Bokmalar

En ny bloggare skall självfallet presentera sig. Jag gör ett första valhänt försök.

Finns bokmalar alls längre? Jag bestämde mig för att det gör de och jag skall jobba för dem, i varje fall för dem som finns. Jag blev volontär på Emmaus för ett par tre veckor sedan. Just nu sorterar jag finlandssvensk lyrik på loppiset vid Baggövägen i Ekenäs. Där är ganska mycket besökare.

Jag har gjort ett försök tidigare att med abbé Pierres välsignelse bli volontär. Det var 1963. Då gällde att bygga hus i Limas slum åt indianer som sökte sig ner från de peruanska bergen. Jag är fascinerad av att bygga hus, helst låga och stadiga. Vi skolades den sommaren vid ett hem för utvecklingsstörda utanför Egersund i sydvästra Norge. Jag var på vägbygge. Bergarten i de låga fjällen kring stan gick att spräcka med slägga. Det var min uppgift i en morgondimmig dalgång. Det har jag också gillat, att bygga väg. Mer blev det inte den gången. Nu gäller det böcker i återanvändning.

Varför jag ändå så lång tid av livet kom att jobba på tv är kanske svårare att förstå.

I veckan besöktes Raseborg (min hemort, men jag är Karisbo) av fem kulturarbetare från Makana i Sydafrika, besöket ingick i ett FN- och ministerievälsignat nord-syd projekt. Finland kan bistå med kunskap om torrklosetter, vindkraft och återanvändning av avfall. Det var drömsk nostalgi för mig, om jag täcks säga så. Skojigt att få berätta lite åt gästerna om hur vi för vår del dokumenterar vår egen lokalhistoria. Hos dem är det ett minst lika skriande behov att få något motsvarande gjort. Vem skulle ha gjort det i apartheidens mörker.

Återanvändning av böcker faller lite utanför. Men ändå inte lyrik. Lyrik är känslornas språk, en kommunikation i att ge och ta.

Lyrik finns det inte så mycket av på Emmaus. Antingen håller människor lika hårt fast vid sina diktböcker som vid sin egen hand eller familjebibeln eller också köps det för lite i hemmen, finns alldeles för lite av dem i ett dödsbo. Ellen Key sa att läsning av lyrik är träning i att kunna tillgodogöra sig en annan människas tankar, Eva Wichman att varje dikt vi skriver är en bit av vårt människoblivande, Olof Lagercrantz att läsaren är medskapande, Solveig von Schoultz att en god dikt aldrig ger ifrån sig allt, Eva-Stina Byggmästar ”Rigga av blå kostym häst har blusen”, Larry Silván djävlar anamma.

I vårt samhälle har de som det är mest synd om redan fått bonus och fallskärm, det är bra. Men också de lyckligt lottade som fyndar på Emmaus skall veta att de inte behöver känna sig osunt privilegierade för att de plötsligt håller Bo Carpelans diktbok Gården i sin hand, för en rimlig peng dessutom. När de har tagit den till sig kan den rentav säljas på nytt. För ett gott ändamål.

Emmaus är bokmalens bonus och fallskärm.

Torsten Bergman

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

One Response to Bokmalar

  1. Emi says:

    Man har sina wurmer. Förutom poesins väsen är nu Wittgenstein en av mina. Det mest konkreta jag sett gällande Wittgensteins poesiuppfattning är ett citat ur ett brev av år 1920, där den 31-årige filosofen kommenterar en dikt av Ludwig Uhland (1787–1862): ”Uhlands dikt är verkligen lysande. Och det är så här: om du bara inte försöker säga det som är osägbart, så går ingenting förlorat. Men det osägbara innehålls – osägbart – i det som har yttrats!” Citatet finns i Gunnar Fredrikssons bok Wittgenstein, Bonniers 1993, s. 90.

    Jag håller med “filosofen, som inte ville tala” (Sten Andersson 2012), men det är också så här – när man ingenting försöker säga:
    Då – när orden slår en med häpnad
    föds dikt.
    Kaos får skepnad.
    Ångest blir insikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.