Paranoja i riksdagshuset
Häromdagen var jag kallad till ett möte för en presentation av ett dokument jag skrivit.
Mötet hölls i ett mötesutrymme i riksdagshuset. När jag kommer dit ska jag förstås igenom säkerhetskontrollen och ombeds lägga alla metallföremål i en lådda som genomlyses medan jag går igenom metalldetektorporten som på en flygplats.
OK, inget pip, men när jag ska plocka på mig metallföremålen, plockar väktaren ur låddan upp en liten pennkniv som jag brukar ha i fickan, med ett utvikbart blad på ca 3 cm. Enligt väktare måste jag lämna kniven hos honom och kan hämta den på väg ut. Får ett kvitto på den och söker upp mötesutrymmet.
Efter avslutad presentation kommer jag till säkerhetsdisken och visar upp kvittot för de nya väktare som nu finns på plats, en ung dam och en tydligen nyutexaminerad manlig väktare, som nog hittar min pennkniv men vägrar lämna tillbaka den. Han påstår att den är ett farligt eggvapen och att man inte får gå omkring med ett sånt på allmän plats.
Den följande halvtimmen går åt till parlamenterande om kniven, med alltså ett blad på ca 3 cm. Väktaren har nu uppenbarligen gjort frågan till en prestigefråga och vägrar absolut att lämna tillbaka kviven. Den ska skickas till Böle polisstation och kan där efterfrågas om två veckor säger han. Efter en stund går han ner till en vecka.
Under parlamenterandet framgår att han nog skulle ha lämnat tillbaka kniven om den varit ett Leatherman-verktyg som utom knivfunktionen innehållit tång mm, eller en schweizisk fällkniv med rentav längre blad, men eftersom min kniv har ett blad – 3 cm långt alltså – som låser sig i utfällt läge så är den ett livsfarligt vapen som han inte kan låta nån gå omkring med på allmän plats.
Man har på myndighetshåll tydligen beslutsamt gått in för att putsa upp finnarnas dåliga rykte – finnar har ju genom tiderna varit kända för att dra kniv i tid och otid – och så blir pennknivar plötsligt livsfarliga vapen. Att sen finska män, med eller utan kniv, är de våldsammaste i Västeuropa – dödar varandra, sina kvinnor och sig själva – kan (vill ? vågar ?) man ju inte göra så mycket åt ?
Uppföljningen av denna incident var att jag sen då begav mig till polishuset i Böle och efterfrågade min pennkniv. Den vänliga kvinnliga polisen plockade fram ett undersökningsprotokoll, där det framgick att jag var misstänkt för ett brott – att på allmän plats gå omkring med ett livsfarligt vapen – som egentligen borde ha renderat mig böter, men eftersom brottet ansågs ha varit obetydligt hade förundersökningsledaren förordat att åtal inte väcks, men kniven skulle skickas till destruering.
Jag ringde ännu upp kriminalommissarien som lett förundersökningen men han var obeveklig, han tyckte att jag kunde skatta mig lycklig som slapp straff och sade att jag nog kunde lämna in besvär över beslutet, men att det ändå inte skulle leda nån vart.
Man frågar sig om polisen med sina annars också knappa resurser inte har viktigare saker att syssla med än genomföra förundersökningar om pennknivar tagna i beslag av maktfullkomliga och paranoida väktare utan sinne för proportioner.
Storebrorsfasoner.