je suis inquiète

Kanske jag håller på att bli gammal och bitter, men jag har en tid nu fungerat enligt en ny strategi då något händer någonstans och hela (”väst”-)världen kommer samman och uttrycker sitt stöd med slagord, demonstrationer och memer på webben (t.ex. då alla dina vänner på facebook/twitter/instagram/annat socialt forum plötsligt verkar ha samma profilbild): låt solidariteten och den enorma energin från allt detta skölja igenom dej. Gör inget annat, säg inget, skriv inget, tills du kan tänka klart igen, och gå då och försök att förstå bakgrunden, både till det som hänt, och till allmänhetens respons.

Solidaritet är en vacker och viktig känsla som kan sudda ut gränser mellan grupper och ena människor från olika bakgrund. Tack vare/På grund av den starka känslomässiga reaktionen utgör solidaritet också något som lätt kan manipuleras och utnyttjas av cyniska personer som törstar efter makt. Då kan solidariteten användas till att istället för att sudda ut gränser, dra nya, och istället för att ena, skilja åt och skapa konflikter där inga egentligen finns.

Det är på grund av min strategi som det tagit en stund innan jag lyckats skriva något om hemskheterna som ägde rum i Paris då 17 personer dog i en attack mot den satiriska tidningen Charlie Hebdo och en judisk mataffär. Det som slår mej är missförstånden, ytligheten och skenheligheten som genomsyrar efterdyningarna av attackerna.

Jag säger ytlighet för så gott som all diskussion verkar vara om vad som attackerades. Den officiella sanningen verkar vara att gärningsmännen attackerade yttrandefrihet, och att dessa extremister på något sätt representerar alla muslimer. Det är samma sak som att säga att Breivik representerar alla kristna i världen. Fanns det en enda person i världen som krävde att alla kristna offentligt fördömde terrordåden i Norge år 2011? Att totalt fokusera på dessa händelser som en attack på yttrandefriheten gör det också lätt att låta bli att fundera på bakgrunden till dessa dåd. Vad kan driva människor till att utöva våld på det sätt vi såg i Paris? Vad är deras bakgrund, och spelar Frankrikes och västvärldens handlingar i den arabiska världen någon roll? Vi kan säga, och hålla med om, att ingenting gör det okej att döda folk, oberoende av din bakgrund. Men att bara kalla folk extremister och galningar är att blunda för problemet, och för lösningen. Robert Fisk (som vet något om arabvärlden och inte är rädd att prata om det) tog upp gärningsmännens algeriska bakgrund i en artikel i The Independent och en av dem sade tidigare att han kraftigt påverkats av bilder från Abu Ghraib. Hur föds extremism?

Det är lätt att mobilisera folk efter en sådan här attack, vilket också är orsaken till att det är en så bra tid för makthavare att styra massorna i den riktning de vill. Miljontals människor gick ut på gatorna igår för att ge sitt stöd åt tidningen och yttrandefrihet – och det är inget fel med det. Men vem gick med dem? Jag säger skenhelighet för de som själva är yttrandefrihetens stora fiender var de som gick främst i demonstrationen, och för att demonstrationerna aldrig varit så här stora när europeiska länder och USA dödat långt fler civila än 17 i andra länder.

Den våg av solidaritet som gått igenom Europa kan ännu användas för verklig solidaritet, istället för att användas som stöd för polisstaten, för xenofobi, för fascism och mot invandring, men det kräver att vi inte låter oss överväldigas och manipuleras.

Jag är verkligen inte Charlie. Jag är tycker inte om att mobba minoriteter. Jag ger dock mitt fulla stöd åt allas rätt att säga vadsomhelst utan att hotas till livet, men det betyder inte att jag håller med dem, och absolut inte att jag identifierar mej med dem, annat än att vi är människor, och att yttrandefrihet är en mänsklig rättighet.