Brustet hjärta

Nu har jag inte skrivit ett inlägg på mycket mycket länge. Jag har varit för upptagen med arbete. Överväldigande mycket jobb med saker jag nu kommer att skriva om.

Ett sårbart hjärta brister bland brutna själar. En dag bröt en kollega ihop. Vi jobbar med asylsökanden. Den egna smärtan började tränga sig fram och bli ohanterlig. Jag har själv också ibland berörts av någon så mycket att jag gråtit, idag var en särskilt sårbar dag. Jag tog mig till min kolonilott för att kunna gräva i jorden medan jag grät. Människorna på kolonilotten bredvid var där så jag fick lov att hålla tillbaka tårarna. Jag grävde och tänkte, varför ska det göra så ont?

Jag gick i bastun och grät ut, svettades, grät och tänkte. Jag gick ut kanske en aning klarsyntare.

Svåra öden, mycket svåra känslor. Men vi har också vår egen smärta.

Vårt eget krig är ganska långt bak i historien. Men vi är inte immuna vi heller. Vi växte upp med krigstraumatiserade föräldrar. Vissa av oss växte upp otryggare än andra. Smärta behöver tas hand om, annars kan den bli farlig. Vi har våra egna sår att ta hand om, men nu är det ju också så att det kommit en massa människor hit som behöver fly från krig. Dom såren behöver också tas hand om.

Vi har uppenbarligen misslyckats tidigare. Skiten vandrar också omkring här och vandrar hit och trots att vi varit ett välfärdssamhälle, och trots att vi är ett fredligt samhälle har vi misslyckats med många saker då det kommer till våld.

Vi har en utbredd kvinnomisshandel, och vi har aktivister som måste gömma flickor som är dödshotade av sin familj. Vi har tribala familjekonfliket över nationsgränserna. Soldiers of Odin är också ett uttryck för att vi misslyckats. Kan det vara människor som behövde en viss omsorg i ett kritiskt läge, men blev utan och nu hatar? Att reducera våld till kultur är att banalisera och normalisera våld.

Vi kan blicka mot mellanöstern och tänka, jäkla tokar som bara krigar och krigar. Men vi är inte immuna vi heller. Vi har (lyckligtvis) ingen olja som andra stater gärna upprätthåller krig i vårt land för att komma åt, billigt! Men vi är inte immuna mot att starta upp skit som kan växa. Samhällsklimatet här har hårdnat mycket på väldigt kort tid.

Det finns mycket smärta att ta hand om nu. För tar vi inte hand om den hur kommer den smärtan att uttrycka sig sen? Soldiers of Odin och det utbredda våldet i nära relationer är bara några uttryck på att vi in det finska samhället har misslyckats någonstans med att ta han d om det när det behövdes.

Vi har inte råd att föra en så korkad politik som regeringen nu förs, privatiserar sjukvården och skär ner utbildningen… Hur ska vi förstå att ta hand om smärtan innan skiten sprider sig om vi varken har vettig utbildning eller sjukvård? Vi har ju redan delvis misslyckats tidigare, hur fatalt kommer vi inte att misslyckas efter den här regeringen förstört den livsviktiga infrastrukturen för att ta hand om allt detta?