Arg gammal man träder in i bloggvärlden

Med den här meningen träder jag nu in på Tigerns bloggarena, stannar upp mitt på arenan och ser mig omkring. Är nån här ? Vem ser mig ? Vem läser mig ?

Jag ser ett otal ögonpar, som glimmar till ur arenans bortre, skumma vrår. De har skickat in en ny, tänker de kanske. Och han verkar nästan lika gammal som flera av de andra. Har han månne ännu åsikter om saker ?

Jag vrider mig runt ett varv, möter blickarna och biter ihop tänderna. Jo, ilskan håller i. Kanske får jag fram något nu, något av det som tryckt mig de senaste åren, kanske de senaste decennierna.

Och så öppnar jag munnen och kastar ut mitt första, försiktiga:

Hej

Jag är Christian Blom. Jag är sextiofem år. Pensionerad men fortfarande aktivt med det mesta.

Det är en tid sen sist. Ja, jag har ju då och då skrivit insändare i Ny Tid, så ni kanske minns mitt namn. Oftast har jag skrivit om kulturpolitik, om teaterpolitik. Förut kommenterade jag dagspolitiken och speciellt den ekonomiska politiken mycket mer aktivt och innan det skrev jag om hur närastående socialsmen upplevdes av många av oss (alltså då för cirka 40 år sedan). Sen, för drygt 11 år sedan började jag skriva och uttala mig om en mycket kontroversiell fråga: Om mobiltelefonistrålningens hälsofaror. Och på den punkten blev jag mer och mer manisk och jag tror att det inte fanns en radiokanal eller tv-kanal där jag inte hade ropat ut mina varningar för den här strålningen. Jag hade blivit elöverkänslig och jag är det fortfarande. Att blogga hade varit omöjligt för mig de första åren av min överkänslighet. Jag kunde inte ens vara i närheten av en dator mellan åren 2003 och kanske 2008. För att inte tala om TV eller energisparlampor, påslagna hushållsmaskiner, spårvagnar, flygplan, teatersalonger, biografsalonger och annat sådant.

Men jag blev gradvis litet bättre och kunde börja använda vissa datorer igen – på det villkoret att WLAN-funktionen är totalt avstängd i den och den är uppkopplad till Internet via kabel. Om nån använt datorn före mig och lämnat WLAN-funktionen aktiverad, så märker jag det omedelbart genom att känna ”hugg” i mina nerver, i hjärtats rytm och i musklerna i hela kroppen. Man brukar be mig förklara detta litet tydligare. Och egentligen är det ganska svårt att hitta ord för vad som händer i min kropp då. Jag brukar då säga att det känns som om jag vore ett fisknät och en stor gädda fastnade i mig, i nätet, med ett ryck. Och så fortsätter dessa ryck i takt med gäddans kamp för att befria sig. Om gäddan lyckas slita sig så lugnar sig nätet och det sjunker sakta ner i havet igen och svänger sen i takt med strömmarna där. Då är WLANen avtängd, då skickar mobilen inga pulser, då håller Vikingfärjan där ute i hamnbassängen sina radaranläggningar avstängda.

Kanske det här räcker som en inledning beträffande elöverkänsligheten. Men jag kommer att återkomma till det här ämnet eftersom jag varje dag drabbas av obehag av mobiltelefoner och av deras strålningsnät. Det betyder att jag ”filtrerar” nästan allt som jag är med om och som jag kommeterar via denna åkomma. Jag kan inte göra något annat. Det leder såklart till en vinkling av min verklighet, hur jag upplever den och hur jag försöker påverka den. Samtidigt leder det till en märklig politisk resa in i samtiden. Varför finns denna irriterande strålning överallt ? Varför ökar den i intensitet hela tiden ? Vem förorsakar den ? Varför är inte vanliga andra människor förbannade på den ? Varför accepteras den som något helt givet av alla ?

Ny Tid ger mig så mycket näring. Det är obegripligt vilken skillnad det är mellan Hufvudstadsbladet och Ny Tid. Och det beror inte på att Ny Tid alltid skulle vara journalistiskt så mycket bättre, eller att jag av ”ideologiska” orsaker alltid skulle acceptera allt som Ny Tid kommer med. Orsaken ligger antagligen också på något annat plan. Kanske handlar det om ärlighet ? Öppenhet ? Nyfikenhet ? Det är svårt att säga. Men så småningom kommer jag kanske på det och skall då skriva mer om det.

Men jag inser nu också vilket värde Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat står för. Pappersversionerna alltså !!! Förut kunde jag vakna upp och bli irriterad då postluckan i dörren gick och de bägge tidningarna damp in. Men nu: Vilken lättnad att höra de fysiskt existerande papperstidningarna falla ner på tammursgolvet.Vilken lycka att ha dem här ännu och att kunna läsa dem senare och klippa ut artiklar och limma in dem i mina dagböcker.

Jag brukar kalla papperstidningarna för analoga tidningar, för de finns liksom på riktigt och de kommer inte svävande trådlöst på mikrovågornas farliga vingar.

Liksom jag hårt försvarar papperstidningarna försvarar jag den analoga radion. Också den utrotningshotad idag. De analoga radiovågorna kommer på en ganska låg och ofarlig frekvens – knappt 100 megahertz. Helt omodulerade vågor, som inte irriterar människornas nervsystem på samma sätt som de digitala och pulsade sändningarna.

Jag försvarar också frenetiskt public service, som Yle/Rundradion bygger hela sin existens på. Också public service är idag utrotningshotat. Husis redaktör Yrsa Grüne har på en kort tid publicerat två ledare i sin tidning där hon mer eller mindre öppet försöker komma på en lösning för hur man kunde bli av med detta hemska public service – eller egentligen hur man  kunde överföra statliga pengar till de privata mediebolagen, som enligt henne nu missgynnas i konkurrensen av att staten ger pengar till public serviceverksamheten.

Till det här med public service återkommer jag. Ett exempel på vad det betyder: Om jag går till vardagsrummet nu (vilket jag kanske gör då jag slagit igen datorn) och knäpper på TV:n så kan jag följa med vinterolympiaden på två YLE-kanaler och se intervjuer med de finska idrottarna. Det kan inte svenskarna, för där såldes OS-rättigheterna ut till ett privat mediebolag som sänder en stor del av olympiaden på betalkanaler. Sveriges radio får inte sända en enda direkt intervju med de svenska idrottarna i radio eller tv.

För en dryg vecka sen sändes i TV ett unikt dokument som handlade om hur den grekiska regeringen i juni förra året på en dag lade ner hela den offentliga rundradioverksamheten: ett fyrtiotal tv-kanaler, lika många radiokanaler, tre synfoniorkestrar m.m. Rundradiobolaget ockuperade senare av de anställda men i november skickade regeringen in kravallpolis och tömde bolagets utrymme och alla försök att fortsätta sända upphörde. Idag har regeringen startat ett nytt litet rundradiobolag, vars innehåll är totalt cencurerat.

Det som hände i Grekland kan hända också här. Demokratin är inte särskilt skyddat. Det märker jag speciellt i allt vad som har att göra med mobilstrålningen. Alla forskningsrön som påvisar hälsorisker censureras och döljs och förnekas.

Jag tror att detta må räcka för idag. Jag skall återkomma till min bakgrund och berätta mer om vad jag gjorde på 1960-1970-1980-1990 och 2000-talen.

Jag tror i alla fall att jag med det här inlägget avslöjat en hel del om mig.