Riskerna med GMO – EU struntar i folkhälsan

Ätandet har blivit ett dilemma. I och med frihandel och industrialiserat jordbruk är det inte längre någon självklarhet att man sätter i sig det man tror sig ha på tallriken. Själv är jag i sig väldigt försiktig vad gäller olika risker med livsmedel.

Det är en belastning, men också något man inte kan strunta i, inte minst vad gäller riskerna med gifthalter i importråvaror och den industrialiserade djurhållningen, främst i de största jordbruksländerna. Konventionellt producerat kött ska man undvika på grund av antibiotika­halten; griskött äter jag ändå inte, och nötkött undviker jag, såvida det inte är ekologiskt, eftersom jag inte stöder utfodringen med soja och kraftfoder. Kyckling och hönskött äter jag, men helst bara inhemskt, eftersom den industriella uppfödningen är vidrig och det impor­terade hönsköttet kan komma från djur som fötts upp med hormontillskott. 

Vad gäller fisken är det ännu jobbigare. Tonfisk ska man undvika inte minst av etiska skäl på grund av överfisket och dess konsekvenser. Lax, det vill säga allt annat än den vilda laxen, som det finns synnerligen knappt av och som dessutom är dyrbar, undviker jag av två skäl: fiskfodret, där man i tillverkningen använder bland annat spillolja, som bildar en kemikalie som kan ge människan (och säkerligen också fisken) neurologiska problem i och med att den som få ämnen släpps igenom av hjärnbarken och därför penetrerar vårt nervsystem. De andra skälen är antibiotikaanvändningen i fiskuppfödningen och det allmänt oetiska i den enorma koncentrationen av fisk ställvis, vilket alstrar sjukdomar som sprids i naturen och bland annat bidragit till gisslet med löss i gälarna på fiskarna, vilket får dem att hoppa frenetiskt för att lätta på kittlandet, som måste vara rena tortyren. Av samma orsak undviker jag pangasius och tilapia, som odlas bland annat i Asien. Strömming och mujkor äter jag trots dioxinhalten, någon gång något annat, men gör mitt bästa för att undvika räkor från de förorenande odlingarna i Asien. För en utmärkt sammanställning av tillståndet för fiskbe­stånden på världshaven, se t.ex. WWFs fiskguide.

Återstår således växtriket. Efter flera veckor med spenatstuvning och pasta med tomatsås, varvat med potatisgratäng, två räksåser på Nordsjöräkor, som borde vara ekologiskt hållbara, och tomatsoppa, synar jag utbudet. Importgrönsaker ska man vara försiktig med, eftersom gifthalter påvisats i bland annat auberginer. Likaså är pesticidhalten i importtomater hög, men ändå värre är tomatpurén, som trots märkningen på förpackningen kan komma snart sagt varifrån som helst, och då snarast från Kina! Till exempel ett känt franskt märke marknadsför sina tomatsåser som härrörande från Europa då de däremot använt kinesisk råvara, något som är problematiskt eftersom pesticidanvändningen i Kina är enorm och jordmånen starkt förorenad, liksom vattendragen. Inte för att jag tror att tomaterna växer på friland, men nu som konstaterande. Såvitt jag vet besprutar man där utan begränsningar. Återstår inhemska rotsaker, de är trygga. Men då ska man få i sig protein också och i det hänseendet väljer jag mjölkprodukter snarare än soja. Sojan är jag rädd för av flera orsaker. Läste precis F. William Engdahls bok om GMO, som utkommit på svenska under titeln ”Hotet mot livet – den genetiska manipulationens dolda agenda”. Den är ypperlig och lönar sig absolut att läsa för alla som är intresserade av global livsmedelspolitik och geostrategi. Bland annat citerar Engdahl forskning som visat att sojabönorna innehåller så kallade trypsinhämmare som kopplats till magsäckscancer. Trypsinhämmarna påverkar nedbryt­ningen av protein, inverkar på bukspottskörteln och hämmar sköldskörtelfunktionen. Fytinsyran i sojan gör också att järn och zink ät mindre biologisk tillgängliga i kroppen, enligt en svensk studie. Sojan stör det endokrina systemet och så lite som trettio gram soja om dagen kan resultera i hypotyreos (citerat i Engdahl, 2013).

I och med Engdahl’s skrift fick jag verkligen upp ögonen för farorna med gm-sojan. Konse­kvenserna för människans hälsa av att man använder den i foder är långt outredda, eller snarare är det en frågan om att de globala agribolagen och alla andra som har en andel i att främja bioteknologiagendan vad avser genmodifiering struntar i dem. Skrämmande är det i och med att den genmodifierade sojan gjort insteg i Europa; ännu för några år sedan skulle de sojapartier, som gick på export till EU-länder främst från Sydamerika och USA, vara komplett rena från eventuella rester av genmodifierad soja, eftersom det var strängeligen förbjudet med kontaminering. Nu har det gått till det att gmo-sojan gjort insteg och det främst genom fodertillverkningen. Jag minns hur jag hickade till ifjol då jag läste en notis om att de finländska foderfabrikerna skulle ta in gm-soja. Jag har inte sett att det skulle ha problemati­serats någonstans, den enda som skriver i frågan verkar vara facktidningen Käytännön Maamies (KM 08/2014): flera finländska foderfabriker antog ifjol ett principbeslut om att övergå till gm-soja och dess andel av all soja som används i den finländska foderfram­ställningen uppgick redan nu i år till 55 procent. Det betyder ju att man till Finland importerar både konventionell och genmodifierad soja, som alltså behövs i fodret för proteinvärdets skull; den europeiska självförsörjningsgraden vad gäller växtprotein är alldeles för låg och det är ett faktum man har levt med redan länge, men något som man inte åtgärdat i den gemen­samma jordbrukspolitiken. 

Vad betyder då detta för den vanliga finländska konsumenten? Inte allt foder innehåller GMO, utan t.ex. A-Foder använder konventionell soja. Inte heller alla livsmedelstillverkare tar in kött av djur som är uppfödda på foder med GMO-beståndsdelar; Snellmans är i det hänseendet det lysande undantaget i och med att man kräver att producenterna använder foder med konventionell soja. Även Saarioinens kycklingar ska vara gm-fria. Enligt KM äter kycklingarna som levereras till Atrias produktion konventionell soja, medan de flesta HK-kycklingar får foder med gm-soja. De finländska värphönorna och grisarna utfodras huvudsakligen med foder som innehåller gm-soja. Djuren i ekologisk produktion uppföds naturligtvis inte på kraftfoder med soja och inte heller nötdjuren äter i regel sådant som är genmanipulerat. Det gäller att notera att den här förändringen har skett snabbt, då man betänker att fjolåret var en vattendelar vad gäller sojaimporten. Ifjol var redan över hälften av den importerade fodersojan av genmodifierat slag, mot bara 14 procent året innan (KM 08/2014)! Gm-beståndsdelar kan finnas också i importerad majs, raps eller ris. Men framför allt ska man observera att man i Finland ändå använder mera konventionellt producerad soja i fodret än i andra länder, nota bene används i Danmark bara gm-soja! Så det gäller att se upp med vad man sätter i sig och därvidlag gör EU det inte lätt för oss. Köttet i en färdigprodukt, alltså med det menar jag industriella helfabrikat, kan härröra snart sagt varifrån som helst, i och med att det säljs i partier och fraktas härs och tvärs över Europa, något som åskådliggjordes inte minst i skandalen med hästköttet i färdiglasagnen häromåret. 

Och varför bryr jag mig? Det ska ju vara fullständigt trygga livsmedel, eller?! Effekten av gm-foder har undersökts av agrojättarna själva eller genomförts med hjälp av deras finansiering. Oberoende, icke-tendentiösa, studier är det brist på, men för två år sedan publicerades resultaten av en studie utförd under ledning av professor Séralini vid universitet i Caen, Frankrike. Forskarna gjorde om en studie som gjorts av Monsanto ett antal år tidigare och som legat till grund för europeiska livsmedelverket EFSA:s bedömning av livsmedelssäkerheten vid godkännandet av Monsantos genmodifierade majsart, som odlas bl.a. i Spanien och i några andra EU-länder. Det avgörande var uppföljningsperioden för råttorna som matats med gm-majsen; i bolagets studie lades den vid tre månaders utfodring, då råttorna synbarligen mådde bra, men i Séralini-studien utvecklade de tumörer efter 4-7 månaders intag av gm-majs. Engdahl (2013, s. 262) citerar de skrämmande resultaten, som berodde av hormon och kön; honorna fick större tumörer och uppvisade högre dödlighet, medan hanarna drabbades av vävnadsdöd och njursjudomar, utöver tumörer. Studien visar på att gm-fodrets konsekvenser för djurhälsan är dramatiska och riskerna för människan fortfarande outredd, men antagligen synnerligen alarmerande i och med att människan har en lika stor benägenhet för tumörer. Jag minns för några år sedan hur Séralini-studien nedtystades, eller ska vi säga, avfärdades i EU-Bryssel och livsmedelsverket EFSA påstod att den inte skulle vara vederhäftig; studien återkallades av den publikation där den först ingick, vilket fick forskarna att reagera och påtala den ovetenskapliga dubbelstandard som verkade gälla. ”Den dubbelstandarden kan bara förklaras av påtryckningarna från GMO- och den agrokemiska industrin i syfte att påtvinga ett godkännande för GMO och Roundup. … Ändå värre är att denna partiskhet för industrins intressen också gäller för myndigheter, såsom EFSA, som ger positiva utvärderingar för riskfyllda produkter och det baserat på mediokra studier av företagen som vill sälja de här produkterna, liksom att man systematiskt avfärdar oberoende forskares resultat, då man ifrågasätter säkerheten” (gmoseralini.org, själva studien finns på samma webbplats).

Nu odlas inte det (ännu) så mycket genmodifierade grödor i Europa, men EU-kommissionen har länge arbetat under olika former på att införa ett generellt godkännande. Det senaste ledet i debatten är ett förslag om att EU-länderna ska förhandla för att inte (behöva) införa gm-sorter och det direkt med företag som Monsanto och Syngenta, dvs. ett generellt förbud räcker inte, utan suveräna stater ges istället rätt att vägra, men endast med vissa reserve­ringar och det gällande bara för viss tid. Hur bakvänt är det?

För mera bakgrund kring agroindustrins påtryckningar för införandet av gm-sorter, läs Engdahls bok, den är värd det. Och se upp med vad du äter… Dricker med, för den delen.