Nu bränns det

Det blir engagerande och intressant utöver det vanliga att på relativt nära håll följa med Raseborgs stads äldreboendeplaner vilka utanför budgeten skall förverkligas på rekordtid. Det är inte bara en och två som får andtäppa. Det bränns, sade man i skatteleken.

Projektet har mig veterligen ännu inget namn men sedan den 20 maj har det en huvudplanerare och det är många som vill veta hur långt mot en alternativ äldreomsorg, bort från institutionernas eller anstalternas värld, som man kan komma på mindre än ett halvt år. Bygget inleds till jul och invånarna tas emot innan år 2015 runnit ut.

Skall vårt hopp om alternativ stå till de nya vindar som blåser inom vårdtänkande överlag, de krav på nytänkande som tvingar Finland att knappa in på flera europeiska länders försprång, eller på den kvinnokraft som bevisligen finns inom staden? Diskussionen i Gardbergs häromkvällen övertygade inte bara mig om att det sistnämnda kan vara trovärdigt.

Varför Gardbergs?

Anledningen är enkel. Gardberg Center, detta verksamhetscentrum centralt i Karis råkar vara granne till det nya hemmet för resurserat äldreboende och behövs på ett hörn i planeringen. Resurserat är ett obegripligt ord men det innebär att kanske åttiotalet invånare på något sätt betalar för sig. De skall framdeles inte flyttas hit och dit utan få bo där till livets slut och kunna skapa sig ett meningsfullt livsinnehåll. Hur långt det blivande komplexet förmår erbjuda hemkänsla beror enligt de vårderfarna och –ansvariga i diskussionen på rum för allaktivitet och därtill förstås på närmaste omgivning.

Gardberg Center har genom sin trädgårdsmiljö och sin småskaliga men mångsidiga kulturella verksamhet ovärderliga förutsättningar. Omgivningen i övrigt ger inspirerande närhet till dagvård och skolor, ett servicestråk Köpmansgatan, och inom rimligt avstånd bevarade öppna områden. Det är snudd på campus. Snudd vågar man hävda.

Det finns frågetecken i marginalen. Värsta hotet verkar vara det olycksaliga upphandlingstvånget som vi begåvats med. Det råkar sig så att ortsborna har bittra erfarenheter alldeles intill av hur Folkhälsan spelades ut ur dåvarande hälsovårdscentral. Kanske var det upphandling i spelsyfte. Vi vet av spår som förskräcker. Må vi få hoppas på färre bockar än frågor i marginalen framöver.

Ur medicinsk synvinkel är största hotet mot äldre demens och stroke. Ur en mer socialantropologisk sådan är det verkliga spöket ensamheten. Vid en exkursion till tre alternativa äldreboenden i huvudstaden blev det alltför tydligt. Ett av dem, Loppukiri vid Arabiastranden, med förebild i Färdknäppen i Stockholm, hade kanske inte blivit till om inte en grupp kvinnliga sextiotalister reagerat på larmrapporter om ensamboende i storstaden som ingen noterade ens efter deras död. Av många andra fläktar ur det förflutna igenkänns resonemangen kring gemensamt boende från den tiden. Målet är nu social trygghet, ett begrepp som ännu när samma generationen föddes var ett okänt begrepp i vårt land.

Kai Häggman har påvisat hur dygden sparsamhet kördes fram som ideal för att övertyga människor om folkpensionens nödvändighet. Länge har i våra dagar politiker eftersträvat denna gloria i sitt fattigvårdsarv. Det kan inte hjälpas att det nu är tjänstmännen som stjäl showen. Kanske är det så att långsiktiga planer och visioner inte passar en politiker. Det främjar inte återval och ingår inte heller i partiets överlevnadsstrategi, bättre att löpa med andra på innerbanan.

Få se hurudant alternativ vi får i Raseborg. Det bränns.