Rumpan bak
..har man oberoende av hur man vänder sig. Den här gamla sanningen har vår lutherska statskyrka fått erfara de senaste dagarna.
Efter att medborgarinitiativet om en könsneutral äktenskapslag röstades igenom i riksdagen med tiotusen prodemonstranter på medborgarplatsen och femtio antidemonstranter utanför riksdagshuset – tydligen en busslast hitkörd från bibelbältet, på bussen stod att Jesus äger Finland – har en massa fundamentalister tydligen lämnat kyrkan i protest mot dess förmenta bögvänlighet; det var nån prelat som hade uttalat sig positivt om bögarnas mänskliga rättigheter ju.
Tidigare har man ju vant sig vid att varje gång kristdemokraten Päivi Räsänen uttalar sig om nåt som har med ’kristliga värderingar’ att göra så lämnar progressivt folk drösvis kyrkan.
Nästan så att man börjar tycka synd om den stackars kyrkan. Vad de än hittar på, alltid är det nån grupp som tar illa vid sig och lämnar kyrkan. Vilket som helst svepskäl tycks duga.
Ärkebiskopen manar till sans och eftertanke.
Eftertanke – kunde inte det vara att kyrkan ju inte borde vara speciellt bekymrad över att folk för vilket den aldrig varit speciellt viktig, som hört till kyrkan närmast av sociala orsaker och inte på grund av någon tro eller ens eget val, nu äntligen hoppar av och befriar kyrkan från denna barlast.
Så egentligen borde kyrkan vara både Räsänen och Tahdon-kampanjen tacksam för att bli av med en massa dödkött och äntligen kunna närma sig den ursprungliga kristna kyrkans både medlemsantal och atmosfär. Som bonus i ett sånt här scenario kommer kyrkan till på köpet att bli av med en massa världslig egendom som ju ren han nasaréen uppmanade de kristna att ge bort till fattiga och behövande.
Jo, det är intressant hur utskrivning ur kyrkan blivit ett enkelt sätt att protestera. Kanske är det bättre för alla, men som jag skrev förra veckan önskar jag att folk tänkte igenom saker istället för att göra nåt av bara emotionella orsaker. Men vad vet jag – kanske alla de här som skriver ut sej tänkt igenom det men saknat den rätta pushen.
Sans och eftertanke är eftersträvansvärda i alla beslut, tycker jag; men å andra sidan har de flesta (sgs alla) som skriver ut sej inte valt att skrivas in, så kanske det inte gör så mycket… Kanske.
Kyrkan får gärna bli mindre och sluta vara statskyrka, tycker jag. Då kommer jag att ha ännu mindre ǻsikter om vad de gör.
As I already wrote in my comment on Hannes’ piece of 22.11., I do see certain dangers in a development which leads to a much smaller church (without ”barlast” and ”dödkött”) which then might end up being ruled by ”zealots” (as in many cases in the USA). The present, liberal church IS doing not so bad things – for which it needs money, while the loss of members is reducing its income.
In the long run (fearing that the present loss of members will go on) I should recommend to the church to drop some other ”barlast”, namely the Old Testament. It is the Old Testament which very mostly provides the ammunition to all those, who pick from the Bible ”moral” justifications by which they can feel great for being nasty to minorities. Thus, without the Old Testament, even a small church might be not so dangerous …
Det är ju ett litet problem det här med att ”folkkyrkan” blir mindre. Kan man kalla vår statskyrka för en demokratisk folkkyrka ??? De ordnar ju församlingsval och allt och har i kanske en viss inre demokrati, men viktigare är väl den ”yttre demokratin”, det att kyrkan finns till som en samlande institution. Liksom militären. Vi har ju också en folkarmé. Som garanterat har en större på sitt sätt mer bildande och demokratiserande effekt på folket än vad som skulle vara fallet under Nato.
Och så har vi Public Service inom TV:n och radion,. Vilken enorm tillgång !!! Vilket alternativ till den kommersiella mediesektorn.
Jag skrev ut mig ur kyrkan på 1960-talet, så jag har svårt att uttala mig, men två av mina barn skrev in sig i samband med konfirmationen, så vi kom att ha en hel del då med kyrkan att göra. Och jag förde många intressanta diskussioner med prästerna och kom till en helt ny insikt i vad kyrkan kunde vara.
Men då jag blev elöverkänslig och blev bekant med hundratals andra elöverkänsliga i Finland så visade det sig att de flesta av dem på något vis var aktiva kristna, inom olika kyrkor eller kyrkliga sekter. Kanske för att de var så utslagna ut samhället och att de då tytt sig till tron som sista hoppet (när inte ens vänstern eller de gröna stöder dem). Så jag har kommit till insikt om att det religiösa livet nog figurerar med i vårt samhälle bra mycket mer än vi skulle tro (med ”vi” menar jag i det här fallet vi ex-kommunister eller ex-vänsterfolk). Så om folk nu aktivt skriver in eller ut sig ur kyrkan så spelar det inte så stor roll, det visar bara att det rör på sig inom kyrkan. I det långa loppet skapar det här nog mer grogrund för sekterism och fundamentalism i vår kyrka och våra trossamfund och i hela samhället. Vilket är skrämmande.