Störst av allt är kärleken
Efter ett långt uppehåll tänkte jag börjat skriva blogg-texter igen. Eftersom mitt liv är fyllt av aktiviteter, väljer jag denna gång en text ur min tidskrift Krattan nummer 1/2016.
De möttes i tystnad. Hon såg hans ögon och hade bestämt sig. Han försökte möta hennes blick och log. Det var ett nytt spel. När hon tog några steg följde han efter. Hon såg honom, utan att röja sina tankar. Det fanns så mycket ord, som flödade, rika på innehåll. När hon uppfattade, att han var på väg att säga något, höjde hon fingret mot sina läppar, med en obetydlig ögonrörelse. När han förde ett finger över läppen kände han en kittling, blundade och andades. Hon log och kände hur hon kunde dra ut på tiden.
Han såg hennes ögon och ansikte och fäste blicken vid vänstra örsnibben. Hon ville så gärna ta på honom och såg vecken på tröjan. De höll ut och behövde inte säga något. Orden gjorde dem till människor. De kunde formas och uppfattas i örats inre, de kunde skrivas på papper, tryckas och blippas på ett tangentbord. Orden fyllde tidningar, böcker och påbörjade kärleksbrev som ej sändes iväg. De utvecklade tankar och diskussioner, som samlades inombords.
En gång hade han fått frågan om han var lycklig. Han svarade:
– Vad är lycka? Först den dag då USA tvingats ut ur Vietnam, kommer jag att känna mig lycklig.
Vad han inte sa, var att han tyckte så mycket om henne. Men hade han kunnat säga det, när han visste att hon höll ihop med en annan och att han bara kommit dit för att hjälpa henne med läxan. Det var länge sedan, mer än 40 år.
Nu var världen en annan, han kunde inte blunda för allt som pågick runt omkring. Han kunde inte leva i en icke existerande bubbla som saknade uttalad kärlek. Han märkte, att han inte kunde nå henne, eftersom deras världar syntes så olika.
De gjorde ständigt nya försök, att mötas. Han levde tyst i sin värld fylld av smärta. Inga samtal, inga sms, inga brev han kunde skriva. Han försökte glänta på dörren utan resultat. Vad hon tänkte och bar inom sig visste han inte längre. Det var som om hon lagt sitt liv åt sidan medan han försökte rensa i minnena genom att köra papper till återvinningens sopcontainrar. Hur skulle de kunna leva vidare i en värld utan ord, med pliktfyllda omfamningar vid avsked, utan kyssar och smek? Han orkade inte det längre.
Han försökte finna en ny värld, men letade ensam. De levde som stumma fiskar i var sitt akvarium, utan att kunna visa mänskliga känslor. Visserligen hade han fortfarande en del möten med andra i studiecirklar och organisationer, men var inte det också en plikttrogen flykt mera än ett sätt att överleva?
Han såg människor runt om i världen, som kämpade vidare trots mångdubbellt större lidande. Att orka gå vidare, trots död och förintelse. Det fanns något större och viktigare och allt det kunde han se när han blickade bakåt, trots upplevelsen att den värld han levde i bara blev värre och värre och att hans liv gått i tusen bitar.
Lämna ett svar