Kritiken mot TTIP växer

Förhandlingarna om det transatlantiska frihandels- och investeringsavtalet mellan EU och USA, som pågått sen i somras, har hejdats en aning. Orsaken är den allt starkare kritiken.

I kväll, den 18 mars, visar Yle Fem andra delen av Spotlights granskning av förhandlingarna. Programmet är värt att se; åtminstone var del ett för en vecka sedan mycket innehållsrikt och gav material för vidare funderingar.

Jag klipper här in min insändare i Hbl 14.2.2014; tyvärr har den inte förlorat sin aktualitet. Andra insändare i samma tidning är också läsvärda: Omar El-Begawy skrev 14.7 när förhandlingarna precis hade inletts och Mogens Lindén 15.3.

Mera kött på benen i kväll klockan 20 på Yle Fem, alltså.

Insändaren:
Nej tack till att förhandla bort demokratin
EU-kommissionen är förvånad. I ett pressmeddelande skriver den att förhandlingarna om ett frihandels- och investeringsavtal med USA har väckt ”ett aldrig tidigare skådat intresse” (21.1). Jag är förvånad över att intresset och kritiken har överraskat kommissionen.

Avtalet ska skapa en enda marknad i EU och USA för att handeln ska löpa maximalt smidigt och det ska bli tryggt att investera. Särskilt investeringsskyddet har väckt kritik. Idén utarbetades ursprungligen för handelskontakter med länder som saknar ett självständigt rättsväsende eller där investerarna fruktat att staten tar över företagen. En av motiveringarna i kommissionens pressmeddelande om det nu aktuella frihandelsavtalet är också att ”regeringen kan överta ett företags egendom utan kompensation”. Hur överhängande är risken i EU och USA?

Läckor från förhandlingarna visar att investeringsskyddet mellan EU och USA är tänkt att omfatta inte bara gjorda investeringar utan också förhoppningar om en vinst som inte infrias. Sådana bestämmelser finns redan i flera bilaterala och regionala frihandelsavtal, och de ger företagen möjlighet att dra stater inför ett särskilt skiljemannaorgan ifall de anser att politiska beslut har kringskurit deras möjlighet att få avkastning. Så har Philip Morris krävt Uruguay och Australien på ersättning efter beslut om varningar på cigarettförpackningarna och Vattenfall har krävt ersättning av Tyskland efter beslutet om att frångå kärnkraft. Det motsvarar inte min rättskänsla.

Efter det här är den representativa demokratin nästan omöjlig att känna igen. Varför ska man alls rösta? Politiska beslut för att skydda befolkningen eller miljön ligger risigt till. Alltid finns det någon som kan sko sig i en oreglerad värld, och denna någon får skiljemannaorganet att luta sig mot. Varken stater eller medborgare göre sig besvär, för skiljepersoner utses inte för dem.

Stora, kanske globala företag har redan nu ett inte obetydligt inflytande på politiska beslutsprocesser bl.a. tack vare sina lobbyister. Av kommissionens 130 möten med intressenter inför frihandelsförhandlingarna var 93 procent med representanter för storföretag, industri och banker (Corporate Europe Observatory). Medborgar- och konsumentorganisationerna var alltså försvinnande få.

Finansminister Jutta Urpilainen medgav på ett seminarium att politikerna ”inte är fria att fatta beslut utan vi är bundna av marknadskrafterna” (Hbl 22.1). Då finns det väl inget skäl att ge i från sig ytterligare makt via ett frihandelsavtal.

En som inte är oroad är Alexander Stubb (yle 27.1). Det är han som håller kontakt med kommissionen för Finlands del. Han säger att de avtal som redan finns bara har gynnat vårt land. Däremot känner många av dem som är måna om att behålla och utvidga det folkliga inflytandet stor oro. Också i konsensuspolitikens tid är det skillnad på vems intressen man driver. För dem som värderar demokrati, medborgardiskussion och de valdas möjligheter att fatta beslut med tanke på helheten och de resurssvagas intressen lönar det sig att följa med de hemligstämplade förhandlingarna så gott det går och formulera en ståndpunkt. Avtalet är inte ännu skrivet och planerna innehåller klart oacceptabla drag.