Tack Peppe Forsblom för din fondprotest!
Tack, Peppe, för protesten!
Gudskelov, att det ännu finns människor med mod och integritet, som Peppe Forsblom! Till min oerhörda glädje läser jag i dagens (23.2.2014) Husis att han avgår från Kulturfonden, i protest mot satsningen på Guggenheim. Många har knorrat, t.o.m. förtroendevalda inom fonden, men väldigt få vågar dra konsekvenserna av det.
Makten berusar, även om många gärna vill tolka sin tystnad som ett uttryck för ansvarstagande. Jag vet, för även jag har varit en del av fondfrälset. Denna krets av invigda som nog kan småle snett över enskilda prioriteringar och beslut, men ändå föredrar att tiga still, i övertygelsen om att man har ett större och ärorikare uppdrag, dvs. att förvalta det svenska Finland.
Därför är Peppes protest så viktig. Han är inte den första som hoppar av, eller blivit utmanövrerad, och knappast heller den sista. Men väldigt få har de varit under åren, och oftast har sortin skett under diskreta former. Få vill bränna också de sista broarna. Kretsarna är väldigt små, och de händer man biter slår lätt tillbaka. Om inte i morgon så nån gång senare. De slutna kabinetten har ett utmärkt minne.
När det gäller avhopp från Kulturfonden kommer jag närmast att tänka på Monika Fagerholm, som fick nog av uppdraget som medlem av fondens delegation för c. 10 år sedan. I hennes fall vill jag minnas att det rörde sig om allmän frustration över det andliga klimatet inom delegationen – något som inte var svårt att förstå, med tanke på den eunuck-artade roll som delegationen spelar inom fondens organisation (mera därom nedan).
I Peppe Forsbloms fall handlar det om en konkret protest, även om jag nog antar att det finns också annan frustration i bagaget. Och i hans handlade det inte om delegationen utan om direktionen för den nyländska fonden, ett organ av lägre ordningen inom fondorganisationen. Därmed inte sagt att man skulle ha mindre att säga till om, snarare tvärtom eftersom det uttryckligen är på regional nivå merparten av de enskilda bidragen behandlas.
Jag skall inte här dess mera gå in på fallet Guggenheim, och varför det inte är svårt att sympatisera med Peppe Forsblom. Argumenten emot en satsning av den här kalibern (250 000 + 500 000) från Kulturfondens sida har redan varit så många och så övertygande att det känns överflödigt att upprepa dem. Jag har också själv bidragit till kritiken i flera inlägg, både på kolumnplats i Hbl för tre år sedan och nu senast på kolumnplats i Läraren 6.2.2014 och på Svenska Yles webbplats (30.1.2014 http://svenska.yle.fi/artikel/2014/01/30/kulturfonden-forsoker-kopa-finsk-goodwill).
Få har emellertid formulerat det så rakt, ärligt och fräckt som Peppe. Det är exakt som han säger: hur kan man se sina kolleger i ögonen om man sitter och skär ner de redan små anslagen till olika konstnärskolleger, och samtidigt välsigna miljoner åt en amerikansk rikemansstiftelse?
Nej, låt mig här i stället i korthet teckna konturerna av en fond som glömt sitt ursprungliga uppdrag och i stället börjat inbilla sig att man har ett betydligt större och mer heroiskt uppdrag.
Det började, kan man säga, med att stövlar, kablar och bildäck blev mobiler och elektronik. Jag tänker alltså på Nokias omvandling från ett medelstort företag i gummibranschen till en global gigant på mobilmarknaden, en metamorfos som på ett osannolikt sätt kom att mångfaldiga värdet på den värdepappersportfölj Svenska kulturfonden sitter på. En portfölj som sedan begynnelsen ägs av SFP men förvaltas av Svenska litteratursällskapet, ett arrangemang som härrör från ofärdsåren i början av 1900-talet, och har fortgått sedan dess.
Fondernas (för Kulturfonden består av ett stort antal enskilda fonder, tillkomna genom donationer under åren) avkastning har ökat också oberoende av Nokias aktier, men den verkliga uppförsbacken i avkastningskurvorna förorsakades uttryckligen av det jättelika Nokia-innehavet. Att en så stor del av Nokia fanns i finlandssvenska händer var en ren slump såtillvida att det ursprungliga Nokia var en nästan uteslutande finlandssvensk historia, medan det moderna Nokia ju är nånting helt annat. Men aktierna fanns kvar, delvis tack vare donationsvillkoren, dvs. en betydande del av dem fick inte avyttras. Och tur var det, med facit i hand.
Skicklig fondförvaltning, i kombination med att man i samband med den fabulösa kursuppgången av allt att döma har tummat på donationsvillkoren så långt man har kunnat, gjorde under 90- och 00-talet att förmögenheten växte långt snabbare än skaparkraften och den andliga återväxten i Svenskfinland. Den förste av ”fondgubbarna” att inse detta var Pär Stenbäck, som var delegationsordförande under slutet av 1990-talet, och fram till utgången av år 2002. Det innebar alltså att han var det högsta hönset inte bara bland de förtroendevalda utan också på fondkansliet, eftersom man då ännu inte hade någon heltidsanställd direktör, eller någon styrelse.
Också det ett uttryck för hur stora förändringarna har varit inom fonden på bara 10-15 år, i takt med den svällande penningkistan. Men redan Pärre insåg alltså att avkastningen skenade iväg på ett sätt som tedde sig ohållbart. Alla som söker bidrag kan inte, resonerade man, få ett bidrag, och de bidrag som delas ut kan inte bli alltför stora. Det gällde att undvika att folk blev ”fondberoende”, som det hette. Man måste alltså tänka betydligt större, och börja bevilja pengar också åt sådant som det ännu inte fanns ansökningar om.
Detta var också tanken bakom det första försöket till en finlandssvensk tankesmedja, det s.k. Framtidsprojektet. Ett treårigt projekt 2001-2003 med sammanlagt fem medlemmar, av vilka två på deltid, alltså i princip fyra manår. Av olika orsaker som jag inte här skall gå in på dog, eller snarare avlivades, projektet i förtid. (Jag tillhörde själv en av de fem, och var den som höll ut längst, dvs. ända fram till utgången av 2004.) Men tanken var definitivt riktig, dvs. att utmaningarna med tanke på det svenska Finlands framtid var så många och svåra att en del av fondens överskott bör användas till att köpa loss personer som kan och har möjlighet att arbeta med framtidsplanering på heltid.
Avkastningen hade nämligen ökat så mycket, och fortsatte hela tiden att öka, att det vid sidan av de bidrag som årligen beviljades på basis av ansökningar från Svenskfinlands samlade kulturarbetare och konstnärer fanns minst lika mycket pengar kvar som kunde satsas ”proaktivt”. Med andra ord för strategiskt viktiga projekt som enskilda ansökare aldrig hade vare sig tid, energi eller kanske ens fantasi att tänka fram på egen hand, vid sidan av sitt dagliga jobb.
Framtidsprojektet var ett första embryo. Och ett för många både inom och utanför fonden irriterande sådant eftersom det var relativt oberoende. Med vaktombytet 2003, då Åbo-duon Krister Ståhlberg och Roger Broo tog över taktpinnen efter Stenbäck, skedde en snabb integrering av projektplaneringen med fondkansliet, vars personal på några år åtminstone fyrdubblades.
I samma veva gjordes också en stor omorganisering. Fondkansliet fick en direktör (den första Krister Ståhlberg, som åtföljdes av Berndt Arell och därefter Leif Jakobsson), och förtroendemannaorganisationen en styrelse vid sidan av delegationen. En viss dubbelorganisation som väckte kritik från första början, och ständigt gett upphov till gnissel. Under den första tiden hörde t.ex. den smått komiska dragkampen mellan delegationens ordförande Alice Lillas och styrelsens ordförande Roger Broo närmast till vardagen. Och det är ingen slump att läckaget i anslutnng till Guggenheimbeslutet nu uttryckligen kom från delegationen. En relativt stor samling fristående kulturarbetare och –sakkunniga med stor integritet, men också marginellt inflytande över fondens faktiska beslut, och just därför konstant opålitliga ifråga om lojaliteten inför fondens strategiska linjedragningar.
Helt annorlunda förhåller det sig med styrelsen, som består av något färre men också tyngre, och därmed också följsammare och mer lojala beslutsfattare. Men också inom styrelsen finns det förmodligen en inre ring som fattar de tunga besluten i samråd med de ledande tjänstemännen på fondkansliet, plus andra tungviktare inom den relativt fåtaliga kretsen av sammansvurna fondförvaltare, plus några förtrogna inom SFP:s ledning.
I fallet Guggenheim är det t.ex. helt uppenbart att de faktiska besluten fattats inom en tämligen liten krets, som sedan förankrats i styrelsen. Medan delegationen har hållits helt utanför, och ställts inför fullbordat faktum. Det som fick bägaren att rinna över inom delegationen var ju uttryckligen det brev som direktören Jakobsson skickade till delegationens medlemmar, med information om det Guggenheimbeslut som redan fattats. Om inte de jure så åtminstone de facto.
Det om beslutsgången. Sedan pengarna.
Omorganiseringen av Svenska kulturfonden är ju en återspegling av den volymökning som har skett, både i fråga om pengar och personal. Redan under de första åren på 00-talet växte styrelsens s.k. dispositionsmedel så snabbt att de började vara i storleksklass med de normala beviljningarna. Dvs. att man utöver de normala ansökningsomgångarna en gång om året kunde satsa lika mycket pengar på det man uppfattar som ur finlandssvensk synvinkel viktiga projekt. Projekt som i praktiken administreras av personalen på fondkansliet. Och där besluten aldrig underkastas den typ av sakkunniggranskning som vanliga ansökningar genomgår.
Till detta kommer så ännu den regionalisering av fondstrukturen som Krister Ståhlberg genomdrev under sin första tid på fonden. Sedan ungefär tio år är bulken av de ordinarie ansökningsomgångarna utlokaliserad till regionerna. Arbetet på regionnivå leds av en styrelse, eller direktion, i respektive region (Nyland, Åboland (inkl. Åland) och Österbotten), med en regionombudsman i varje som föredragande. Det är i en sådan Peppe Forsblom har suttit, dvs. direktionen för Nylands svenska kulturfond.
Det är inga småpengar de regionala fonderna delar ut. I själva verket är de regionala fondernas utdelning i dag ungefär i samma storleksklass som hela Kulturfondens utdelning var före omorganiseringen. Och omvänt; det är inte heller några småpengar som centralfondens styrelse suveränt kan besluta om, på föredragning av tjänstemännen på fondkansliet.
Och det är här demokratiproblemet kommer in. Den normala utdelningen, som alltså sedan flera år till stor del vad gäller bidrag till enskilda konst- och kulturarbetare går via de regionala fonderna, fungerar sedan länge med stor transparens och sakkunskap. En positiv utveckling som påskyndades inte minst under Ståhlbergs tid. Han var angelägen om att införa en modern, effektiv och öppen förvaltning i fondmaskineriet. Därom är alltså intet ont att säga.
Värre är det med alla de ”strategiska” satsningar som styrelsen och fondkansliet ensamma kan besluta om. Här är insynen nästintill noll, och möjlighetena till fatala felbedömningar stor. Guggenheim är inte den första, och säkert inte heller den sista. En psykologisk orsak till satsningar av det här slaget har jag själv pekat på i den aktuella debatten, dvs. att man inom fonden är väldigt angelägen om att spela en viktig roll också på den nationella, ja rentav internationella arenan.
En orsak till det är utan tvekan den kritik fonden har utsatts för i riksmedierna under de senaste åren. Att framstå som de förmögna finlandssvenskarnas äckligt rika fond är givetvis motbjudande, och man vill gärna försöka få större goodwill genom generösa satsningar på sådant som inte framstår som utpräglat ”svenska” satsningar. Begripligt, kanske. Men om det samtidigt blandas med ett omisskännligt förakt för det man upplever som finlandssvensk medelmåttighet är man på fel väg.
Det finns väldigt många goda finlandssvenska ansökningar och projekt som redan i dag får alldeles för lite pengar. Och värre blir det, ju mer de offentliga stödkranarna skruvas till. Att Peppe Forsblom säger stopp, och hellre ser sina kolleger i ögonen än välsignar storhetsvansinniga satsningar, inger hopp om att det ännu finns folk med andlig resning. Makt berusar, som sagt. Och absolut makt berusar absolut.
Inspirerad av Thomas inlägg om Peppe och av den publikdiskussion som fördes efter kvällens föreställning av Kvinna till salu funderar jag nu på att starta en kampanj för att bojkotta Amnesty i det fall de kommer att falla till föga för Londonkontorets direktiv att dekriminalisera prostitution.
Tja Bert B, din kommentar har visserligen inget att göra med ämnet (Thomas R. och Peppe F.), och du är förstås fri att kampanjera för och bojkotta mot vad du vill, men själv ser jag Fredrik Soncks ledare i förra veckans Ny TId som ett nyanserat resonemang om ett komplext tema där annars alltför många rusat blint på, mera på känsla än kunskap. — Därför är det positivt att en seriös organisation som Amnesty tar upp frågan. (WHO avråder redan nu från kriminalisering, vilket Li Andersson har nämnt i en Hbl-kolumn.) ”Dekriminalisering” förresten — talar vi om Finland kan man inte dekriminalisera något som inte är kriminaliserat.
Mera känsla än kunskap var det.
Finland har kriminaliserat sexköp i de fall där köparen kan bevisas ha varit medveten om att säljaren är offer för trafficking eller förståndshandikappad eller annars tvingad till prostitution. En förstås helt tandlös lag – det räcker att köparen vidhåller att hen inte visste så blir hen frikänd.
Nu ska lagen eventuellt – förhoppningsvis – skärpas i riktning mot den svenska modellen där sexköp är ovillkorligen kriminaliserat sen 1999 och som stöds av 70% av svenskarna. Amnestys dekriminaliseringslobbande – som eventuellt kan vara motiverat i vissa kulturer – kommer här att slå mot detta antingen helt urvattnade eller förhoppningsvis i framtiden inte så urvattnade sexköpsförbud.
Jag vägrar stöda verksamhet som går ut på att avkriminalisera sexköp och tänker uppmana alla som för närvarande stöder Amnesty ekonomiskt att upphöra med stödet om finska Amnesty faller till föga för Londonkontorets ukas. Jag utgår från att du joinar ett sånt upprop.
Naturligtvis joinar jag inte en överilad bojkott. Dels är Amnestys viktiga verksamhet värd allt stöd oberoende av enskilda symbolfrågor. Dels har de som tagit upp saken inom A.I. bra argument, vilket man inte kan säga om svensk lag. Hänvisar här tillbaka till Fredrik Soncks ledare.
Thomas gör en förtjänstfull genomgång av kulturfondens närhistoria och det problematiska i att fördela kulturpengar från fonden. Delvis är problemet att det finns för lite pengar, delvis har det varit att det finns för mycket. Hur det nu ska gå ihop.
(Jag har alltid varit oerhört stött över Stenbäcks arroganta uttalande om att kulturfolket inte får bli ”fondberoende”. Konsten och kulturen i vårt upplysta nord är alltid beroende av yttre finansiering från stat, kommun och idag – privata fonder. Stenbäck torde inte själv ha lidit av att vara ”löneberoende”.)
Om Peppe F. med insyn i den nyländska fonden utdelningomgång anser att han inte kan se kollegerna i ögonen tror jag på hans uppriktighet. Samtidigt är det ändå förbryllande , just i år ska Peppes ( och mina teater-)kolleger få en extra miljon ( tre miljoner tre år i följd) från Kulturfonden. Därmed borde det väl finnas mera att dela ut?
Bra, Thomas Rosenberg, med denna bakgrund om styrelsens växande makt utan motsvarande ansvar inför ägaren till pengarna, i det här fallet SFP. Michel Ekman har i andra sammanhang framhållit hur de små kretsarna med de stora penningkistorna, inkl. fondstyrelsen, i hög grad styr och ställer också i partiet, bl.a. genom att bestämma om stora projekt över huvudet på alla (inkl. finlandssvenskarna så som de formellt sett representeras av Folktinget, fast det minns väl ingen att finns ens).
En sakrättelse som Matilda Hellman la ut på facebook: ”Fonden hade visst en direktör före Pärre beslöt sig för att skapa den tjänsten. Det var min mamma. Hon var kvinna, humanist och hade låg lön.”
Rättelse till rättelsen: nej, fonden hade nog ingen direktör före Krister Ståhlberg. Gunilla Hellman var under lång tid kulturombudsman, och i många avseenden säkert den tongivande personen på kansliet. Men någon chef hade man inte, med undantag för att en person (Christel Backman) formellt hade titeln kanslichef de sista åren före omorganiseringen.
Dessutom var det nog inte Pärre som skapade direktörstjänsten (även om han säkert inte motsatte sig det, eftersom fonden hade vuxit så mycket att man inte kunde klara av det enbart på förtroendemannabasis) utan de som tog över efter honom.
Den frustration Matilda mellan raderna ger uttryck för är däremot helt motiverad. Men det sammanhänger med de personkonflikter som då under många år förgiftade klimatet på kansliet. Men det är en annan historia..
Hej Thomas och ni andra.
Jag skrev ju själv för en tid sen ett blogginlägg om Kulturfonden och skall snart skriva ett nytt inlägg, för den här diskussionen river ju upp en massa frågor och minnen och tankar om inte bara själva Kulturfonden utan om alla de finlandssvenska små organisationerna och firmorna och yrkesskolorna och yrkeshögskolorna. Situationen skiljer sig inte alls märkbart på det övriga fältet från det som nu skrivs om Kulturfonden. Så jag återkommer till den bredare helheten och till mina tankar efter att ha fungerat litet här och var inom fältet.
Det jag däremot tänker ruska tag i nu är det Matilda tog upp. Dvs den situation som rådde inom fonden då Gunuilla Hellman under flera år i praktiken ledde fonden som ett slags biträdande chef, fast dessa titlar som sagt ännu då var oklara.Under Gunillas tid vid millenieskiftet kring år 2000 rådde en lustig ”dubbelsituation” inom fonden. Å ena sidan utyvecklade på Gunillas iniativ en mängd med kulturplaner för Svenskfinland och tom för SFP som en sidoprodukt. Jag var med på den tiden rätt nära Gunilla och bistod henne i alla de projektgrupper, som hon satte ihop och som alltså verkade proaktivt och fick till stånd åtminstone 3-4 digra betänkanden med tusentals med otroligt fina idéer för den finlandssvenska kulturens framtid inom alla kultursektorer. Mikael Kosk, nuvarande ledarskribent på Hbl, var vår sekreterare som skrev ut betänkandena och lyckades formulera också ibland ganska vaga tankar till ett härligt språk. I de här arbetsgrupperna satt tiotals, ja, flera tiotals med specialisetr från de olika finlandssvenska kulturfälten. Det handlade om ett proaktivt strategiarbete, som tyvärr nästan omedelbart efter att betänkandena hade utkommit föll i skymundan eftersom Gunilla på den tiden var utsatt för en obarmhärtig mobbning från nästan hela den övriga ledningen inom Fonden. Det fanns inga gränser för vilka mått eller former denna mobbning kunde ta och jag följde med vid Gunillas sida och såg hur hon mosades och negligerades inom Fonden. Samtidigt startade det såkallade Framtidsprojektet upp som Thomas talade om, och där började man utveckla i det stora hela samma saker som på Gunillas initiativ redan utvecklats inom Fonden. Krisen inom Fonden skärptes till en ytterlighet och Gunilla tvingades lämna Fonden och strategiarbetet i händerna på männen.
Det är inte min sak att nämna de personer vid namn som ingick i gruppen som pressade och mobbade Gunilla, men nog var det en könsfråga av högsta rang.
Och att nån Peppe Forsblom nu lämnar Fonden ”i protest” (enligt radion igår har han ju inte ens deltagit på ett enda möte) väger inte ett uns i mina ögon då jag tänker på hur ensam Gunilla i tiden blev. På den tiden fanns det inte en enda karl som hade vågat stiga upp på barriärerna och säga stopp.
En kommentar ännu, angående huruvida det fanns en chef på fondkansliet före dagens direktörspost. Delvis är det en semantisk fråga, förstås, men jag vill ändå korrigera min rättelse ovan med att säga att Gunilla Hellman under 90-talet, så länge hon ännu var ensam ombudsman på fondkansliet, självfallet var att betrakta som kansliets chef. Situationen kom sedan att förändras, i samband med de trista processer som Christian ovan tangerar. Därom kunde en hel del sägas, men det hör inte hemma här.
Det stämmer som Thomas säger att fallet Gunilla egentligen inte hör hemma här – utom i den bemärkelsen att det var just då som den ”nya” Kulturfonden föddes via en mycket stridig och komplicerad process och, om jag inte minns fel, var hela Framtidsprojektet i början ett liknande ”solo”initiativ från en mycket liten krets, som Guggenheimförslaget idag är det. Det talades internt mycket om Framtidsprojektet i början och det kritiserades hårt, men nån större mediedebatt fördes inte. Nu har tiderna ändrats och medierna tvingar fram en större öppenhet kring fondbesluten. Och det är ju bra. Tänk om vi ”kulturradikaler” också skulle ta ställning till själva Guggenheimprojektet – vill vi ha muséet eller inte ? Själv är jag främst kritisk till det. Projektet är nog genomkommersialiserat från första början (trots att man ämnar kasta fond- och offentliga medel i det också) och ren det att själva byggnaden skall byggas privat leder antagligen till att detta kommande monument skulle ägas av någon utländsk investerare och hela museikonceptet skulle ju skötas på franchisingbas med höga arrenden till det amerikanska moderbolaget.
Det var ytterst viktigt att man i tiden kunde fatta beslut om att det nya Musikhuset byggdes med offentliga medel (Staten, staden, Yle och på ett hörn också Kulturfonden). Detta skapar på lång sikt bättre möjligheter att bedriva konst och kultur på non-profitbasis i huset.
Personligen förhåller jag mig rätt vacklande till G-heim-projektet för vi vet ju ännu alltför lite om yttre ramar, finansiering eller INNEHÅLL, men jag har av ren kärring-mot-strömmen -energi kommit att försöka se de eventuella positiva möjligheterna både för det finländska samhällsklimatet och fi.sv.heten. För motståndet har sannerligen samlat upp så mycken unken finsknationalism ( vi har kantänka redan alldeles tillräckligt fina FINSKA muséer med FINSK konst ), konst- och kulturfientlighet ( Musikhuset borde aldrig ha byggts!) och ointierat svammel av insändarskribenter som inte någonsin tidigare intresserat sig för den finlandssvenska kulturpolitiken, men nu till sin glädje upptäckt att det är förvaltningsjuristerna som ska formulera den. Är det verkligen juristerna som ska uttolka och definiera vilka slag av projekt som gagnar finlandssvenskheten? Aldrig! Men i brist på visioner landar de på advokatkontorets bord… Dessutom misstänkliggörs G-heim-stödet av många i privata diskussioner för att det skulle ha varit B. Arells ( han initerade) och Leif J:s våta dröm. Jag tycker det är helt ointressant vad folk drömmer om nätterna, att psykologisera debatten på det viset gör den till ännu en finlandssvensk Grönköpingshistoria. Analys, substansfrågor tack. Vad är ett museum? Jag ber att få återkomma. Nu tar kommentarsfältet slut.
Det är ju två skilda frågor. 1) Är Guggenheim ett bra projekt, på vilka villkor, och som Gunilla skriver, med vilket innehåll. Nationell nivå. Och 2) är ett museum i SFP:s intresse (Kulturfondens uppgift är att stärka sfp)? Partinivå.
Jakobssons tanke är väl att glansen från ett lyckat Gugg (eller bara detta att man flaggat för) ska ge SFP en framåt image bland en (ur SFP:s synvinkel nyttig) del av publiken. Angår det här oss andra? Svar: ja, SFP:s image är en faktor som också påverkar hur vi finlandssvenskar uppfattas. Därför kan också vi ha en åsikt.
Och Peppe Forsbloms protest är i mina ögon en utmärkt näsbränna och påminnelse som tvingar många andra att åtminstone överväga varför de inte gör likadant.
Om man kokar ner betydelsen av ett Guggh till en imagefråga ( nu för Sfp) så tycker jag fortfarande att det är en alldeles för ytlig och otillfredställande argumentering – även om den väl kan ha sin relevans hos dom som fattar besluten. Jag utgår alltså inte alls från att den sfp- eller teokratiska maktallians som sitter bakom vissa beslut har idéerna och visionerna. Som sagt, vi behöver inte ögna oss åt drömtydning för deras del, vi kan väl utveckla våra egna tankar och se om vi hittar egen relevans. Att det är fiffigt att vara bra i G-heims initialskede om man vill ha påverkningsmöjligheter senare är ju självklart. Det är strategi. Men finns det en möjlighet att fundera på innehållet? Kan det vara en lottovinst för tvåspråkigheten, finlandssvenskheten, skandinavismen?
Mera konkret menar jag att Guggh. som ska vara en vitrin för modern design har en fantastisk nischmöjlighet att stärka nordisk identitet och skapa Scandinavian designs
vallfartsort i Helsingfors. Finns ej i världen men begreppet är stort. Fattar alla det? Följer ni med den världen? Liksom Aalto är en av de fyra stora arkitekterna. I Sverige hade man dragit enorma växlar på en liknande situation, hos oss – niente…Svenskar, danskar vänder nu ryggen mot Finland – de kommer inte hit. Vad betyder det för fi.sv., för samhällsatmosfären om vårt stora internationella dragplåster en dag har gemensamma skandinaviska förtecken. ( Som heter Guggenheim). Det har kanske gått mången förbi att de stora trenderna inom medel klassvardag har blivit mat och inredning. (Det utkommer nu 50 glassiga inredningstidningar i Sverige. Socialdemokratins folkhem har ersatts av privat inredning – designa ditt liv när du inte kan påverka politiskt, liksom). Att G-heim är kommersiellt ska väl i bästa fall betyda att det inte behöver finansieras av skattebetalarna. Ett av argumenten mot muséet är ju att det inte kommer att bära sig. Våra egna underfinaniserade muséer som Kiasma är oroliga för sina pengar och självklart skeptiska till ett G-heim. Det sägs att de ryska turisterna aldrig skulle gå till ett G-heim. För tjugo år sen skulle ingen ha drömt om att man öpnar en Louis Vuitton-afför i Hesa för ryssarnas skull. I begynnelsen sades att G-heim ska finansieras privat. Vart de mecenaterna försvann vet jag inte. Nya gigantiska Erkko -stiftelsen? Politikerna/ PR-byrån som skött G-heim har skjutit sig i foten hela tiden, absolut, förakt för demokratiska processer och halvsanningar, diplomatisk blomsterspråk om hur man månar om finlandssvenskheten- allt det har varit oerhört kontraproduktivt och leder sannolikt till att det ingenting blir av hela G-heim i Helsingfors.
Ja – är Guggenheim ett bra projekt ? Vi skall inte bara ställa den frågan utan svara på den.Om inte jag följt med politiken fel så har också SFP:n inställning till projektet vacklat och bytt åsikt och eftersom Ny Tid inte egentligen skrivit så mycket om vår eventuella inställning så har finlandssvenska beslutsfattare på lägre nivå i nämnderna inte att nåt att gå efter. Man har ringt tom till mig och fråga hur man skall rösta i takt med att beslut fattats. Jag har sagt att jag inte tycker om att själva husbygget är helt privatiserat. Då byggs huset av ett internationellt investeringsbolag och dess enda uppgift kommer att vara att ge avkastning till sydkoreanerna eller till något skatteparadis. Och en jättedel av driftskostnaderna går till Guggenheimstiftelsen. Projektet går ju nu vidare på villkor att det byggs ”privat”. Så vill vi ha ett nytt Kampen eller Itäkeskus eller Iso-omena, som alla ägs av utländska placeringsbolag. År det så viktigt för oss att få ”utländska investeringar” till Finland, i stil med kärnkraftverket i Pyhäjoki ? Bara den här frågan om själva ägandet är tillräckligt stor för att få mig att bli kritisk till bygget. Och den aspektet ifrågasätter ingen ens mer – inte åtminstone Ny Tid.
Tänk om vi skulle föreslå att det byggs som Kansallisteatteri gjordes 1903-1904 – genom att sälja aktier till vanliga människor. Eller Globe-teatern i London på 1990-talet, som byggdes upp på nytt med hjälp av insamlingsmedel från konst- och teaterälskare. Tom jag äger en symbolisk aktie i The Globe. Tänk om Kulturfonden skulle placera sina 500 000 euro i Guggenheimhusets fastighetsaktiebolag i form av aktier. Det skulle jag stöda när som helst. Själva huset skall ju bli ett världsberömt konstverk i sig – i stil med Operahuset i Sydney, så vad våre bättre att äga andel i ett sånt ?
Så här ur en BYGDEfjants synvinkel så är Guggenheim fullständig obegripligt och onyttigt – litet som från en annan planet. Men jag ser främst på konkurrensen om pengarna. För oss dumma och okulturella gräsrötter här i skogarna och kärren har Kulturfonden varit en ren välsignelse. Massor av folk arbetar gratis i dagar, veckor och år men det är ont om kontanter så en tusenlapp från Kulturfonden är som en skänk från himlen. Jag har upplevt andra stödformer också och en euro från Kulturfonden motsvarar 10 euro från de äckliga byråkratstöden – på grund av bristen på byråkrati hos Kulturfonden. Det kanske beror på den finlandssvenska sandlådan att det helt enkelt inte behövs nån byråkrati. Ryktet om projekten sprider sej fort och alla vet hur bra/dåligt det gått.
Numera vägrar vi att ens söka stödpengar från byråkratfonderna. De är så jävliga att all tid går åt att skriva totalidiotiska utredningar om alla möjliga inbillade faktorer inom projektet. Ingen hinner sedan göra nånting vettigt. Eller så går alla pengarna åt till att anställa nån byråkrat som fyller i pappren. Helt bortkastade pengar.
Så de tusenlappar vi ibland får från Kulturfonden har varit till stor hjälp. Vi bygger bland annat upp vår gamla folkskola (från år 1899) till ”Tekniska folkhögskolan” och håller just nu på med byggnadsvårdskurser för att bevara åtminstone en del av den fina gamla bebyggelsen från den nuvarande byggarnas plast- och mögelhelvete. Vi har också med Isa Stenberg (pensionerad proffs från teatervärlden) satt upp tre av henne skrivna pjäser om Hindersby på 40-, 50- och 60-talet (hon är hemma från Mosabackan i Hindersby). Hon skriver på den fjärde. Men ungdomslokalens tak läcker och pengar är det dåligt om här runt leråkrarna.
Så Kulturfondens halva miljon tar bort pengarna från 100-500 småprojekt runt om i Svensk-Finland. Det är ingen internationell kultur det är frågan om så vi räknas väl inte. Och sist och slutligen är det inte våra pengar så vi kan inget göra åt saken. SFP:s och fondens ledning gör vad fan de vill. I alla fall önskar jag Guggenheim till helvetet så där helt personligen. Vi får klara oss själva i framtiden och det gör vi också även om det blir tyngre och långsammare.
Svårt, Thomas, att kommentera en text som utger sig för att basera sig på fakta men är så full av antaganden. Såpass goda vänner trodde jag att vi fortfranade är att du hade kunnat t.ex. ta kontakt och fråga upp, kolla läget. Inte minst eftersom det torde ha stått rätt klart att jag mellan barken och trädet har varit både konsekvent och tydlig med mitt ifrågasättande av det här styrelsebeslutet. Så som jag vant mig som delegationsordförande att påverka – dock före besluten fattas, till skillnad från detta undantag. I en stiftelsevärld som är känd för att sluta sig och hellre säga för litet har jag – och vi – strävat på i motsatt riktning. Det går inte alltid som i Strömsö, men enligt Yles granskning av stiftesleöppenhet har mycket hänt med ish Kulturfondens information de senaste åren.
Du skriver om allt du förmodar, och till och med om ”omisskännligt förakt för finlandssvensk medelmåttighet”. Var, hos vem, har du läst in den?
Nå, här finns flera kloka kommentarer redan. Kompletterar ändå något.
En fond vars förtroendevalda byts kontinuerligt stagnerar inte, vågar jag påstå, på det sätt du jag upplever att du utgår ifrån. Du relaterar också till händelser som du tror skett för ca 10 år sen, men som ligger ännu lägre bak i tiden – och så drar du långtgående slutsatser från dem. Uppdatera dig!
Till skillnad från Peppe F, som kanske inte riktigt kan sägas ha ”suttit i den regionala fonden – han meddelade förhinder till samtliga tre möten han kallades till under sina fem månader i fonden (apropå förmodade insikter i beslutsfattandet, diskussionerna, bedömningarna), ger jag inte ifrån mig min möjlighet att påverka och vara besvärlig före jag måste. Säkert är jag också blind för ett och annat i fondvardagen – så tenderar det bli i alla sammanhang – men när jag jämför med mina erfarenheter från understödsutdelning på det lokalpolitiska planet, i landskapsförbund & MYR och statens konstkommission anser jag ribban hos kulturfonden ligger mycket högt. Också när det gäller ambitionen att förklara varför och föra dialog med fältet.
Och apropå hur bidragen ”skärs ner” – dvs. att endel får back på ansökan eller ett mindre bidrag än de sökt om – görs det arbetet av sakkunniggrupperna, dvs. branschmänniskor från varje sektor som sköter granskningen och bedömningen av såväl projekt som arbetsplan och budget (många som läser det här kan tänkas ha deltagit i det arbetet). Det är inte en ”fondledning” som sitter och kapar lite här och där. Så ska det förstås vara. Jag är professionell konstnär. Och oändligt tacksam över att kulturfondens beslutsfattare inte väljs genom allmänna val och inte heller har något behov av att tillfredsställa en väljarkår. Det måste vara sakkunskap som styr en sakkunnigorganisation. Den dag jag själv kanske är bland de många som filar på en ansökan för något projekt (snart) är det just så här jag vill att det ska vara. Jag vill att min ansökan ska synas av kolleger – och jag vill inte veta vilka de är, bara att kriteriet för att de fick uppdraget är just sakkunskap.
Jag har varit konsekvent med var jag tyckt: att ett mindre bidrag till Gheim-arkitekttävlingen är tänkbart, om det matchas av ett bidrag från en finsk kulturstödjande fond. I svartvita världen smäller sånt förstås inte högt.
En sakkorrigering till sist: du skriver att de beviljningar som görs ur styrelsens dispositionsmedel ”aldrig underkastas den typ av sakkunniggranskning som vanliga ansökningar genomgår”. Det stämmer inte. Flertalet av de ansökningar som beviljas av styrelsen under årets gång har kommit till fonden inom ansökningstiden i november och redan manglats via sakkunniggrupper, styrelse och delegation – tillbaka till styrelsen så snabbt som möjligt, för att inte igen behöva vänta i ett helt år. I de fallen har alltså hela tröskverket, sakkunniggrupper, tjänstemän, styrelse och delegation fattat beslut att ansökan ska beredas vidare – ett preliminärt ja. Utöver det här riktas en del projektansökningar till styrelsen under årets lopp, vilka styrelsen självständigt fattar beslut om inom ramen för styrelsens dispositionsmedel, och en betydande del av dem granskas av externa oberoende sakkunniga vars utlåtanden är grunden för besluten.