päivi, ursula, faia & rihan

Ibland finns det så mycket att skriva om att jag inte skriver nåt alls. Så det här inlägget är en salig blandning. De här berättelserna verkar bara ha en gemensam nämnare: de handlar alla om/har skapats av kvinnor. Det är en ganska dum faktor – men jag tar den.

Först, en kvinna med mycket makt: Päivi Räsänen. Hennes färska uttalanden om hur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna definierar äktenskapet som något som endast kan ingås mellan en kvinna och en man har gett upphov till mycket uppmärksamhet i media. Många tar chansen att lämna kyrkan, fastän det inte syns lika tydligt som det gjorde efter hennes uttalanden i YLE:s Homoilta-program, då 40 000 människor skrev ut sej inom 3 veckor (vilket var ungefär hälften av alla som skrev ut sej under hela det året).

Vad säger det om oss finländare och om vårt samhälle? Räsänen representerar inte kyrkan, men kan med sina uttalanden får tiotusentals personer att lämna kyrkan. Vad är logiken där? Jag är ingen expert, men jag tror det beror på att en stor andel av dem som är medlemmar i kyrkan bara är det för att de blev medlemmar i och med dopet. Det finns en viss grad av tröghet i fråga om att ändra på aspekter av våra liv – så länge det inte finns en tillräckligt bra orsak att ändra på något, tenderar vi att låta det vara. Då vi blir upprörda kan vi gå över tröskeln, och försöka förändra det vi kan. I Homoilta sade Räsänen saker som fick folk att bli arga, och de använde den energin att skriva ut sej ur något de aldrig skrev in sej i.

Missförstå mej inte – jag har väldigt lite till övers för kyrkan och skrev ut mej den dag jag fyllde 18. Jag skulle kanske bry mej mindre om vad kyrkan gör om stat och kyrka var separerade, men i det här läget jublar jag varje gång jag hör att 40 000 personer lämnat kyrkan hittills i år. Orsaken till att det kanske stör mej lite att folk skriver ut sej i massor då Räsänen uttalar sej, är att jag önskar att alla funderade på sitt förhållande med vår statskyrka och gjorde genom­tänkta val baserat på det. Om vi inte tvingade in småbarn i kyrkan tror jag att dess medlems­antal skulle vara mycket, mycket mindre, och det skulle finnas mer intresse av att separera kyrka från stat. Och vem vet, kanske kyrkan också skulle må bättre av att ha medlemmar som faktiskt tror på det kyrkan står för?

Det finns andra aspekter av våra liv vi inte kan kontrollera (de är många, förstås). En av mina absoluta favoritförfattare, Ursula K. Le Guin, inleder ett av sina blogginlägg (Clinging Desperately to a Metaphor) med en diskussion om hur hon lever i ett kapitalistiskt system, vare sej hon vill eller inte.

Det är lika fånigt att jag skriver om ekonomi som det vore för de flesta ekonomer att skriva om användningen av versbindning i jambisk pentameter. Men de lever inte i ett bibliotek, och jag lever i en ekonomi. Deras liv kan vara helt utan poesi om de vill, men mitt liv kontrolleras av deras grejer vare sej jag vill det eller inte. (min översättning)

Hon fortsätter med att diskutera om hur ohållbart kravet på en fortsätt och ändlös ekonomisk tillväxt är och använder själv metaforer – men hennes ter sej mer relevanta än ekonomernas tillväxtmetaforer. Eftersom hon är en intelligent och vis 85-åring som skrivit science fiction och fantasy i 65 år kan hon använda dem väl. Hennes funderingar kring samhälle och vårt beteende genomsyrar hennes litteratur.

Tyvärr är hennes blogginlägg på engelska, men om du är bekväm med språket lönar det sej att ta sej en titt!

Ett par systrar som också orkar prata om det som upprör dem är Faia och Rihan Younan, två svenska kvinnor med syriska rötter. De blev upprörda över det som händer i Mellanöstern och de bilder de såg därifrån i nyheterna, och gjorde på egen hand en video där Faia sjunger sånger av Fairuz medan Rihan läser poesi om Syrien, Irak, Libanon och Palestina. Ett utdrag, om Irak (egen översättning):

En frigörelse som utvisade alla landets invånare / En frigörelse som delade det som redan är delat / Och söndrade det som redan är sönder

Det lönar sej att lyssna, om inte annat, så för Faias otroliga röst:

To Our Countries

This entry was posted in Bloggar, Hannes. Bookmark the permalink.

3 Responses to päivi, ursula, faia & rihan

  1. Pingback: ett år! och leka veterinär | hanneles resor

  2. Ernst Mecke says:

    One short comment concerning the Finnish church and its relation to the state: I actually know a number of people who want a stricter separation between state and church, but after looking at the effects of the arrangement we see in USA I do prefer the Finnish system. Because, if it is the members of the congregation who have to pay for the support of their preacher (plus all the other expenses) and also see every month just how much money goes into this, they will very easily begin to want ”more action for their money”. Which in turn results then in all this Christian Rightist extremism which we can observe in the USA and also in those countries where their missionaries are active (preaching, e.g., against homosexuality and birth control). As the effects we can note all those bombings of abortion clinics, including occasional murder of their staff members, all those legal initiatives in African countries which want to see severe (up to capital) punishment for homosexual activities, and inside the US of course all those initiatives for adjusting the schools’ curricula to the teachings of the Bible, plus all those other tendencies which we connect with the Tea Party. – The last piece of news in this direction concerned James Inhofe, who firmly believes that it is God who looks after the Globe, by which it becomes logically impossible that humans could affect the climate, but whom the Republican party seriously considers as the future chairman of the US Senate environmental commission …

    Altogether, considering that the brain has a natural and automatic tendency to assume an afterlife (by which religion becomes somehow inevitable for most people – this can on request be explained in more detail), that the Finnish church offers services for which there is a real emotional need (like funerals), that it, aside of that, also is doing this and that good in matters of social work and development aid, and all of this while not being really obnoxious on people who do not want to be bothered with church and religion, I do think that the Finnish church is, by and large, really not so bad.

    • hannes says:

      Tack för din kommentar, Ernst!

      Det är en bra tankeställare du tar upp, men jag är inte säker på att det som har hänt i USA nödvändigtvis skulle ske i Finland. Kyrkan (och religion) har en annan historia där, och folk har en annan attityd, som inte måste ha nåt alls att göra med ifall det finns en statsreligion eller inte. Det är en kulturfråga, så jag skulle hellre jämföra med Sverige, där stat och kyrka separerades år 2000. Det är förstås ganska nyligen så effekterna är väl svåra att säga nåt om ännu, men jag tror inte att vi nödvändigtvis kommer att få mängder av extrema sekter bara för att statskyrkan försvinner. Sekterna finns redan, och de är mycket konservativa; möjligen har de personer som har extrema tendenser redan lämnat den svaga statskyrkan.

      Kyrkan kan också i fortsättningen erbjuda viktiga tjänster för dem som är medlemmar, även om den inte var statskyrka. Staten, eller andra frivilliga organisationer, kan erbjuda samma tjänster. Det är möjligt att kyrkan är så pass liberal som den är eftersom den är statskyrka – men jag tycker inte att staten ska vara partisk mot ett (två) visst religionssamfund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *