Den politiska agendan bakom TTIP

Tack till Ernst för att vi fortsätter att hålla debatten uppe kring det här temat. För min del kom det upp första gången för några år sedan, så där lite i förbigående i ”environgerna” i EU-Bryssel.

Det är en lättnad att folk vaknat upp till vidden och betydelsen av vad som håller på att avtalas. Jag följde med några möten under den senaste TTIP-förhandlingsrundan i Bryssel för några veckor sedan.

Nu handlade det givetvis om sådana sammankomster där allmänheten har visst tillträde; själva informationsgången har varit skamligt dålig från EU-kommissionens sida och det är ju kommissionen som har ensamkompetens att förhandla, även om tillämpningen och vidden av avtalet, ifall det sluts, går vida utöver sådana områden som omfattas av EU-kompetens. Själva förhandlingarna är ett märkligt hopkok av diverse intressenters (”stakeholders”) inflytande, där särskilt vissa industriförbund är framstående, och därutöver en stark politisk vilja, eller snarare illusion, som driver på marknadsföringen (läs: propagandan) av USA-avtalet. Jag plågas personligen av de schablonmässiga presskonferenserna och de rent lögnaktiga floskler som odlas av EU-kommissionen i propagerandet för avtalet. Var och en kan kolla upp det själv, se t.ex. det här uttalandet av svenska kommissionär Malmström, sedan i november ansvarig för EU:s handelsagenda:

europa.eu/rapid/press-release_SPEECH-15-4473

Det är besvärande att både politiker, som Malmström eller medlemmar i vår finländska regering, och tjänstemännen reduceras till att framställa osanningar gällande avsikterna med avtalet och dess konsekvenser. Bristen på verklig insikt i avtalsförhandlingarna väcker frågan om politisk ansvarighet; kommissionen måste tillstå vilka eftergifter man är beredd att göra i de kontroversiella avtalsfrågorna, som har direkt inverkan på folkhälsan, gällande bland annat kemikalier och hormonstörande ämnen, djurhälsan och hur man fortsättningsvis upprätthåller förbudet mot tillväxtfrämjande ämnen, liksom angående användningen av pesticider i växtodlingen. Det här är bara ett axplock, men oberoende om man är frihandelsmotståndare eller inte, så gäller det att dra öronen åt sig. Faktiskt så är den politiska mobiliseringen mot avtalet imponerande. Det som besvärar mig mycket som skrivande journalist och lite av en medborgaraktivist, är att informationsbildningen då helt beror av enskilda kommentarer som sipprar fram här och där och framför allt genom att läsa industriförbundens och storföretagens önskemål för TTIP-avtalet. Det har blivit en trosfråga att stöda avtalet, för inte heller förespråkarna kan gestalta vad som blir följderna; däremot kan man lätt vederlägga hela nyttan med ett eventuellt avtal då man ser till de krassa fakta som framställs i olika studier med tillämpandet av väletablerad metodologi. Dels så har inte ens förhandlingarna sitt ursprung i någon vederlagd nytta för den europeiska ekonomin (kommissionens uppskattningar är både bristfälliga och beaktar inte heller alla sektorer av ekonomin och visar ändå på en ekonomisk vinst som är ganska obetydlig), men ändå bedrivs de med en iver som är förbluffande. Riktigt bekymmersamt är att man ur ett rent dogmatiskt perspektiv kör vidare med ett projekt som går stick i stäv med de principer som hittills varit rådande i EU-politiken. Det är den så kallade regleringsaspekten som oroar mig mest, dvs. att det här är ett ytterligare sätt att undergräva och försvaga det redan begränsade utrymmet för offentlig reglering och beslutsfattande i demokratisk ordning. Jag läste nyligen en text av Colin Crouch, som beskriver TTIP som post-demokrati i sin renaste form. Han ifrågasätter som det ”post-demokratiska syndromet” hur den offentliga maktutövningen fångats i en utveckling där i demokratisk ordning tillsatta institutioner reducerats till formaliteter medan den politiska agendan sätts av en överordnad politisk elit i samråd med starka företagsintressen:

ippr.org/juncture/democracy-at-a-ttiping-point-seizing-a-slim-chance-to-reassert-democratic-sovereignty-in-europe

Jag hoppas att vi alla vaknar för det faktum att det här är ett led i en nyordning där de EU-politiker som driver på TTIP agerar mot antagandet att staters ”rätt till reglering” (‘right to regulate’) måste definieras skilt, dvs. man är införstådd med att beslutsgången i demokratisk ordning beskärs så till den grad att det särskilt måste betonas att stater faktiskt ännu har en rätt till offentlig makt, något som verkar synnerligen motsägelsefullt i det hänseendet att makten i demokratiska stater ju utgår från folket.

Under TTIP-mötena och presskonferenserna jag följde för några veckor sedan fick jag vissa nya insikter. Dels så förklarades för mig att EU-kommissionens handelsdirektorat, som ju sköter avtalsförhandlingarna, har förståelsen att det handlar om att rent lagtekniskt sätta ihop ett avtal utan att man nödvändigtvis beaktar följderna, varken de ekonomiska (oberoende studier visar på kraftigt ökad import från USA med drastiska följder för sysselsättningen i Europa och ökad livsmedelsimport, vilket ytterligare försämrar jordbrukets lönsamhet etc) eller de socialpolitiska förutsättningarna (i vilken utsträckning TTIP kommer att inverka på offentlig upphandling och besluten angående konkurrensutsättningen av tjänster inom hälso- och sjukvård etc), för att inte nämna alla faktorer som potentiellt inverkar på folkhälsan, miljön, produktsäkerhet och så vidare. Sedan gäller det förstås ISDS (Investor-State Dispute Settlement), den omstridda klausulen som den amerikanska sidan insisterar på och som EU-kommissionen av allt att döma går med på med vad man kallar smärre förändringar, trots att det principiellt rent rättspolitiskt är frågan om ett så fundamentalt paradigmskifte att ratificeringen av avtalet måste prövas skilt i varje EU-land. ISDS är inte bara rättspolitik, utan öppnar för möjligheten att varje så kallad investerare (jag säger ”så kallad” eftersom praxis i tillämpningen av ISDS-klausuler bl.a. i Kanada visat att det räcker med att ett företag formellt registrerats i handelspartnerlandet för att det ska räknas som utländsk investerar) ska kunna yrka på omprövning av offentliga beslut och det av allt att döma inte bara på statsnivå utan omfattande även kommunala och regionala myndighetsbeslut. Var och en kan sluta sig till vilka komplikationer det medför och inte bara det; risken är att det skulle bli ett fenomen som man benämner ”anticipatory obedience”, dvs. att man i offentlig reglering på förhand rättar sig efter de normer som man antar kommer att utformas enligt avtalet och dess tillämpning och enligt företagssektorns uttalade önskemål.

Under TTIP-förhandlingsrundan för några veckor sedan kom också ett annat tema upp; det så kallade regleringsrådet (”regulatory council”), som ska bestå av tjänstemän från EU-kommissionens generalsekretariat och representanter från amerikanska OIRA, Office of Information and Regulatory Affairs, som hör under Vita Huset. Det här regleringsrådet ska pröva lagstiftning och reglering för att sammanjämka framtida lagstiftningsinitiativ. Lyckligtvis hölls det för några månader sedan en diskussion i Bryssel som tangerade just sen aspekten av avtalet, ifall det blir av. Här länken till de Grönas konferens om vad som händer med lantbruk och livsmedelssektorn ifall TTIP-avtalet sluts:

greens-efa.eu/ttip-talks-what-s-cooking-13089

Robert Weissman från organisationen Public Citizen har koll på avtalsförhandlingarnas offentligrättsliga aspekter från det amerikanska sidan. Weissman poängterade att debatten om så kallad regleringskonvergens, dvs. att det ska bli motsvarande offentlig reglering på båda sidorna av Atlanten) är den viktigaste. TTIP handlar inte så mycket om handeln i sig, bland annat eftersom tulltarifferna redan är låga, men om att avskaffa normer och förbud som hindrar export (det europeiska hormonförbudet i djuruppfödning och andra djurhälsokrav faller under den kategorin). I och med att avtalet då fokuserar på så kallade icke-tariffära handelshinder så varnar Weissman för att avtalet inkräktar på själva kärnar i offentlig reglering och regler som upprätthåller viss standard. Avsikten är helt krasst att minimera den offentliga makten och vidga den multinationella företagssektorns grepp om våra liv och även vår livsmedelsförsörjning. Nu handlar det mycket om att den amerikanska administrationen och EU-kommissionen är i färd med att planera för nya institutionella mekanismer, sådant som inte finns i andra avtal. Weissman har insikter i den amerikanska partens förhandlingskrav och drar slutsatsen att harmoniseringen av lagstiftning, som oundvikligen skulle följa på avtalet, skulle leda till att det europeiska systemet blir mera likt det amerikanska. Han påpekar att systemet som introducerades med OIRA för trettio år sedan, ett slags föreläggande av ny lagstiftning och reglering för kommentarer som i praktiken gynnar företagssektorn, inte den stora allmänheten, är till och med värre än hur det beskrivs och att TTIP är ett led i att globalisera de dysfunktionella och obstruktiva elementen i den amerikanska administrationen. Problemet är att systemet blivit en kanal för obligatorisk konsultering av företagslobbyn, vars kostnadsanalyser av lag- och regleringsförslag måste beaktas. Den här översiktsmekanismen genom OIRA, som då tydligen också skulle omfatta europeisk reglering under det nya regleringsrådet, gynnar entydigt företagssektorn på allmänintressets bekostnad och tenderar att urvattna lagstiftning. Weissman säger i klartext att det blivit så gott som omöjligt att driva igenom lagstiftning som skulle gå emot industrins intressen, särskilt som formaliteterna i systemet är rigida och komplicerade. Och han varnar för att vi inte ska tro att det inte skulle hända här också; tvärtom är det en lång process och de processuella aspekterna av TTIP är något politikerna verkar blunda för. Genom att institutionalisera en mekanism för amerikanskt inflytande, må det sedan vara den amerikanska administration, den allsmäktiga företagslobby, industriförbunden eller de inflytelserika advokatbyråerna, öppnar man för att ta in allt det som objektivt kan betraktas vara fel med det amerikanska systemet rätt in i Europa. Eller som Weissman säger, det blir inte längre möjligt att upprätthålla olika standard och hela systemet är inrättat för att sänka standarden. Det finns ingen chans att den europeiska standarden för konsumenters rättigheter och särskilt inte för livsmedelssäkerhet skulle bestå utan det är risk för total kollaps. Det är slående hur oansvarigt EU-kommissionen handskas med de här frågorna; ingen verkar gestalta vilka dimensioner avtalet kan få för vårt samhälle.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

One Response to Den politiska agendan bakom TTIP

  1. Ernst Mecke says:

    My sincere thanks for this very instructive article! I should have liked to react to it sooner, but a flunssa with high fever got in the way …

    In this comment I intend to concentrate on that speech by Swedish kommissionär Cecilia Malmström, which seems to me a rather typical example of how it looks like in the heads of very many pro-TTIP politicians (always supposing that she was subjectively reasonably honest).

    It is of course rather bold of her to begin with this quotation from Willy Brandt: “Mehr Demokratie wagen.” Just about democracy there was in spring 2014 that study by Martin Gilens and Benjamin I. Page (can be googled) .of Princeton University which arrived at the conclusion that to a very far degree the USA have developed into a financial oligarchy. “Mehr Demokratie wagen”, indeed … . But perhaps better not by binding us still more closely to an oligarchy, especially considering the way how the whole matter is being discussed behind well-closed doors.

    And further on in the speech there is the claim (about EU and USA) “… the truth is that we are much more similar to each other than we are to many other countries, in human rights and democracy …”. Well, considering how many countries there are, this may be true, to a degree. But considering democracy, see above. And considering human rights, there is the sad fact that the USA have the world’s biggest prison population, also the highest percentage of the overall population in prison, while the prisons are run as a free enterprise, i.e. for profit. In addition to which one can of course take Guantanamo, the CIA’s methods of squeezing information from suspects, the fact that a white policeman who shoots a person of colour has only VERY rarely to appear in court for it. Underlying these phenomena there is the rather obvious fact that the Enlightenment (of which Europe is justly proud) has never really got a solid hold over the USA: investigations concerning evolution theory regularly show VAST majorities AGAINST the scientific view, and however many nobelists the US top universities may produce, for the majority of the population this is at most a reason to be proud of being American, but whenever science offers an inconvenient fact, prejudice (often cultivated by private-owned and very interested media) tends to beat science. Which also has political consequences: not very long time ago there were 40 to 50 mio American voters who thought that Israel should occupy all of Palestine “because that would bring the Second Coming of Christ one step closer” (and try to find a solution for the Palestine conflict with such an electorate …); and on 21 January this year James Inhofe (can be googled) was re-instated as the head of the US Senate’s committee for, a.o., environmental questions (he is known for saying that global warming were “the second largest hoax ever played on the American people, after the separation of church and state”, also having written a book about this “hoax” – and now try to get to an agreement with the USA about a strategy against global warming …).

    Altogether, and this cannot be said often enough, in the ways how public health, education, social issues and similar are dealt with, the USA are NOT similar to Europe. Some progressive steps which Obama has achieved are still furiously fought against by the Republican party (which also won in the recent mid-term elections). And anyway there is every four years the danger that somebody becomes president who by European standards would be utterly unbearable – the Republican party considers as the, so far, most hopeful candidate for the election in 2016 Jeb Bush, who at the time brought his brother G. W. Bush to power by heavily manipulating the election in Florida (quite some qualification …). And that meanwhile nothing bad has happened to that G. W. Bush, although he planned, prepared and conducted an unprovoked war of aggression against Iraq, for which he also tried to recruit the help of the NATO, well, perhaps we can take that as an example of the well-known American exceptionalism (hopefully being seen and considered during the TTIP negotiations …).

    In our present media landscape it will not help to be straightaway and simply anti-US. But there was a few days ago in my email this item: During the discussions in the USA about the ongoing negotiations about the TPP (which is the something like a TTIP for the Pacific area), it was Elisabeth Warren, senator and front figure of the progressive wing of the Democrat party, who warned against the trend, especially seeing serious problems with the proposed ISDS. Which means that in this point we do have a prominent American politician (there are even many who want her to run for president in 2016 – which she, though, refuses) who shares our opinion about the ISDS. Thus, let’s celebrate Elisabeth Warren as our ally, and mention her often. – Of course, some pro-trade Democrats were privately dismissive of Warren’s arguments, saying the senator was stoking unrealistic fears, but we do know also in Europe people from whom to expect such reactions (and Cecilia Malmström seems to belong to them)… .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.