Mordet på Iriontexpressen

Högläsning är en fridfull och givande sysselsättning. Då jag var barn läste vi högt, särskilt under sommarlovet. Vackra dagar i bersån, i regn och rusk vid den öppna spisen i stugan.

Min mormor gillade att läsa högt och tack vare henne har jag i unga år fått mig en mängd goda böcker till livs, som jag själv knappast hade orkat läsa i tonåren. Numera läser min fru och jag högt för varandra såna böcker som vi tycker är viktiga – och roliga. Höglösningen ska vara ett nöje och inte bara ett projekt.

Labbet, föreningen för ny svenskspråkig dramatik i Finland, har tagit vara på konsten att läsa högt. Nya inhemska pjäser som inte har spelats har lästs i flera år med skådespelare i läsningar som Labbet ordnat.

En stor läsning med sex skådisar på Svenskis Nickenscen var Bengt Ahlfors Mordet på Iriontexpressen. Den var helt förbluffande. En man på väg från Stockmanns till sin bil i parkeringshallen hamnar i ett rum som kanske är ett hotell och möter märkliga typer.

Här finns sex roller – som nog har hittat sin författare – och alla säger helt riktiga repliker som passar ihop med rollerna, men men ingenting passar ihop med det övriga. Jag är förtjust i Ionescos Den skalliga förtrollerskan som visar sex helt trovärdiga typer som använder sig av vanliga repliker men allt mer utan inbördes sammanhang. Allt slutar i ett uppsluppet kaos.

Mordet på Iriontexpressen har också trovärdiga typer som säger trovärdiga repliker, men här är rollerna mer konsekventa och manar fram en drömlig stämning som grep mig med snudd på skräck. Det farligaste hotet är det ofattbara.

Det är som att ta sex bitar från sex olika pussel och försöka passa ihop dem. Ingenting stämmer. Ändå griper mig föreställningen starkt. Den är kuslig i sin absurditet. Man får obehagliga svar på viktiga frågor.

Omskakad men lättad tumlade jag ut i den vårliga kvällssolen.