Nationalism och andra ismer
Nationalister är potentiella massmördare. Men som med allt annat så beror förverkligandet på hur fanatisk man är. De allra flesta har inbyggda spärrar som då det gäller slår till och hindrar de värsta våldshandlingarna. Att prata kostar inget.
Men vad är nationalism egentligen ? Det står för nation eller land. Ofta pratas det om fosterländskhet. Så det gäller att definiera ett ”land”. Förr var ett ”land” en ganska liten enhet som Värmland eller Nyland. Dagens stater är för det mesta bildade som resultat av våld, krig och maktspråk. Jag undrar om det finns en enda stat vars gränser är uppdragna helt fredligt – utan tvång.
Utgångspunkten är därför väldigt dålig. Och om man ser på ”nation” som en grupp människor som bor inom gränserna så blir det inte bättre. Det finns knappast ett enda land som inte har flera olika nationaliteter inom sina gränser. Nu är ju nationalitet en ganska subjektiv sak och kan inte enkelt definieras utgående från en sak som till exempel språk.
I och för sej är det inget problem att en grupp människor känner gemenskap och sluter sej samman. Problemen uppkommer då man gör upp geografiska gränser och kräver att alla människor inom dessa gränser skall vara likadana. Det är en bergsäker formel för förtryck och därför anser jag att nationalismen är rena giftet för hela mänskligheten.
I fråga om Krim så har man svårt att säja vilken sida som är värre så sympatier är svåra att uppamma. Skall man stöda Putins maktspråk eller nazisterna i Kiev ? Och det är inte fråga om det minst onda – jag kommer aldrig att stöda en regering med nazistiska ministrar. Om man struntar i lagvrängarnas paragrafrytteri så borde det vara klart att befolkningen på Krim får höra vart de vill. Men det gäller också minoriteterna och minoriteterna inom minoriteterna.
Så hur skall man lösa problemet utan att någon grupp körs över ? Enligt min mening är det omöjligt så länge man håller sej kvar på nationalismens nivå och håller kvar gränser. Nationalismens tänkesätt måste bort och gränserna likaså. Utan gränser blir det lättare för små grupper att leva sitt eget liv som de vill utan krav på likriktning. Internet har visat vad verklig öppenhet kan vara. Förstås finns där också otrevliga saker eftersom människan inte alltid är så trevlig.
I princip borde alla få välja ”vart” de vill höra. Och då menar jag inte ”land” utan mera komplicerat. Om man struntar i gränserna så kan folk ansluta sej till många olika ”grupper” i olika sammanhang. Unioner är bra ur den synvinkeln och uppdelningen av Sovjetunionen i de gammaldags nationalstaterna var definitivt ett bakslag och orsaken till dagens problem.
EU är också en bra sak även om alla unioner naturligtvis har en massa mindra bra sidor. Lösningen är inte att dela upp unionerna och bilda små stater som i sin tur har en massa problem. Skall då dessa delas upp i sin tur ? Då kommer vi snart till byarnas självständighet och med tanke på hur mycket olika åsikter det finns i en by så tar det inte slut där heller. Inte ens familjerna skulle kunna hålla ihop och frågan är om en enskild människa ens är den minsta odelbara partikeln ?
Patriotism och lokalpatriotism kan vara en källa till en mängd positivt men också orsak till mycket negativt. Gränser gör dock inte saken bättre – snarare tvärtom. Också andra ismer som går ut på att samla en grupp kan vara positiva men också negativa. Frågan är huruvida tyngdpunkten ligger på att främja den egna gruppens liv och leverne eller om man främst sysslar med att racka ned på alla utanför gruppen. I förlängningen leder det senare också till att man börjar likrikta den egna gruppen och till slut kan man bli mer aggressiv inom gruppen mot allt som verkar avvikande än mot omvärlden.
Inte heller liberalismen är någon positiv sak. Det är ju världens mest innehållslösa ord eftersom an ”liberal” kan vara allting mellan kommunist och extrem höger. Man kan mycket väl säja att en socialliberal och en marknadsliberal är varandras motsatser. Eller ännu värre: En nyliberal är raka motsatsen till en nyliberal. Och som sista ordföranden för Nyliberala studentförbundet kan jag proklamera att dagens nyliberaler är rena giftet. Nyliberala studentförbundet var nämligen socialliberalt och dåtida (gammal)liberaler motsvarade ungefär dagens ”nyliberaler”. Och jag undrar om inte de extrema marknadsliberalerna (neoliberaler som Nicke Torvalds kallar dem) är orsaken till att vi nu ser en reaktion som har nationalistiska och rent nazistiska förtecken.
Så det går inte att gömma sej bakom den ena eller den andra ismen. Principer och juristeri hjälper inte heller. Det behövs i stället mer sunt förnuft och mera samarbete och mindre gränser. Jag kommer absolut inte att stöda nån sorts nationalister – varken i Moskva eller Kiev. Då jag arbetade på fabriken VUM i Kiev 1973 så fanns det också nationalister (Svoboda-typerna) som folk var rädda för men då kunde de inte ställa till med större problem. Nu sitter de i regeringen. Jag stöder inte att EU stöder ett sådant Ukraina.
Den ryska nationalismen är inte mycket bättre. Den har under de senaste decennierna gått allt mer i negativ riktning. Nationalistsvinen riktar sej allt mer in på att jävlas med andra i stället för att främja den egna gruppens liv.
EU må ha sina problem och är också en ganska byråkratisk och råddig organisation men ofantligt mycket bättre än eländet i Östeuropa.
Nationalism is a psychological phenomenon. Biologists will see a connection to territoriality (which is known from many species), and especially to forms of territoriality which involve a collective defense (as e.g. among lions, where the males together defend their hunting range against the males of other packs). In humans, the things which territorial behaviour happens about can be abstract, such as ”fields” of expertize, competence, responsibility, also privileges and status. Considering this, it should be possible to replace nationalism by other forms of territorial behaviour, whereas it might be VERY difficult to get rid of territorial behaviour altogether.
According to my impressions, for the arousal of intense territorial behaviour a clear idea who the enem is tends to be very ”helpful”. Any obstacle to a desired course of action can already trigger territorial aggression, but the patterns become more solid and lasting if there is an established agreement (in one’s own group) about all those very undesirable properties which are (supposedly) typical for members of the enemy group. More about this in Jungian psychology in connection to the concept of the ”Shadow”.
So far, all very theoretical … . More to real life, strong territorial feelings are easily triggered by factors which are talked about as if they were IMPORTANT. This can concern things like honour (for which some people are prepared to kill) or religion (killings also there), but also things which by collective experience have been found to be important for real life – e.g. it is my impression that among small farmers nationalism often takes the form of ”not ceding an inch of ground to the enemy (who is often a neighbour)”.
The motivation for aggressive action can of course be based on the experience that it is fun (who does not like to be victorious?, and to participate in collective aggression results in increased recognition among one’s co-aggressors), but also on the need to repair a self-esteem which has been damaged by having been mistreated by some superior whom one has no chance to fight successfully. Thus, the wildest nationalist (or anti-minority) attitudes one should find in societies which are very hierarchically organized, where aggression against deviant minorities is greatly encouraged (e.g. in the Old Testament), where fighting is considered an important part of the culture (not unusual in peasant societies where there is little other ”entertainment”). And against these fighting tendencies it should also help if a certain standard of living gives most members of a society the general feeling that there is little need to fight for more (one has what one needs, after all …).
Altogether, in order to get rid of traditional (and so often disastrous) forms of nationalism, societies should develop in a less hierarchical direction, discourage bullying, provide nonaggressive possibilities of entertainment, provide a reasonable standard of living (while at the same time preaching contentedness and frugality) and, via a reasonable school system, make people see the good sides of reason and moderation, at the same time enabling them to recognize territorial behaviour and to handle it in nondangerous ways.
Well, this has perhaps not that much to do with Nisse’s text. It seems that I was in a meditative mood …
”Qu’est-ce qu’une nation?”
Vad är en nation, frågade Ernest Renan i en berömd essä från 1882. I engelsk översättning var hans svar det följande:
”A nation is a soul, a spiritual principle. Two things, which are really one, constitute this soul and spiritual principle. One is in the past, the other, the present. One is the possession in common of a rich trove of memories; the other is actual consent, the desire to live together, the will to continue to value the undivided, shared heritage.”
och Renan fortsatte:
”A nation never has a veritable interest in annexing or keeping another region against the wishes of its people. If doubts arise about national borders, consult the population of the area in dispute. They have the right to an opinion on the issue.”
Vad Renan inte i tillräcklig grad tog med i sin betraktelse var statens roll. Om vi frågar vad som kom först nationen eller staten är det rätta svaret oftast staten. I regel en mycket hierarkisk och rentav krigisk stat, som i olika former krävde tribut av sina undersåtar.
Vår tids nationalstater är i olika avseenden demokratiserade former av de gamla tributära rikena. Ingen demokrati, ingen välfärdstat och inga mänskliga rättigheter utan nationalstat. Ett av vår tids stora problem är att avskaffandet av gränser för handel, kapital och till en del människor har medfört att nationalstaterna gått miste om sina styrinstrument. De globala marknadskrafterna tär på möjligheterna att beskatta och att upprätthålla sysselsättningen och välfärden för alla.
Det finns farliga nationalismer av två slag. Den ena är gammaldags statsledd nationalism à la Putin. Man underblåser nationalistiska känslor för att uppnå politiska mål. Den andra är folkligt motstånd mot förändringar som hotar tryggheten och framtidstron. Populismen kan ofta få nationalistiska, reaktionära, t ex främlingsfientliga uttryck. Hitler kunde spela på båda formerna av nationalism, men han har haft många föregångare och efterföljare.
För att upprätthålla en nation och en progressiv nationalstat krävs en politik som gör alla fast bosatta till likvärdiga medborgare. Detta är inte alls lätt. Men i Finland tycker jag att det är strongt att vi har en officiell tvåspråkighet och två religioner som getts samma status i förhållande till staten. Hur långt en nation kan gå i form av multikulturalism utan att förlora ”sin själ och sin andliga princip”, det vill säga gemenskapskänslan och kopplingen mellan folk och stat, är en delikat problematik som är allt mer tillspetsad.
I Ukraina-fallet spelar frågan om det kan och skall finnas en europeisk nationalism en helt avgörande roll. Om Ryssland inte vill/kan anamma ”vår” europeiska nationalism blir ”vi europeer” tvungna att dra upp gränsen i förhållande till det ryska/euroasiatiska. Det är ganska uppenbart att den gränsen nu går tvärs igenom en stasbildning vid namn Ukraina, en som nationalstat mycket bräcklig konstruktion.
Det är varken vänster eller höger att försöka se konflikten från både ryskt och ”europeiskt” perspektiv. Och det hindrar inte att man kritiserar såväl Putin som ukrainska extremnationalister.
Jag ser nationalismen enbart som en sorts gruppegoism. !800-talets nationalism har en mängd ideologiska (rätt så blåögda) drömmar om den perfekta ”nationen”. Problemet är bara det att den enhetliga nationen betyder förtryck av alla som inte passar in i ”enhetligheten”.
Så jag är definitivt emot all sorts nationalism, både farlig och blåögd. Frågan är om den blåögda varianten alls är mindre farlig än de aggressiva. Inte ens internationalist vill jag vara för det betyder redan att man delar upp mänskligheten i nationer. Så det får räcka med att jag är människa. Naturligtvis är jag inte någon europe heller.
Men förstås så har man en viss samhörighet med en del grupper i alla fall av födsel och tradition. Det är inget problem utan problemen uppkommer först då man börjar se på maktstrukturer som staten. Fullt så anarkistisk som att avskaffa staten är jag inte men dess betydelse bör dämpas så mycket som möjligt.
Det är helt riktigt att vi nu förlorar de styrmedel som den tidigare nationalstaten haft på grund av marknadstalibanernas ideologi (som tyvärr verkar omfattas av alla från höger till vänster). Nya styrmedel har inte uppkommit heller om man inte räknar med EU-byråkratin. Men det är osäkert huruvida den gör saken bättre eller sämre.
Personligen ser jag helst att kopplingen mellan folk och stat försvinner helt och att gränserna avskaffas. Någon gemenskapskänsla som är begränsad av statliga gränser vill jag inte ha – den är enbart en negativ sak. Visst är det nödvändigt att en hel del praktiska saker organiseras av staten men staten står också för en mängd onödiga begränsningar. Globaliseringen har både positiva och negativa konsekvenser. De negativa uppstår mest därför att det inte finns någon överstatlig myndighet som fungerar (FN är för svagt). Jag misstänker att mänskligheten snart blir tvungen att ändra på den situationen.
Globaliseringen har onekligen lett till problem för många människor så stödet för populisterna är inget att förvåna sej över. Det är illa att det inte finns något positivt alternativ till populisterna. Att bara förfasa sej över dem hjälper inte. Och marknadstalibanernas ”alternativ” är just det som leder till problem.
Det är inte alls underligt att det blivit problem i Ukraina. Tvärtom är det underligt att de inte uppstått tidigare. I Sovjetunionen flyttade folk hit och dit och att dela upp unionen i nationalstater måste ju leda till bekymmer. Jag misstänker att vi i framtiden kommer att få uppleva ännu mera bekymmer.