Barrskogarnas barn

Litteraturvetarna brukar numera särskilja på olika läsarter som de kallas. Det tycker jag är djupsinnigt och bra. Det är rentav tryggt för läsaren att veta att en sådan relativism erkänns.

Men så kommer en skolad man och sågar ner granarna i Eva-Stina Byggmästars senaste diktsamling Barrskogarnas barn. Var allt en bluff, undrar läsaren som förundrats och låtit sig förblindas och njuta av överdoserna självironi och annan mångstämd och mångbottnad ironi i den fina boken.

Jag undrar vad recensenten skulle ha skrivit om den unga lyrikern Verner von Heidenstam när han i tiden kom hem från Främre Orienten som det då hette och sköljde iväg all svensk skomakarrealism med glättiga fantasi och ansvarslösa utgjutelser över livets förlustelser.

Jag undrar också vad han skulle ha sagt om upptäckten bakom tapeten i kulturhuset Gardbergs i Karis av lössläppta puttin som mamman kritmålat ovanför dotterns säng och sedan täckt in, kanske efter att dottern nått en mottaglig ålder. Å, dessa lättingar och levnadsglada dekadenta! Mamma Göta skulle ha förstått. Javisst, möjligen musik och dans, men allt med måtta! Kanske hon aldrig avslöjade sina egna drömmar för dottern.

Tio år innan Dagens Nyheters litteraturkritiker Åsa Beckman skrev den skrift som öppnade ögonen på mig inför 1980-talets ”svåra” unga kvinnliga lyriker hade vår man också avhandlat dem. Jag är glad över att Åsa Beckman inte gjorde svårt värre.

Beckmans bok lånade titeln ur en av Eva-Stina Byggmästars dikter, ”Jag själv ett hus av ljus” och hävdade att Nordens mest språksensuella poesi skrivs den dag som då var av den finlandssvenska lyrikern Eva-Stina Byggmästar. Året var 2002. Åsa Beckman triumferade över Julia Kristeva som låtit förstå att den ursprungliga ordglädjen inte kan bestå, att den inte kan fortsätta leva i underfundiga krumsprung under kraven på rationalitet, läs manlig eller faderlig, som förgriper sig på moderns och barnets jollrande vindlanden i barrskogarnas enskildhet. Men Byggmästar gjorde det. Åsa Beckman tyr sig till förklarande begrepp som befrielseestetik.

Jag upplever att dikterna i Barrskogarnas barn excellerar i naivitet men jag känner att den naiviteten gör gott. Däremot inte den som den manliga recensenten bemöter den med, att livet inte kan vara ljuvligt även när det är så. Allting med måtta skulle mamma Göta ha sagt. Denna motnaivism vill åtminstone jag undvara.

Recensionen ingick i Hbl 15.4 och var skriven av Michel Ekman.

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.