Det drar ihop sig över Östersjön

Då jag var liten var jag mycket rädd för åska. Det allra värsta scenariet på den tiden var att jag låg i huset på landet och vilade och i bakgrunden hördes mammas och pappas mummelprat, och ytterligare bakom det hördes den tidens Rundradios sändning på svenska. Jag minns inte mer ens riktigt vad kanalen hette då. Inte åtminstone Vega. Och i sändningen kom man så fram till väderleksutsikterna. Och det överlägset värsta som kunde hända då var att jag hörde en röst som sade:

“Lågtrycket över baltikum fördjupas och förskjuts under natten mot nordost”.

Det var en klar sak: Då var åskan på väg upp över “dumma hörnet” i sydväst, från havet. Kanske redan i natt.

Och på den tiden närmade sig sedan de ståtliga upptornade molnen sig från havet. Och åskorna drog in och jag låg under en filt och skakade.

Långt senare bearbetade jag den här rädslan i ett romanmanus, som kom att heta “Havsåska”. Och hör och häpna: Visserligen skrev jag manuset under sommaren 1981 som var fylld med ståtliga havsåskor, men boken kom att handla om det som hade tagit havsåskans plats i mitt vuxna sinne: Revolutionen, som kanske skulle stiga upp (inte från sydväst utan sydost). Genom processen som jag genomgick sommaren 1981 frigjorde jag mig från Finlands Kommunistiska Parti. En process, som dock inte avklarades under en kort sommar utan räckte några decennier. Och kanske fortsätter än idag.

Havsåskans manus blev ett unikt dokument i mitt liv, som jag synd nog, aldrig vågade publicera (det deltog utan att vinna i Arvid Mörne-tävlingen samma år) Men då och då tar jag fram det och läser i det och minns åskorna och revolutionen och alla långa diskussioner med pappa under tidigt 1950-tal på bastuverandan i mörkret, då det bara var 6-7 år sedan han hade återvänt från krigsfronten, där han hade varit i princip sedan 1939.

Och sedan kom 1990 och Sovjet kollapsade och jag kunde börja resa till Baltikum. Till Baltikum alltså ! Till platsen där min barndoms åskor föddes. Jag arbetade då på Unga Teatern och det första jag gjorde under mina tidiga resor till Estland var att söka fram alla barnteatrar, som fanns där, som hade verkat mer eller mindre underjordiskt under sovjettiden men som nu kunde stiga fram.

Ett långt och varmt samarbete inleddes med VAT-teatern från Tallin. Småningom förstod jag att det funnits också annat än havsåskor i Estland under sovjettiden.

Nu lever vi åter i en ny tid då nya hasvåskemoln hopar sig över Östersjön. Nu handlar det inte om blixtar som ljungar i sommarnatten över havet utan om främst ryska men också  andra stridsflygplan som skjuter fram och korsar havet och ställer till med bråk för sjöfarten och aktiviteterna på havet.

Nato-diskussionen tränger på igen och det drar ihop sig på ett vis som jag inte förstår. Eller förstår jag ?

Förra hösten forskade jag i 1700-talets händelser kring Östersjön, Finska viken och i Esbos skärgård. Jag publicerade senare en lång artikel i ämnet (finns på Sommarö-Sällskapets hemsida under årsbok) och det slog mig hur hela 1700-talet handlade om att den ryska påverkan i området ökade. Allt startade med att man började bygga St Petersburg genast i början av 1700-talet. Sverige svarade med att bygga Sveaborg och andra fästningar i Östersjön från och med 1740-talet – efter att man kommit över de två ryska annekteringarna av Finland under första hälften av 1700-talet.

Under slutet av 1740-talet blev situationen i Estland ohållbar för befolkningen där. Eller, ja, det hade den blivit redan genast efter stora ofredens år i Estland i början av 1700-talet. Estland förbelv ju annekterat av Ryssland. Det blev gradvis värre och värre i Estland och befolkningen började fly. Det uppstod en folkvandring bl.a. till Södra Finland, som på många sätt kan jämföras med situationen i Europa idag. Svenska kungen och ryska tsaren hade då kommit överens om att Finland och Sverige skickar tillbaka de estniska flyktingarna till Ryssland (påminner litet om EU:s och Turkiets avtal idag), men småningom blev situationen ohållbar och den svenska kungen skickade då ut ett hemligt påbud om att man kunde låta flyktingarna bli kvar i Finland. Så gick det också. Efter det kom en strid ström med ester till den sydfinska skärgården. Ända upp till 15 % av esboborna hade kommit från estland på den tiden, enligt uppskattningar som gjorts senare. De yttre holmarna på Sommaröarna i Esbos skärgård koloniserades snabbt efter 1753 – så gott som samtliga som befolkade dessa nya torp eller saltsjöfiskerier, som de kallades, hade kommit som flyktingar från Estland.

Och i takt med att St Petersburg blev färdigt hade Ryssland blivit en makt i Finska Viken som ingen rådde på mer.

Jag är ute på villan i Esbo skärgård nu nästan alla kvällar och håller utkik mot söder. Ingen åska.  Men förra veckan steg täta vågor av tunga regnmoln upp från syost och ost. Och genast efter det kom Nato-rapporten som regeringen hade beställt. Och uppgifterna om att ett ryskt jaktplan “anfallit” ett amerikanskt plan över Östersjön. Bara “På lek” tyckte ryssarna som nästan förnekade det hända.

 

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.