Kulturskandal

Det var en gång ett museum bland landsortsmuseer, ett museum av nästan oslagbart intresse, inrymt på nittio kvadratmeter i gatuplanet vid Raseborgsvägen 16 in mot Ekenäs. Det bars upp av insikt och passion, hade förankring i närsamhället och var privat.

Arbetets museum finns inte mer och föreningen som lagt ner sin själ i det blev arbetslös och lade ner sig. Dess namn var Ekenäs museiförening.

För min del inleddes samarbetet med Åke Wikström och Asta Seppänen (tyvärr nyligen bortgången) nästan av en slump. Inga Björk från föreningen deltog i en videokurs i Gardbergs i Karis. Vid en kopp kaffe kom hon att nämna om det rätt nya museet och min nyfikenhet var väckt. Otalet föremål var för mig spännande obekanta (observera dock att jag inte är museibevandrad) och när Åkes grundtanke klarnade för mig blev jag eld och lågor, dock inte med samma sällsynta tände och brasa som hos honom och Asta. Det hade varit hart när omöjligt. Men tillräckligt för att göra Arbetets museum, detta gräsrötternas, vardagens och den genomtänkta samlariverns manifest, till ett huvudinslag i ”Ta Plats i Raseborg”, föreningen Gardberg Centers lokalhistoriska tidskrift som stod i beråd att ge ut ett provnummer följande år 2009. Så mycket visste jag att landsortsmuseer kring arbetet i ett postagrart samhälle växte fram på många håll.

Innanför skvallerspegeln på Brunnsgatan 8 bor Åke och Ing-Maj i ett hus från 1818. Tolv familjer har bott där före dem, många av dem hantverkare. De hade varit smedsålderman, garvare, sjöman, skeppare, bagarmästare, kapten, tullvaktmästare, spiksmed osv. Köpebreven fanns alla kvar. Åke hade varit mentalvårdare på Ekåsen och nu fick han utlopp för sin händighet och problemlösarbegåvning när det gällde att få exempelvis ett komligt lås till en bod från 1600-talet att fungera. Vad hade låssmeden tänkt sig? Lyssnande på En gåva i toner försökte han se spåren av mental aktivitet i en tingest som denna. Varje gammalt lås är unikt, en personlighet, känner han. Mentalvårdaren tänker till som en modern etnolog. Han hade en liten verkstad på bakgården, bland annat för att mot en slant reparera folks cyklar.

Kanske kan man säga att hans engagemang i människor som tufflats till, slitits och tilltygats i sin omgivning sammansmälte med hans letande efter en skapande hand i tingen.

Ekenäs var i tiden en hantverkarstad, genom vars gesällverksamhet befolkningen även i 1800-talets hantverkarby Lojobacke utökades. Ekenäs stad har också haft industrier vilka Asta Seppänen flitigt presenterade i Ta Plats framöver. I provnumret intervjuade jag Åke under rubriken ”Mentalvårdaren Åke Wikström förstår sig på trasiga föremål”. Jag tycker rubriken i sin dubbeltydighet var som en liten hedersbevisning åt honom och därför värd att citera nu. Han är uppvuxen på Kakolabacken i Fiskars och berättade livligt om den kollektiva bagarstugan på Skomakarbacken och mycket annat.

Arbetets museum hade en berättararsenal om hur de egenhändigt tillverkade föremålen och verktygen har använts. När landskapsmuseet idag har känt sig förpliktigat att ta hand om föremålen deklarerar sakkunskapen att kopior inte kommer att uppbevaras. Det var det, tänkte Åke. Döm om hans förvåning när hans farhågor kom på skam. Åke är nämligen märkbart stolt när han den 3.12 på Gardbergs berättar att vad han förstår har egentligen ingenting kunnat slängas! Tillsammans med Ulla-Britta Hiort besökte han den dagen föreningen Gardberg Center som firade sina 10 år i arbetets tecken för att överräcka den nerlagda föreningens återstående kassa på flera hundra euro som tack för samarbetet.

Nerläggningen i stället för en utveckling av Arbetets museum är en lokal katastrof, en kulturskandal.