Män är pellejönsar som inte ska tas på allvar
Den arbetsgrupp som utreder mäns rädslor inför jämställdhet, officiellt arbetsgruppen för utredande av mansfrågor i jämställdhetspolitiken, hade bjudit sina medlemmar på en föreställning av pjäsen ’(Lähes) onnellinen mies – miehekäs komedia’, på svenska ’En (nästan) lycklig man – en manlig komedi’, på Ryhmäteatteri i Berghäll. Ett lovvärt initiativ som eventuellt kunde ge input till arbetsgruppens arbete ?
Pjäsen, regisserad av Juha Kukkonen, baserar sig på en bok av Jouni Hynynen, enligt förlagets presentation en uppkäftig rockarkändis, för mig dock okänd. Handlingen går ut på att tre män ska göra en film som ska upprätta den finske mannens (naturligtvis av kvinnor) kantstötta självkänsla. Männen ser under inspelningsarbetet (Aki) Kaurismäki som sin förebild men dessvärre associerar deras ansträngningar nog mera till Spede Pasanens Uuno Turhapuro-filmer.
En manlig komedi alltså. Humor som taktik för att närma sig problem ? Javisst, men då måste man hålla en viss intelligensnivå. Här rör man sig på intelligensbefriad buskisnivå och serverar mest fördomar och stereotypier. T.o.m Laasanenska ’teorier’ om kvinnors på ’sexuellt kapital’ grundade makt och om samlagskvotering har fått komma med.
Mest blir det i alla fall ofrivillig komik, eller kanske närmast ofrivillig tragikomik. En den finska manlighetens sistastundens desperata avvärjning av en allvarlig diskussion av manlighetens predikament genom att pellejönsa bort alltihop ? Och inte ens det lyckas, det är inte ens lustigt – trots vissa hysteriska skratt i publiken. Vad än de stackars männen tar sig för så blir det fel, så fel. Riktiga Facebookmän; infantiliserade eller aldrig uppvuxna pojkar som varken kan lyssna, reflektera eller känna efter. Och vars enda räddning då blir nåden – men nåd inför vem ? Nåtslags gud ? Eller kvinnan ? Eller är dessa två egentligen ett ?
Budskapet blir nog tyvärr att finska män ska man inte ta på allvar, de är liksom inte redo för det än. Och därför är det nog såå synd om dem ?
Concerning Laasanen’s ideas (as far as I got them from a very short search) I do feel very much reminded of Esther Vilar’s book ”Der dressierte Mann” (from 1971) – more via google – whose cover showed a naked women riding on the shoulders of a man whom she guides by pulling his ears (like a horse’s reins). I.e. Laasanen seems not to be the only one.
Personally I do not see the power of women that much in their possibilities to distribute (or withhold) sexual favours but rather in their unshakable conviction (in which they are encouraged by all their women friends) that they have a right to be understood (= obeyed) in WHATEVER may happen to come to their minds – which, for the exposed men, can be nerve-taking to the point of exhaustion ( or explosion – recently I found in Hbl the formulation that ”en kvinna som dödats av sin partner är det näst vanligaste offret för ett brott mot liv i Finland (18 procent av alla offer)”). I certainly do not wish for such explosions, much more I should like a more civilized conduct (from everybody). But it is certainly not the first time that I am writing about the problem that men in Finland do not easily have a possibility to have ANY say in women’s opinion making: women make (as a rule) their opinions together with other women, and impose them then on men (who have somehow to live with that).
If we just change the gender sign in one of your sentences we get ”Personally I do not see the power of men that much in … but rather in their unshakable conviction (in which they are encouraged by all their male friends) that they have a right to be understood (= obeyed) in WHATEVER may happen to come to their minds”.
Isn’t this a fair description of all those men that complain that their wives do not understand them, ie the majority of men ?
In order to decide whether the formulation you suggest is a fair description I should perhaps know more men /and well). What I have heard is anyway that (a) men (especially in Finland) tend to lead more isolated lives than women (so that collective opinion making should be less developed among men), and that (b) tradition anyway demands from men that they should give REASONS (= ”hard”/non-emotional reasons) for their demands and doings. Admittedly they often fail in that, but anyway tradition would demand (presumably with SOME effect) that they should think first before demanding compliance to their FEELINGS (and nothing but feelings). Thus, I should suspect a difference IN DEGREE between the irrational behaviour of men and women (perhaps especially in Finland).
Aside of this I have heard some rumour that the mentioning of a wife not understanding the speaker is one way of approaching a new woman (how was it? – In war and in love anything is permitted … – and lies ANYWAY, who would now doubt that … , except perhaps me).