Den stora tystnaden

På söndagen offentliggjordes Panamadokumenten, som till sitt innehåll torde intressera samtliga finländare: definitivt bevis gavs på hur skattefusket går till, hur tiotals miljarder euro fifflas bort från den finländska nationalekonomin och hur Finlands största och mäktigaste bank Nordea aktivt medverkat i penningsvinnet.

Skattefusket idag är av sådan skala att samtliga ekonomiska åtstramningar regeringen utfört plötsligt ter sig triviala och meningslösa. Man frågar sig varför det finns en så enorm politisk vilja att driva igenom sparåtgärder som även regeringen medger är tuffa, samtidigt som miljarder euro flyter iväg till bankkonton på utländska skuggföretag utan att någon lyfter ett finger.

Förutsättningen för att man ska lyfta ett finger är att man ska bry sig, och visst – vilken politiker som helst skulle i fall hen blev ställd mot väggen antagligen inte ha något emot att offentligt uttrycka sin oro och bestörtning över Panamadokumentens innebörd. Men från mina studier i film har jag lärt mig att sakers frånvaro ofta är intressantare än deras närvaro: istället för att rapportera kring vad politikerna säger kan det alltså vara värt att fundera på vad de inte säger.

Antalet metoder en politiker har för att kommunicera med folket är alltför varierat för att kunna göra en helhetstäckande analys, men genom att fokusera på en kommunikationsmetod är det möjligt att ge en inblicksbild i hur Panamadokumenten tagits emot. Av landets 200 riksdagsledamöter finner man på Facebook 171 ledamöter med en offentlig, aktivt uppdaterad profil. Jag har gått igenom samtliga ledamöters sidor och kommit fram till ett resultat som i sin tydlighet är slående.

Fördelningen av riksdagsledamöter som på FB uttalat sig om Panamadokumenten tyder på ett starkt engagemang hos vänstern, medan högern präglas av en genomgående passivitet. Även hos SDP är tystnaden stor. Hos en del är resultaten av undersökningen föga överraskande, men personligen anser jag att den svart på vitt visar hur ointresserade majoriteten av riksdagsledamöterna är om den finländska nationalekonomins mest brinnande fråga.

Det är viktigt att poängtera att användandet av Facebook varierar bland partierna (lägre aktivitet i t.ex. Sannfinländarna, högst hos De Gröna och Vänsterförbundet), men verklighetsbilden förändras endast måttligt då man tar detta i beaktande.

Undersökningen talar sitt tydliga språk – skillnaden mellan Gröna förbundet och Vänsterförbundet till de andra partierna är enorm. Varför är det endast vänstern som bryr sig om skatteflyktingar, och är det här något som lyfts upp tillräckligt i medierna? Många högerpolitiker har under tvång uttalat sig om problematiken kring skatteparadisen, men kommer något att hända? Finns det politisk vilja att angripa Finlands rikaste och mäktigaste, och kommer Juha Sipilä verkligen att svika hans vänner i företagsvärlden?