EU-skeptikerns julafton

Jag tänkte idag när jag vaknade till en mulen och grå midsommarafton i Bryssel att det nu knappast ens är värt att kolla resultatet av EU-folkomröstningen i Storbritannien för jag trodde att det knappast blir en ändring, men tji fick jag!

Och väl så. Entusiasmen för en förändring är enorm och den kollektiva spänningen och engagemanget i Storbritannien är påtagligt, medan det i Bryssel snarare råder ett antiklimax; inbitna EU-federalister gråter krokodiltårar, andra väntar med sina reaktioner, men det här är inte en storm man kan vänta sig att blåser över. Jag tror det börjar sjunka in att det här är en förändring som man i EU-etablissemanget inte undkommer, så där som man för elva år sedan lätt sidsteppade folkomröstningarna om det nya EU-fördraget i Frankrike och Nederländerna och bara körde vidare på spåret mot federalism. Själv väntar jag mig nya former för genuint demokratiskt beslutsfattande, där jag inte kan se hur EU under nuvarande former passar in. I elfenbenstornen, må de sedan vara Bryssel eller ECB-tornet i Frankfurt, tror jag inte man vill ompröva EU-integrationen, men där skjuter sig nog EU-federalisterna tvärtom i foten då man tror att man kan köra vidare i samma spår.

Det som är riktigt glädjande att se är att väljarna bedömde läget själva och inte lät sig avskräckas av skrämselkampanjen som Remain-kampanjen körde på; plötsligt skulle britter utomlands stå utan försäkringsskydd, förmåner som instiftats med stöd i EU-lagstiftningen skulle försvinna, tulltariffer återupprättas, pundet skulle falla fritt på börsen etc. I morse tillstod utgående premiärminister Cameron att så inte sker; nej, tvärtom betonade han att både tjänster, kapital och gods rör sig lika fritt som förr (om det sedan är välsignelse med frihandel) och inga omedelbara förändringar inträder vad gäller grundläggande medborgerliga rättigheter. Domedagsscenarierna får ge vika och den nya regeringen efter Cameron ska se över hur man lösgör sig från EU-lagstiftningen, inför egen handelspolitik igen och kanske återinför glödlamporna istället för de blyosande giftpinnarna som blev resultatet av en usel EU-kompromiss för förment energisparande!

Jag kan inte låta bli att personligen glädja mig åt att det äntligen politiskt sker någon förändring i en riktning man kan stöda då man är för EU-reform. Jag tror inte ett EU med 28-1 kan fortsätta driva den federalistiska, på många sätt konservativa, korporatistiska och till viss del marknadsliberala agendan vidare. Det finns inga tecken på att EU, som jag själv definierar som neoliberalismens byråkratiska uttryck, skulle kunna fungera på några andra villkor än det institutionaliserade fåväldet som råder där EU-organens förstelnade institutionaliserade former står för en egen institutionell logik som ovillkorligen för mot mera EU, ännu mera centralstyre från Bryssel och framför allt en beslutsform som inte kan öppna sig för genuin politisk ansvarighet. Retoriken till trots har inte EU-institutionerna hittills låtit sig störas av valresultat, folkomröstningar eller medborgarkampanjer, eller snarare strävat efter att instrumentalisera de politiska uttryck som underbygger demokratin för att legitimera sig själva (trots allt mindre intresse i EU-valen kör man på med mera makt för EU-organen, fastän man inte ens kan påstå att Europaparlamentet i sig internt fungerar på ett sätt som är demokratiskt). Samtidigt drabbas EU-medborgarna, ett demos som många kritiker hävdar att inte ens finns, av det samtidiga trycket mot detaljreglering av vissa områden och en omreglering av centrala områden vad gäller miljö- och konsumentskydd. Ingen kan förneka att inte områden som handelspolitik, där EU-kommissionen har uteslutande kompetens, skulle ingripa på många avgörande områden i samhället och att det inte skulle finnas en agenda bakom besluten där medborgarstyre inte har något som helst inflytande.

TTIP är något av de mest förfärande exemplen på EU-styrets totala ignorans för den allmänna opinionen. För oss i länderna som stannar i EU skulle man ju helst önska att TTIP-förslaget skrotas i sviterna efter Brexit-omröstningen. Vi vet ju inte ännu under vilka former och hur snabbt Storbritanniens EU-utträde sker, men man kan nog räkna med att det höjs starka röster för att se över pågående förhandlingar och lagförslag inom EU samtidigt. Förvirringen är stor i Bryssel för ingen hade kanske ändå riktigt räknat med någon så drastisk förändring, men nu är inte ett läge att driva vidare en EU-agenda utan demokratisk legitimitet och dit räknar jag USA-avtalet TTIP, som går vida utöver handelspolitik och som däremot skulle inverka på alla områden som är föremål för offentlig reglering. Här i veckan debatterades igen i finländsk media inverkan av investeringsdomstolen och amerikanska investerares nya rättigheter till att pröva snart sagt allt offentligt beslutsfattande, ifall TTIP realiseras i den omfattning som planeras. Flera krismöten har hållits under de senaste månaderna mellan EU- och USA-förhandlarna och av de läckta dokumenten framgår tydligt att det är EU-sidan som är den drivande kraften i förhandlingarna. Då jag läste den läckta lägesrapporten från kommissionen verkar det starkt som att den amerikanska administrationen inte ens sätter så mycket energi i förhandlingarna att man skulle svara på EU:s yrkande, medan EU-förhandlarna är redo att ge upp på centrala områden, såsom livsmedelssäkerhet, konsumentskydd och djurskydd och framför allt offentlig upphandling (med följder för sjukvård och utbildning), utan att blinka, trots alla protester som hållits mot förhandlingarna redan i detta skede. Ett samhälle vinner inte på att ytterligare befästa och beskydda storbolags intressen på bekostnad av allmänintresset.

TTIP är en ny merkantilism där EU-länderna av allt att döma skulle reduceras till lydstater som låter amerikanska företag göra en inmarsch med hjälp av att införa den amerikanska rättskulturen i en så kallad investerardomstol, som skulle gynnas på bekostnad av alla existerande rättsliga och administrativa instanser över hela EU. Klart att det politiskt är ett avsteg från de centrala principer som praktiseras i EU, där eurokraterna gladeligen säljer ut inte bara vår konsumentmarknad utan våra samhällssystem och vårt medborgerliga inflytande till förmån för ett amerikaniserat system som i så fall skulle bli nära sammankopplat med den djupt dysfunktionella och kluvna amerikanska politiska administrationen. Den dimensionen av TTIP tycker jag har förblivit okommenterad; varför skulle europeiska länder i sitt samarbete alliera sig med en stat man inte kan stöda på politiska grunder, inte vad gäller den amerikanska så kallade säkerhetspolitiken (och dess senaste offer efter 13 år av krig i Centralasien och destabliseringen av hela Mellanöstern), de institutionaliserade människorättsbrotten både i USA och utanför landets gränser och den gränslösa kapitalismen och de offer den skördar. Tanken är absurd och att den ivrigt pådrivs av en svensk EU-kommissionär, som nu rimligtvis borde ha någon uppfattning om politisk öppenhet och ansvarighet, är bisarr. Men kanske Brexit blir den signal som sätter igång ett genuint demokratiskt samtal och ett avståndstagande från EU-centralstyret.