Öppenhet med förhinder

Utrikesministeriet ordnar en diskussion om reglering i famösa TTIP, dvs. frihandelsavtalet mellan EU och USA onsdagen den 3 juni. Följ gärna den på webben. För att delta på riktigt måste man nämligen representera en organisation som har utrikesministeriets god­kän­nan­de.

Jag anmälde mig men fick Nej. Motiveringarna till att jag inte är välkommen till diskussionen varierar. Dels tycks det finnas något slags krav på organisationen man kommer från, och dels anges platsbrist som orsak till att tillställningen inte kan vara öppen för allmänheten. Till det för­ra kan jag bara säga Jaha? Det senare har jag svårt att köpa, eftersom motsvarande till­fäl­le om investeringsskyddet, där jag var med, skulle ha haft plats för ungefär tre gånger flera del­tagare.

Det finns en möjlighet att delta via Twitter, men alla som upplevt diskussioner med twit­ter­väg­gar vet att det är ännu svårare att få svar på frågor den vägen än i diskussion i salen. Och diskussion, för att inte säga samtal, är omöjligt.

I det vänliga och välformulerade svar jag fick från ministeriet sägs det att Finlands och UM:s linje är öppenhet. Det är bra. Men inte är väl öppenheten lätt motvillig? EU-kommissionär Cecilia Malmström svarade genast vid sitt tillträde i vintras på den hårda och växande kri­ti­ken mot TTIP med löften om öppenhet där också medlemsländerna förutsätts dra sitt stå till stacken.

Nu hoppas jag bara att utrikesministeriet har den goda smaken att inte bokföra onsdagens diskussion vid en eventuell auditering av öppenheten.

Själva ämnet, samkörd reglering, är viktigt. Igen en gång finns här ett klart hot mot demo­kra­tin. Jag hade en insändare om det i Husis före den senaste förhandlingsrundan. Det finns säkert anledning att återkomma.