Små orter stora frågor

Vad är det att bo just i Karis vilket jag har gjort nu i tio år?

Små orter bär på stora frågor, som socialantropologerna säger.

Varför jag sedan kanske ett år tillbaka har ägnat mig åt försök att fånga in vad jag vet om orten också i komprimerad form, läs dikt, har att göra med detta. Kanske är det okänslighet för vad en bloggläsare väntar sig som förklarar varför jag skriver om ämnet men jag tror att djupare kända kopplingar till hemorten, eller det som av en del kallas hembygden, bäst förmedlas med lyrikens hjälp.

Den lilla röda stugan (i mitt förra inlägg), som har raderats ur sinnevärlden efter en fruktlös första lokal miljöaktion på 1970-talet, var ursprungligen en hållstuga till ett gästgiveri på andra sidan åsen, andra sidan i förhållande till järnvägsstationen som är ortens signum. Den flyttades ner på ängarna framför stationen. Karis är känt som genomfartsort. Var stugans historia värd att respektera?

Stenhuggaren Fredrik Henriksson Feldt från Pielavesi, en man med socialistiska sympatier, köpte 1904 åt sin familj den över åsen flyttade troligen äldsta stugan i det blivande stationssamhället. Denna bestod av två, senare sex söner och en dotter. Efter två år i Ingå, där dottern ändå inte skulle få ta över hemgården, blev han och hustru Aina med familj Karisbor. Han var med om att grunda den finska socialdemokratiska föreningen och lägga grunden till Folkets hus. På våren 1918 arkebuserades han i Västankvarn.

Feldtska familjen är känd av gamla Karisbor och det av flera orsaker. Sönerna blev framstående idrottare och bland andra Risto Laakkonen har berättat åt mig hur musiklivet blomstrade i medlet av 1900-talet, uttryckligen också i den feldtska stugan. En ättling i tredje led är Maarit Feldt.

Jag är aktivt intresserad av modern lokalhistoria.

Lokalhistoria av dignitet behöver, för att förstås, inte ses som återspeglingar av händelseförlopp på riksnivå, inte heller förankras i politiska beslut på lokal nivå. Det finns en nivå för samtal och känsloutlevelser som är betydligt viktigare för invånarnas historiska medvetenhet. Så sägs till exempel, utan att jag kan få det verifierat, att en av sönerna Feldt blev tvungen att jobba som eldare åt en lokförare som hade varit med om arkebuseringen.

Det kan vara en ogrundad misstanke. Kanske var det utsocknes fanatiker som plockade upp de tre männen från det ockuperade Folkets hus. Det vet jag inte.

Det känns viktigt att återskapa historiska situationer på lokal nivå. Under den feldtska familjens första decennium vet vi till exempel att den lät sig avporträtteras i en fotoateljé, en mycket anspråkslös sådan, tvärsöver nuvarande Centralgatan, ganska exakt där var Lokalarkivet Arresten nu finns. Fotot är klassiskt. Åtskilliga Karisfamiljer vet berätta att det hemma hos dem finns porträtt tagna i Hille Finnbergs ateljé. Den hade Hille bett sin far järnvägaren bygga, troligen 1908, efter att hon lärt sig hantverket hos en fotograf i Viborg.

Under den relativt korta period som familjen Feldt tilläts bygga åt sig en tillvaro i den framväxande köpingen Karis hände mycket. Det bara måste vi skildra. Den förening som jag 2004 var med om att skapa, Gardberg Center, eller som den hette innan det blev möjligt att av dåvarande Karis stad ta över Gardbergs hus, Pro Gardberg Center, har jag upplevt som meningsfullare än mycket annat.