Under arbete

De senaste fyra fem åren har jag varje år den här tiden på våren gått på premiär­föreställningen av den pjäs som Lill-Hoplax amatörteater PHYT (Pikku Huopalahden Yhteisöteatteri) sätter upp. Ofta har behållningen inte varit överhövan stor och orsaken till nästa års besök närmast varit att ett par vänner har varit involverade i föreställningen och jag inte brytt mig om att fundera ut tillräckligt bra svepskäl att utebli.

Så det var inte med speciellt stora förväntningar jag infann mig till premiären på årets föreställning, ’Työn alla’ (Under arbete). Men denna gång kom mina farhågor på skam. Det här är en bra föreställning, bättre de facto än den Viirus-pjäs vi såg kvällen innan. Orsaken är troligen att ensemblen, som i övrigt var ganska oförändrad, fått en ny regissör som också skrivit manuset.

Föreställningen handlar alltså om arbete och arbetslöshet, ett nog så aktuellt tema i dessa dagar. Om hur vår identitet är uppbyggd kring och vår hela existens kretsar kring arbete. En kanske för stor del av vårt människovärde också. Om hur dynamiken och relationerna på arbetsplatsen påverkar livet också innanför hemmets väggar. Och i synnerhet hur arbetslöshet dels påverkar på riktigt och dels hur den eufemiseras av arbetsgivarna och de konsulter och agenter som anställs för att göra det smutsiga jobbet att välja ut vem som ska sparkas, dvs erbjudas möjlighet till nya spännande alternativa karriärer. Utanför företaget alltså. Och hur arbetsbördan för dem som får behålla sina jobb i motsvarande grad ökar.

Pjäsens namn och dess dubbeltydighet associerar fint till det som gestaltas på scenen; hur arbetet både när det finns och i synnerhet när det försvinner kan bli en tung börda under vilken man kan krossas. Handlingen går i korthet ut på att ett IT-företag i början av pjäsen nyanställer folk för mer eller mindre produktiva funktioner och sen, när ekonomin börjar krisa, anställer en konsult som ska hjälpa till med att sparka både äldre och nyss anställda och skyffla över ansvaret på arbetskraftsministeriet, den andra kollektiva aktören i dramat. Ministeriet lyckas naturligtvis trots välmenande men orealistiskt otillräckliga kurser och coaching inte fixa ett enda nytt jobb.

Jag misstänker att alla som själva råkat ut för en uppsägning nog känner igen ett antal scener, på gott och ont. Vissa rollfigurer och deras professionella liturgiliknande språkbruk är tagna på kornet, t.ex just konsulter och coachar. Också den manliga huvudpersonens desperation och depression spelas övertygande. Trots det allvarliga temat är föreställningen lämpligt kryddad med humor, emellanåt nog mera galghumor.

En sak som föreställningen inte tar upp är den misstämning, misstänksamhet och allmänt negativa atmosfär som sprider sig på en arbetsplats efter att uppsägningar har aviserats men innan namnen på dem som ska bort har meddelats. Nu får feelgoodkonsulterna härja oemotsagda.

Pjäsen spelas lite oregelbundet sex lördagar eller söndagar fram till början av maj. Positivt överraskad rekommenderar jag den varmt och utan förbehåll. Heja PHYT !