Inga nazister på våra gator !

I går lördagen den 15 mars samlades en brokig samling människor på det s.k. Narinkens torg i centrala Helsingfors för en demonstration under parollen Ta natten tillbaka – För feminism, mot rasism.

Demonstrationen var också, eller kanske i första hand, en protest mot nazistiskt våld och en manifestering av solidaritet med den Ta natten tillbaka-demonstration i Malmö på kvinno­dagen den 8 mars där en grupp demonstrationsdeltagare på hemväg överfölls, misshand­lades och knivhöggs av ett gäng nazister. En av offren, Showan, ligger eventuellt fortfarande på intensivvård. Och fyra av förövarna, som identifierades av offren, har hängts ut med fotografier och kontaktuppgifter, inklusive hemadress, på anonsweden – när ska vi få ett anonfinland förresten ?

Det brokiga gänget som började samlas på Narinkentorget vid åttatiden bestod av folk från tjugosju organisationer, bl.a antirasistiska Antirasimi X och antifascistiska Varisverkostot, som stod som arrangörer. Bland övriga organisationer fanns bl.a queer / feministiska Joku raja!, Tulva, Astra, Naisten Linja / Kvinnolinjen, Peijakas!, Vastakarva och allmänt vänster-gröna-progressiva Rhythms of Resistance Helsinki, Sitoutumaton Vasemmisto, Voima & Fifi, Into-kustannus och Utopia Helsinki. Mestadels förstås 20-40-åringar, pensionärer som Susanna och jag var av nån anledning inte speciellt väl representerade, de facto såg jag bara en till, naturligtvis en tigerbloggare ;-) Och en (1 !) till profeminist, modell yngre förstås.

Men så var vi ju också, när marschen äntligen startade vid halvniotiden, uppskattningsvis närmare sexhundra deltagare som i mycket kaotisk formation, närmast påminnande om en långsträckt amöba – ingen sex-i-bredd-marsch som på den gamla goda tiden – vällde ner på Mannerheimvägen och förbi järnvägsstationen på väg mot Hagnäs torg. Mycket väl guidade av mycket vänliga poliser.

Det svenska inslaget var för övrigt glädjande stort. Eller kanske det bara föreföll så, när slagord som ’Inga nazister på våra gator’, ’Ta gatorna tillbaka’ mm, på svenska alltså, skanderades av alla omkring oss trots att det ju annars pratades mest finska. Men det var uppenbarligen alltid en svensk grupp som startade och andra föll in. Ingen tvångssvenska här inte.

Före Långa bron avvek Susanna och jag, med ålderns rätt, för att ostörda av nazister åka hem och där kolla på de sena nyhetssändningarna i teve, men marschen tycks av nån anledning inte ha nått över den s.k nyhetströskeln.