regnet

När jag vaknade i morse var det inte solen som väckte mej, utan regnet. Det var regnet som sköljde marken, fuktade luften, regnmolnen som gömde himlen i sin tjocka gråhet. Det var regnet som gav mina ögon ro.

Jag tycker inte om att stänga ljuset ute. Jag sover helt utan eller med tunna, vita gardiner. Morgonsolen får gärna kika in, knacka på mina ögonlock och se om jag är redo. Redo att öppna mina ögon, fyllas av vithet, vakna.

Ändå gav det tysta mörkret mej ro. Ingen knackade på mina ögonlock; istället smekte ljudet av regn min kind. Mina ögon fick vila, och mina andra sinnen, för en gångs skull, inleda dagen. Jag kände doften av en spinnande katt; smaken av törst; en varm hud mot min; jag hörde världen överösas i minnen av hav, sjöar, lungor, moln, blod.

Jag lät mej omringas, omfamnas av en värld, lika mycket under sitt täcke som jag.