Prekariatets bankservice

Som en del av förberedelserna för Tigerns höst- och välkomstfest inkommande fredag hade jag åtagit mig att skaffa växelpengar för – ja, vad egentligen, inträdet är ju fritt och förplägnaden likaså, men lovat är lovat.

Så i morse körde jag då till Hagnäs, parkerade under torget och gick över torget till min bank Nordeas Hagnäskontor, beredd att köa en stund för att komma över slantarna.

Väl inne på bankkontoret tryckte jag åt mig en kölapp, jag fick nummer 45 när det nummer som då betjänades var 25. Tjugo före mig alltså. Sen tittade jag mig omkring i banksalen.

Salen var ganska full av människor, vilket ju inte var oväntat. Men det jag inte var förberedd på var att den överväldigande majoriteten av dessa bankkunder, som hade kommit dit för att sköta sina bankärenden över disk, så väldigt tydligt var utslagna, marginaliserade, sjuka, fattiga, handikappade, åldringar. Folk satt tysta med böjda huvuden och krumma ryggar, nån med käpp eller kryckor, nån med rollatorn bredvid sig.

Gummor som bara släpar in sand på bankkontoret, som Nalle Wahlroos uttryckte det. Och Danske Bank har väl knappt några kontor kvar numera, Nordea trots allt några. Ingen av de här människorna såg heller ut att ha ett jobb. Eller dator eller internetuppkoppling för den delen, har man det sköter man nog sina bankärenden via nätbanken.

Medan jag satt där och väntade kunde jag inte undgå att uppfatta vissa ord som utväxlades vid betjäningsluckorna, t.ex var det en man som försäkrade banktjänstemannen att det nog borde finnas fyrtio euro på kontot – det var alltså den sextonde och pensioner och understöd brukar väl oftast betalas vid månadsskiftet. Killen skulle uppenbarligen klara resten av månaden på dessa fyrtio euro.

När jag efter fyrtiofem minuters köande äntligen fått mina etthundrafemtio euro i småsedlar och mynt och promenerade över torget mot parkeringsgrottan kunde jag inte undgå att känna mig lite obekvämt privilegierad.