Finland u-land ?
Manligt tafsande på och ofredande av kvinnor i allmänna färdmedel brukar man ju förknippa med kulturer som Indien, där myndigheterna t.o.m har varit tvungna att under rusningstiderna sätta in vissa tåg reserverade enbart för kvinnor.
Monika Ålgars relaterar i en kolumn i onsdagens HBL en händelse som får en att fundera på om vi inte i jämställdhets- och kvinnofridshänseende fortfarande är lite av ett u-land. I metron hade nämligen en ung man stuckit sin hand under hennes kjol och mellan hennes lår.
Som man är min första reaktion: Varför slog hon inte omedelbart, en ordentlig örfil hade väl suttit perfekt i den situationen ? Eller när hon i stället reste sig upp och mannen flinande ställde sig precis framför henne och kommenterade hennes kropp, en välriktad knäspark i skrevet ?
Att Ålgars första reaktion när en främmande man sticker in handen mellan hennes lår var att fundera på om feminismen gått för långt kan jag inte över huvud förstå, det låter för mig obegripligt och fullständigt bakvänt. Det logiska hade väl varit att fundera på om feminismen fortfarande inte har gått tillräckligt långt och i synnerhet varför den har misslyckats i att nå männen.
För så länge jämställdheten framställs som en kvinnofråga blir det ju ingen jämställdhet. Så som profeministisk man får en väl vara tacksam för att de här nya manssaksaktivisterna, jämställdisterna som de kallas i Sverige, lyfter fram situationer där de upplever att män diskrimineras på grund av sitt kön. Sen när män börjar inse att också manlighet är ett kön kan man förhoppningsvis gå vidare mot verklig jämställdhet, dvs feminism.
De som påstår att det som behövs är mera feminism och mindre jämställdhet visar bara att de kapitalt har missförstått alltihop. Med kvinnors frammarsch på de flesta områden och traditionellt ’manliga’ yrken på utdöende kan det kanske snart vara män som får ta till jämställdhets- och kvoteringsargument för att hänga med.
Som temporära åtgärder i u-landet Finland kunde vi kanske ta modell från andra u-länder på området; insättning av könssegregerade bussar och metrovagnar under rusningstid och för ofredande och våldtäkter spö- och långa fängelsestraff, utvisning om relevant.
Hej, roligt att du kommenterar min kolumn! Den första meningen (“’Har feminismen gått för långt?’, funderade jag där jag satt i metron med en främmande mans hand mellan mina lår”) var alltså ironisk, hela den fortsatta textens poäng var ju att det är enligt mig är absurt att argumentera för att feminismen skulle ha gått ”för långt”. Hoppas alla har en fin helg!
Ja jag funderade nog på den ironiska tolkningen också men sen tänkte jag att man ju också eventuellt – masochistiskt hukande och självskuldbeläggande – kunde tolka meningen som att bara kvinnor nu gör sig tillräckligt osynliga och undviker att provocera män med feminism så blir de kanske lämnade i fred. Väck inte den kuk som sover, liksom. Men det var lyckligtvis fel tolkning.