Än lever lodjuren i Viitasaari
Det är länge sen jag senast varit inne och skrivit på den här bloggen. Kanske lika bra det. Tiden har fått gå: Situationen i Ukraina är inte alls bättre utan snarast sämre än i våras. Nu skjuts också passagerarplan ned där. Allt påminner mer och mer om Syrien. Det att vad som helst kan hända, ingen kontroll finns. Vem bryr sig mer ens egentligen om det hela ? Och vad händer på krim ? Finns hela Krim ens kvar mera ? Hur snabbt glömmer vi inte allt ?
Jag har tillbringat långa perioder i Viitasaari den här sommaren. Följt med livet på mikronivå. Den optiska fiberkabeln, som vi investerat i för flera år sedan är nu skjuten i sank av Sannfinländarna. De överklagade kommunfullmäktiges beslut i både Pihtipudas och Viitasaari i denna fråga och nu stampar hela projeketet på stället. Och EU-stödet går förlorat för att hela kabelnätet borde vara färdigt innan utgången av det här året. Helt konkret har det här lett till att Sannfinländarna nu utbuas öppet på gatorna i Viitasaari och Pihtipudas för att de hindrade bygget av ljuskabel som skulle ha lett till snabbt trådbundet Internet i hela regionen.
Vi kör omkring i regionen under ljusa och varma sommarkvällar, besöker Sirkus Finlandia i Pihtipudas en kväll ( ganska unikt med en cirkus som leds av finlandssvenskar i den urfinska staden). Åker längs de små bygdevägarna och ser hur väl ödetrakterna i Mellersta Finland egentligen mår fortfarande. Stugorna är i skick, gårdarna välmående. Fast arbetsplatserna har dragit sig tillbaka. Sommarstugsägarna hämtar in en hel del pengar till området – såsom vi – och Musiikin Aika-festivalen gör detsamma i Viitasaari. Vi besöker två fantastiska konserter i Viitasaari kyrka och på ungdomsgården.
Men då åskan går i horisonten i trakten av Norra Österbotten så känns det som en oro i min egen själ där borta i Viitasaari: Det här området har inga reserver mera att leva på. Utom de stora högarna med upphuggen ved för vintern och gevären som hänger i skrubbarna: Älgkött på kommande till hösten. Kan man återgå till självhushållning ännu ? Hur länge kan man leva på dessa enormt tunna reservlager ?
Jag vet inte. Katten blir biten av en huggorm kvällen då fullmåne drabbade Viitasaari. Och vi kör senare hemåt igen.
Välskriven text, intressanta iakttagelser. En levande landsbygd, men vem lever där?
Fast jag ! Och så många från min familj som möjligt. Jag har tillbringat kortare och längre perioder i Viitasaari under trettio år nu. Stugan och de trettio hektarerna med mark – främst skog – hör till min hustru och hennes släkt, men jag är idag den som tillbringar mest tid där.
Varför ?
Jag har vuxit in i bygden. Jag känner redan politiker och människor i Viitasaari. Jag har debatterat flitigt kring byggandet av optisk fiberkabel på området – som motsats till de starkt strålande 3g, 4g och snart 5g-sändningarna. Området är magiskt och mytiskt med sina höga höjder och enorma sjövidder: Stora Keitele och Kolimasjöarna korsar kommunen. Vill man så kan man åka båt ända ner till Lahtis och ännu mer söderut. Alla dessa insjösystem som vi lärde oss så mycket om i skolan på 1950-60-talen, nu först inser jag att de finns på riktigt och är lika magnifika som finska Viken, där jag annars håller till. Men insjöarna är tomma på folk, ljudlösa, härliga att skida på i all ensamhet under vintern. Här har folk bott lika länge som vid sydkusten. Nu tar lodjuren över, och björnarna.
Glöm inte inlandsfinland. Om alla bioenergiprognoser går i uppfyllelse kommer dessa trakter i framtiden att vara guld värda – inte bara ekonomiskt. Jag fattar inte varför alla skall trängas in i storstäderna och främst till Helsingforstrakten. De gröna påstår att det är mest ekologiskt att trängas i storstäderna, men det tror jag inte på. Då tappar man greppet på naturen och verkligheten.
Därför far jag om och om igen till Viitasaari. Och har jag tur så ligger vinden i från ett sånt håll att bilarnas oväsen från E-fyran inte hörs. Jag tror fortfarande att man kan återupptäcka något som förflyktigats från resten av Finland för decennier sedan i dessa trakter. Jag sitter ofta i biblioteket i Pihtipudas och läser lokalhistoria. De håller sig med en unik samling med gamla urkunder i original, som man kan bläddra i och läsa. Och det mesta är skrivet på svenska dessutom.
Kanske Viitasaari är en gåta, som skall lösas.
En vacker dag lyckas jag med det.
PS Radio Vega fås upp på radion i Viitasaari, och Yle 5 om man ids slösa en kväll på TV.
Christian