När livet blir kaotiskt

Vid kallgraderna i slutet av januari, när det är under minus 30 grader, fryser värmeledningen, som jag förstår det, därför att det inte fanns tillräckligt med snö, som hade isolerat bottensyllen, där värmeledningen går. När det blir blida visar det sig, att ledningen vid gavelväggen fryst sönder. Vattnet har dränkt vardagsrumsgolvet. Jag stänger av värmen och torkar upp med handdukar jag vrider ur.

Vi ringer försäkringsbolaget. Ett företag kommer med vattensug och skurar golvet med något ämne, för att förhindra mögelskador. Ett annat företag kommer, där en före detta elev till mig lagar värmeledningen. En man, som först utbildat sig till lärare och sedan till rörmokare. Jag har tömt rummet på fåtöljer och bord, som lyfts in i garaget. Vi flyttar ut TV:n, stereon, bokhyllor och böcker i banankartonger. Ett tredje företag kommer för att bryta upp golvet, med ännu en bekant sedan 30-40 år. Efter ännu någon vecka kommer ett av företagen med en avfuktare, som ska stå på i två veckor för att få rummet torrt.

Först därefter kan vi börja sätta upp nya tapeter och lägga in nytt golv och allt detta måste jag göra själv, eftersom försäkringsbolaget gör avdrag för husets ålder. Allt utom rörmokeriet betalas av försäkringsbolaget. Det som orsakat vattenskadan, det läckande värmeröret, får vi betala själva. Vad hade hänt om det var en familj som varken haft råd eller som inte klarat av att reparera själva. Inte undra på att försäkringsbolagen går med stora vinster.

Livet blir ej som planerat och när jag skriver är det mesta oklart.

Jag sover på en sängbotten mellan bokhyllorna i det nya rum, som vi byggde tillsammans med grannen mellan radhusen för tio – femton år sedan. Garaget är fyllt osystematiskt och jag ställer mig frågan om vi inte kommer att leva så här året ut.

Jag sover någon timme åt gången omgiven av banankartonger med känt och okänt innehåll, som jag vill tömma och sortera bort. Jag försökte att sätta de två sängbottnarna från dubbelsängen ovanpå varandra för att komma högre upp, men det blev som ”hela havet stormar” med dubbla fjädringar.

Jag funderar på att kasta dubbelsängen, när vi är klara. Vi behöver den inte längre. En lampa i taket med med tre koniska glas-skärmar, köpt på återvinningen. Till vad skulle vi ha alla dessa prylar? Klädhög på det tillfälliga skrivbordet. Strängarna på gitarren ger ljud ifrån sig när jag hostar. Kommer pianot, som vi flyttat intill det kalla fönstret i rummet där jag nu bor, att klara sig om det blir kallare? Ett tömt vardagsrum som var överbelamrat av fåtöljer, när vi flyttade ut sofforna för ett år sen, för att börja ett nytt liv. Ett rum som fyllts och stuvats om i väntan på ett uppbrott.

Tavlor från återvinningen, som hon köpt och jag satte upp på väggarna, eftersom ingen annan gjorde det, som samlats lutande mot väggen. Prylar, prylar, prylar. Var tanken, att de skulle vara värda en förmögenhet på Antikrundan*? Oavslutade projekt, som dränker oss. Böcker, som en gång stod instuvade i bokstavsordning, samlade utan att vi under återstoden av våra liv kommer att hinna läsa.

Jag skrev tidigare, att jag inte levde i kaos, men gör det nu. Ett liv som rasat, där jag jag fallit som medelklassig ibland omtyckt lärare och andra gånger mer hatad.

Jag vaknar på natten och läser några sidor i en motvilligt ny bokcirkelbok. Jag drar ut en låda för att se dess innehåll och vill börja kasta redan nu, men backar eftersom det inte är mina saker.

Ingenting behöver sparas. Ingenting är ett hem. Jag finner en av sönernas högstadiebetyg med många G och VG, men inga MVG**, ändå bättre än mina betyg från realskolan.

När jag ligger på hjärtsidan, mellan hyllorna i mitt överbelamrade rum, känner jag, att det inte finns någon kärlek mer, bara ett varande.

I ett SMS skrev hon: Skriv, men inte om mig.

Jag upptäcker min egen bubbla, tänker på hur folk går i sina privata trygghetssfärer utan att finna nya liv. Hur möter vi varandra? Vi har alla våra fel, även jag. Är det verkligen så, att alla andra har rätt.

En kväll besöker jag min svärfar på ett korttidsboende. Han sover och andas lugnt och stillsamt. Släkten är samlad. Ett par dagar senare dör han, utan att ha fått veta om vår bedrövelse. Jag fick vara med om tjugo år av hans liv och tänker på, att han då var i min ålder. Mina söner hade en morfar och har en mormor, medan mina föräldrar dog innan de föddes. Hur var mitt liv de tjugo åren?

Livet väljer sina egna vägar.

* Antikrundan*är ett populärt svenskt TV-program.

** Den tidigare betygsskalan i Sverige Godkänt, Väl Godkänt och Mycket Väl Godkänt. Den nya skalan går från A till F, där A är bästa betyget och F underkänt.