Mangrannt

Vi samlas i Gardbergs ett tiotal män, övervägande i mogen ålder, för att läsa och diskutera. I närmaste omgivning fälls träd och rumsteras om för ett nytt äldreboende. Men det är inte därför. En mansgrupp är ett värde i sig.

Johan Lumme fick döpa den. Han är både teolog och humanist till sin utbildning, aktiv med utspisning av medellösa och matbanker i samverkan med marketer i trakten. Någonting skall man kunna vänta sig av den som startar upp ett antikvariat och bokkafé vid Kanaltorget. Mangrant. Jag skriver i gästboken ”mangrannt”. Så får det bli. Av misstag eller på ingivelse, sak samma. Eller borde det vara ”mansgrannt”?

Vi är en brokig lokal skara, konstnärer, livsstilsradikal och andra pensionerade särlingar som matematiker, företagare, antroposof, föreningsaktiv, stadsingenjör, ljudtekniker och grundare av ett framgångsrikt företag. Den sistnämnda firar i höst sina första 91 höstar. Och hoppe­ligen ännu en jurist. Bara för att han behövs – som man. Då är vi 11 stycken.

Min uppgift är som överenskommet att sparka igång. Klara skall vi vara innan Qui gong­gänget kommer och vill ha tyst i huset. Jag har tänkt mig bergsbestigning eller snarare varför, vad som är drivkrafterna bakom. Sven-Olof Karlsson har skrivit ner skildringen av expe­di­tionen till Hidden Peak på gränsen mellan Pakistan och Kina. Det gömda berget är en av de fjorton 8000-meters toppar som finns. Ingen av oss har någonsin klivit särskilt högt men den nu frånvarande nittioåringen kompletterar säkert nästa gång med sina stridsflygs­erfaren­heter från kriget. Anar vi. Han är så meddelsam.

Expeditionen hade en läkare med sig som använde diktafon för sina ögonblicksbilder. Han återger i boken kontentan av de ändlösa nattliga (andliga) samtalen kring dödsdriften, dispyterna. Kanske är han psykoanalytiker. Visst, menar de andra, visst finns här en vilja att befästa sin tro på livet. Kanske blir det i hemlighet en flyktväg från existentiella kriser och konflikter. Dödsdriften kan driva en till ett fullödigare liv. Om chansen ges. Men också för att pröva det möjligas gränser. När gör vi så annars i en ”luddig” vardag.

På 1800-talet utgjordes hjältarna av upptäcktsresande och naturvetare. Eller är kanske expeditionens Johan, som på en förövning på Kebnekaise träffades av snöskred och får ena foten krossad, isyxan i bröstkorgen, en kota smulad och hjälmen spjälkt, och som redan före operationen började ringa upp tänkbara sponsorer från sjukhuset – är han hjälte. Alla har de skador från tidigare. Så som de satsar på äventyret tror dock inte läsaren att de är ”kick­sökare”. Sådana dyker upp på berget men får vanligen åka hem.

Hur många av oss drivs av en obetvinglig lust att erövra det obekanta, det okända? Men att tvingas upp i branter, couloirer och isfall bara för det att ”berget finns där” associerar mest till oskyldiga barndomsminnen så som hemska dagbrott, skidbackar som skulle erövras uppifrån, eller lekstugans tak. Säkert kan man också tänka sig att utmanas för att lära sig någonting, hantera schismer t.ex.

Återstår genetiska lämplighetsfaktorer eller det religiösa imperativet att lägga hela världen för sina fötter. Fast det sista får nog tas som ett olyckligt mål.