Valafton

Jag funderade häromdagen på prognoserna inför Europaparlamentsvalet, som avslutas på söndag. Det att hela landet är en valkrets ger ett intressant utslag i resultatet, då koncentreringen av rösterna kring kandidaterna motiveras av regional anknytning, etniskt utsprung och religion! Det är däremot någonting som inte kommer fram i enkäterna, som är för snäva och för knappa för att ta fasta på trenderna och röstkoncentrationen i olika delar av landet.

Bara betänk att av de nu sittande parlamentarikerna är det minst fyra av tretton som drar röster på religiösa grunder; Repo, självskriven för den ortodoxa rösten, men som säkert också intresserade många andra; Essayah för Kristdemokraterna, som finner sitt understöd bland frikyrkliga rörelser; Korhola, tidigare för Kd och nu konservativ, och Centerns Takkula, som står nära både laestadianska kretsar och en av frikyrkorna. Sedan den etniska identiteten som hittills hållit Sfp med ett mandat och jag tror inte att man skjuter i sank om man dessutom ser en del av Center-väljarna, t.ex. österbottningarna bakom Jäätteenmäki, som ett uttryck för regional tillhörighet, kanske etnisk identitet. De här är bakgrundsfaktorer som inte omedelbart fångas upp i de allmänna opinionsmätningarna.

Prognoserna

Såvitt jag kunde utläsa av den senaste mätningen publicerad på Svenska Yle så ligger den på synnerligen lösa boliner. Faktiskt är det så lösa antaganden att själva prognosen är tendentiös; vad är det som föranleder Taloustutkimus att baserat på de 1290 (av 2400 tillfrågade) som uppgett ståndpunkt presentera toppkandidater per parti? Effekten av ”viktning” och ”estimering” betyder i klartext att de som utfört gallupen bara gjort en kvalificerad gissning, men framför allt kan inte de komplexiteter som ligger bakom väljarens beslut fångas upp i ett så begränsat sampel. Regionala och etniska faktorer och religiös identitet kommer inte fram, men inte heller den politiska komplexiteten. Att man ändå går ut med denna undersökning, som är bara båg, tyder på att det ligger krafter bakom som vill styra valet i den riktningen, dvs. man anspelar på väljarens dilemma att kanske vilja rösta på någon kandidat inom partierna som har störst chans att gå igenom, men själva undersökningen definierar vem som ska ha mest chans! Det här har ingenting med statistik att göra, utan är ett spel för gallerierna; de tillfrågade är så få att de, givet det stora antalet kandidater, blir alldeles för få för att enkäten ska get något vettigt utslag på kandidatnivå. Trots att Sfp inte ens skulle ges ett mandat tar enkäten ändå och rangordnar kandidaterna, något som i praktiken är omöjligt, särskilt efter att en fiffikus räknade ut att enkäten för Sfp:s del baseras på 55 svar (4,3% av 1290), om ens det det, eftersom det ”viktats” och balanserats åt olika håll.

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/05/22/yle-matning-strid-pa-kniven-mellan-gestrin-och-torvalds

Mest irriterar det mig att undersökningen då används till att framföra gallupföretagets agenda och den tror jag är ganska konservativ. Det syns inte minst genom att man måste ha vinklat frågorna till att få de tillfrågade att ta ställning till kandidaternas inbördes ordning inom partierna, men bara lyft fram vissa kandidater som undersökningen definierat som starka. Annars förstår jag inte varför t.ex. kommissionär Rehn, synnerligen hårt åtgången och kritiserad för sin bankvänliga och demokratiföraktande agenda, skulle ligga så högt. Enkäten har väckt en hel del ilskna kommentarer på webbplatsen och det med rätta. En vettig politisk analys skulle ha varit ett bättre sätt att diskutera inför valet än att lägga ut siffror som är rena fantasin.

En minst lika märklig enkätundersökning såg jag i veckan på en sammanslutning som kallar sig VoteWatch och nu inför valet Pollwatch. Jag har förvånats över hur oförbehållsamt viss media i Finland förhållit sig till att citera dem. Det är frågan om en service som drivs i samarbete med Burson-Marsteller, en multinationell konsultfirma med högkvarter i New York och specialiserad på vad man kunde kalla politisk kommunikation med PR-kampanjer för både företag och partier och stater som specialitet. Var och en kan på nätet kolla upp detaljerna om byråns bedrifter i krishantering vid skandaler som hotar svärta företags och staters rykte, men i Bryssel utmärker de sig för att representera oljeindustrin (bl.a. Exxon) och driva kampanjer för t.ex. flamskyddsmedel (giftiga då de hamnar i en människas blod). VoteWatch har finansiering för att sammanställa och presentera hur EP-ledamöterna röstat i plenum och konsultbyrån står för PR-aspekten, men inför valet har Burson-Marsteller tagit en mera prominent ställning som drivkraft för rapporteringen inför valet, ett led i de pan-europeiska partiernas kampanjer som involverar många styrande krafter i toppskiktet i EU-Bryssel.

 http://www.electio2014.eu/fr/pollsandscenarios/polls#country

 Det märkliga med den globala PR-byråns enkät för Finlands del är att den ger Saml. 23%, vilket mig veterligen är fyra-fem procentenheter högre än de siffror partiet fått i någon opinionsmätning de senaste åren. Uppställningen ger vid handen att statsministerpartiet (för tillfället, alltså) skulle vara självskrivet för störst antal ledamöter i EP. Dessutom vill enkäten ge ett bra utslag för SPD, som ju enligt andra undersökningar tvärtom ligger risigt till. Orsaken är såvitt jag kan se en självuppfyllande profetia där ma skapar ett fokus kring de hittills alltid två största partierna i EP, de konservativa respektive socialisterna. Och en röstkoncentrering till främsta regeringspartiet… Sannfinländarna ligger däremot på 21% och tre mandat enligt den sammanställningen, som dock missar Sfp och KD:s relativa styrka. Nu sägs det att uppgifterna grundar sig på Yle-mätningar under de två senaste månaderna (då undrar jag vilka enkätsvar Yle levererat till dem) och brittiska YouGov. Bäst gillar jag företagets dementi i slutet: ”Views expressed represent those of the authors and not necessarily those of Burson-Marsteller.”

Problemet är att de här uppgifterna ingår i den aggregerade data som ligger till grunden för uppskattningar kring hela Europaparlamentets framtida sammansättning. Tvärtom har jag sett tidigare Yle-mätningar, som bland annat den strax före vappen, som gav Centern störst röstandel, medan de uppgifter som citeras i Pollwatch inte skulle ge Centern flera än två ledamöter och 14% av rösterna.

 Själv krafsade jag ned en liten kvalificerad gissning på en lapp sittandes vid köksbordet. Jag hade kollat in de ungefärliga röstetalen från förra valet så man vet volymen man diskuterar. Ifall Sannfinländarna blir röstmagnat, liksom i riksdagsvalet, går lätt till och med fyra mandat till dem. Centern tar väl tre mandat, högern väl två eller tre, men jag tror inte man ska avfärda de Gröna, som särskilt efter presidentvalet ligger väl till, så jag tippar på två, med möjlighet till ett tredje, som dock konkurrerar med eventuella tillägsmandat för de stora partierna (inkluderat Sannfinländarna). Jag hoppas också att Vänsterförbundet kommer igen och får in en ledamot, SPD tror jag faller till en. Men kampen blir hård, både mellan Centern och Kd, och inte minst för Sfp som konkurrar om svansen, med avseende på röstetalen alltså. Spännande tror jag det blir, inte minst för att om t.ex. Sannfinländarna ligger väl till kan den fjärde eller till och med femte på deras lista slå ut tredje mandatet för ett av de större partierna. Eller så inte; det blir ju ett mera spänt läge då de största partierna blivit fler och ligger ganska jämnt mellan 15 och 19% med VF och de Gröna strax efter. Och bevisligen ett stort antal flackande väljare, mig själv inbegripen.

Inte för att jag vill överbetona val; demokratin har många andra uttryck och aspekter och valen hålls i för få frågor och alltför sällan för att de skulle vara en verklig kanal för inflytande, men det är intressant att grubbla i utgången.