Die Gedanken sind frei!

Ja, men också språket ska vara fritt. Det händer att folk ber mig tala finska. Då brukar jag tala finska. Det händer ibland att nån befaller mig att tala finska. Då blir jag arg. Ofta frågar jag i affärer om försäljarn talar svenska, särskilt om det gäller mer komplicerade ärenden. I Helsingfors händer det förbluffande ofta att försäljaren är svenskspråkig eller annars talar en utmärkt svenska. Det känns trevligt. Om denna inte kan eller vill tala svenska, gör jag mitt bästa på finska. Det brukar bli begripligt i de flesta fall. Jag är inte lika vilsen i finskan som min mor, som beställde ”maalattua kahvia” då hon ville ha malet kaffe.

Då jag talar med obekanta personer frågar de ibland varifrån jag kommer. Då jag svarar Tölö vill de veta från vilket land jag egentligen kommer. Jag kan aldrig ge mig ut för att vara finskspråkig bland finnar, de hör en märklig accent. Men i regel går kommunikationen utmärkt över språkgränsen och alla är nöjda.

Sen händer det att någon uppmanar mig att tala finska då jag talar med helt andra personer. Kanske jag talar svenska med gamla vänner, eller engelska med invandrare om engelskan är vårt bästa gemensamma språk. Då blir jag lessen. Visst får man be mig byta språk om den jag talar till inte förstår mig. Men utomstående göre sig icke besvär av skär nyfikenhet. Då blir jag gramse och tycker att personen illfänas. Vi måste få tala det språk vi vill oberoende av nyfikna lyssnare.

Men det gäller inte bara svenska. Det känns upprörande att skolbarnen i Övertorneo tidigare inte fick tala finska med varandra under rasterna – eller att man idag vill inkräkta på barnens språk under fritiden. Eller att finnar på Åland inte får tala finska med varandra under kaffepauser.

Alla svenskar, finnar, ryssar, somalier etc. måste få tala sitt gemensamma språk på fritiden oavsett vad som är omgivningens, majoritetens språk.

Mitt språk är min tankes verktyg, vill man styra det blir tanken fängslad. Då blir jag dum och lessen.

Fredman