungefär samtidigt som fredspristagaren Obamas kortege närmade sig den svenska huvudstaden:

Den ena var på den besökande presidentens sida. De som hävdade denna position ansåg (ganska grovt) att det var rätt och riktigt av amerikanerna att ännu en gång försöka bomba fram demokrati.

Den andra skyndade sig till tyrannens sida (också grovt); minsann var Assad en hyvens prick och inbördeskriget en intern angelägenhet för Syrien. Att några av Assads fiender är internationella jihadister, togs som intäkt för att förvandla debattörer från internationalister till nationalister, och börja betona etnisk tillhörighet.
• Jag menar att båda positionerna är djupt problematiska.

 

Kan man bomba fram demokrati?
Rent militärstrategiskt så finns ganska stora meningsskiljaktigheter. Men själv ansluter jag mig till en ganska stor skara som menar att bombningar som metod måste delas i åtminstone två olika begrepp:
1) Taktiska bombningar: Bombningar mot fasta militära installationer som bunkrar, stridsvagnar, nedgrävt artilleri etc. Taktiska bombningar i samverkan med infanteri har ibland varit funktionellt. Det som varit den avgörande faktorn är hur effektivt den markbundna väpnade styrkan kunnat taktiskt utnyttja luftunderstödet.
2) Strategiska bombningar: Enligt teorin syftar dessa till att demoralisera fienden. För det allra mesta har strategiska bombningar genom sin historia haft motsatt verkan. Då bomberna pulvriserade Hamburgs arbetarkvarter sista veckan i juli 1943, visade det sig att stadens invånare slöt upp kring regimen. Och så har det sett ut i de flesta fallen sedan dess.
Om strategiska bombningar isoleras till ett medel i sig så finns inget som tyder på att de är verkningsfulla (jämför med exempelvis räderna mot Irak som blev kontraproduktiva, ända tills landinvasionen sattes in). Kombinerat med diplomati så ökar deras effektivitet, men är fortfarande låg.
Det tycks som att en framgångsrik militäroperation utgår från en samverkan mellan ett antal olika faktorer: diplomati, markstyrkor, taktiska bombningsinsattser, jaktflyg, artilleri och underrättelsetjänstens arbete, samt en stark propagandistisk position. Bombningar som ett sätt att straffa någon, är nog mest farliga om det inte sker i anslutning till en offensiv med andra medel. I värsta fall bombar man i sådana fall Sudans enda läkemedelsindustri i tron att de där gör biologiska stridsmedel.
• Vi bör inte under några omständigheter kräva att amerikanerna strategiskt bombar syriska städer, om vi inte anser att en sannolikt ineffektiv metod ska slakta ytterliggare några tusen syrier utan att något uppnås. Även om vi kanske får Anna Lindh-priset om vi efteråt hävdar att våra aktioner var värda en halv miljon döda barn (som Madeleine Albright gjorde i en amerikansk teve-sändning).
Därtill måste man ställa frågor om bombarens egna intentioner med bombningen. Man kan exempelvis fråga sig ifall USAs verkligen vill ha ett slut på inbördeskriget i Syrien, eller om man bara vill åt oljan och marknaden för amerikanskt handelsgods som man ville i Irak och Libyen? Vad säger att USA denna gång har altruistiska motiv? Vilken historia visar i sådana fall på det?
Sen kan man ju hävda att det inte spelar någon större roll (vi anser att en halv miljon döda barn inte är ett för högt pris?), bara man blir kvitt Assad. Men i så fall måste vi i väst fundera på vem som tar över efter Assad. Och bevare mig väl för hårdföra högerislamister. I exempelvis Iran gjorde de processen kort med landets kommunistparti, som likviderades praktiskt taget under en natt. Ayathollan satte igång en exempellös häxjakt på vänsteroppositionen som ännu idag pågår. Det saknas heller inte exempel på en sådan reaktion till följd av att  högerislamister tagit makten, på andra platser.

Men nu finns det i Syrien dessutom en social revolutionär rörelse, som är betydligt mera sympatisk.

• Vi måste därför fråga oss vem vi stödjer och varför. Gärna namn på grupper och individer. Svepande formuleringar som ”moderata krafter” är farliga därför att vi kanske inte menar samma sak som John Kerry då han använder frasen.

Nationalstaten är okränkbar?

Från andra sidan har vulgärargumentet lyfts fram att den syriska armén är nationell (bortsett från de ryska örloggsfartygen i Medelhavet får man förmoda?), och att de försvarar Syrien mot ”’rebeller’”(citat-tecknen ej mina) som nästan uteslutande består av internationella jihadister.
En vänster som tar despotens parti under förevändning att han angrips av utrikiska aktivister, har missat stora delar av sin egen historia. Som socialist kan jag stolt anföra att jag tillhör en rörelse som ofta satt klasstillhörigheten, antifascismen och medmänskligheten före den borgerliga konstruktionen nationalstaten.

Min egen generation plockade kaffe i Nicaragua, själv reste jag till Södra Afrika för att visa solidaritet med de fattiga; Internationella vänsteraktivister har åkt som Spanienfrivilliga, kubanska socialister stred  för Angola, tanzanska socialister i Uganda, det var de vietnamesiska socialisterna som satte p för Pol Pot, det fanns internationella  aktivister både i Vietnam, och i olika slags aktioner till stöd för landet i omvärlden, som bland annat publicerade de Pentagon Papers och verkade till stöd för deserterade amerikaner i hela Europa, och i USA. Det fanns svenska sjömän på General Post Offices tak i Dublin under Påskupproret. Svenska frivilliga i Finland, vi stred tillsammans med kamrater från olika länder under andra världskriget etc etc

Mera generellt har ingen konflikt som vi känner till, någonsin saknat utländsk närvaro.

Så hur kan utländsk närvaro i Syrien vara stigmatiserande för ena sidan, men inte andra? Det tydligaste  argumentet, enligt denna linje, har framförts genom en internetbild; de utländska jihadisterna framställs som hemska ostasiater och afrikaner – och det ekar rasism, ovärdig vänstern. Enligt ett annat vulgärargument som förts fram genominternet-bilder kallar Assads fiender för ”djur,” på ett sätt som även det är ovärdigt vänstern.
• Vi bör inte hänfalla åt osaklig propaganda i våra argument för eller emot, låt de stridande göra det, och vi kan kritisera dem för det.

Bortom den binära verkligheten
En av de viktigaste anledningarna till att jag skriver den här texten är att jag vill initiera en vettig diskussion. Jag är själv inte pacifist, och syftet med texten är inte heller pacifistisk. Det finns definitivt situationer där det är motiverat att ta till våld. Men isåfall måste det ske i ett läge där den som tillgriper våld vet att den kan och vill vinna en miltär kraftmätning så snabbt som möjligt. Det måste ske efter en nogrann kostnadsberäkning som är total: kredit och debet, inräknat antalet oavsiktligt omkomna, collateral damage. Ska man intervenera i ett annat land, så måste man veta vems sida man står på?
Bortom mediernas löpsedlar verkar det finnas en mindre uppsjö parter i det syriska inbördeskriget (se avsnittet om den militära dispositionen). Men sedan finns dessutom de icke-stridande: kurderna, de kristna, socialistiska socialrevolutionärer, flyktingar i läger inuti och utanför Syrien, NGOs, anarkisterna, de civila i syriska städer, etc etc.

Om vår analys vore noggrannare så hade vi redan kunnat namnge mängder av grupper och individer med revolutionära mål, som stämde överens med något vi tycker är bra.

Vänsterpartiets uttalande

Partiets uttalande: Kryssningsmissiler är inte svaret på krisen i Syrien (onsdagen 28 augusti) kan kritiseras för att vara verklighetsfrånvänt. Inte bara relativiserar man med Body Count; dessutom talas det om diplomati i motsatts till militära operationer: problemet är väl att det redan finns många stridande parter, så tiden då det gick att förespråka endast diplomatiska åtgärder är sedan länge förbi. Frågan är numera istället vem man stödjer? Inte de medel parterna använder.

Det är även problematiskt att anföra bombkampanjerna mot Belgrad som ett exempel, både för och emot positionen att det är rätt att strategiskt bomba Damaskus. Problemen lyder som följer: Det finns inget konsensus bland konflikt-forskare att bombkampanjen mot Belgrad var lyckad. Ofta anförs istället istället det diplomatiska spelet i anslutning till framgånsrika gerilla-operationer varit avgörande för utgången av kriget i Kosova. Det är dock riktigt att bombningarna var förödande för den serbiska civilbefolkningen. Dessutom drabbades den kosovo-albanska civilbefolkningen hårt, då serberna vedergällde bombattackerna.

Vi kan inte välja vare sig krig eller fred åt syrierna. Vi kan endast visa solidaritet med dem som valt – oberoende av oss själva. Krig något komplext: snyggt sammanfattat av krigsvetenskapens Karl Marx: Carl von Clausewitz i Vom Kriege (Om kriget): ”Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel”
Slutligen så tar inte Vänsterpartiet i sitt utalande någons parti, och även det är problematiskt.
Dessutom skulle jag önska att motionären Peter Möllers invändningar diskuterades mera: det vill säga att Vänsterpartiet i alla lägen röstar mot en amerikansk intervention i Syrien; USAs och Gulfstaternas vapenleveranser upphör, med motiveringen att dessa grupper domineras av högerislamisterna och att högerislamisterna vid upprepade tillfällen begått brott mot de mänskliga rättigheterna; vapenleveranserna till den syriska regeringssidan upphör; parterna sätter sig vid förhandlingsbordet tills de finner en fredlig lösning; Vänsterpartiet slutar kräva Assads avgång och lämnar till syrierna att avsätta eller tillsätta en egen ledare; omvärldens krav på Assads avgång försvårar en politisk lösning.

En revolutionär förändring måste ske
Då Assad i veckan framträdde i den amerikanska tevekanalen CBS-nyhetsprogram, inte ens försökte förneka de illdåd han och hans sympatisörer gör sig skyldiga till: han invände mot analogin med en slaktare och menade själv att han var som kirurgen som amputerar sjuka lemmar, så frös mitt blod till is. En ledare som talar om sitt folk som sjuka lemmar som måste amputeras har inget som helst existensberättigande. Assad? – han måste gå.
Och situationen i Syrien är prekär; nyligen uppskattade Amnesty att det finns mera än två miljoner flyktingar: varav en dryg miljon är barn och många yngre än 11 år. Antalet döda är 100 000 och det fortsätter stiga.
Ryska örlogsfartyg patrullerar kusten, de står mot amerikanska och Nato-flaggade örlogsfartyg. Jag skriver det här i elfte timmen, för antagligen kommer amerikanska kryssnings-robottar snart att skickas mot Syrien. Återstår sedan att se hur ryssarna svarar.
Den sena timmen till trots borde vänstern ena sig kring en politisk position.