Historieförfalskning

Var för nån månad sen och såg Saara Cantells film ’Djävulens jungfru’ om de medeltida häxproces­serna på Åland. Filmen kändes olustig, så olustig faktiskt att det inte blev av att formulera olustigheten förrän nu.

Filmen platsar tyvärr bland de målmedvetna (?) lingvistiska historieförfalskningar som finska regissörer på senaste tid gjort sig skyldiga till; som t.ex en Sibelius som talar bara finska osv och nu då ett medeltida Åland som pratar mest finska.

Jag vet mycket väl att språket inte är huvudsaken i den här filmen men tyvärr blir det för en svenskspråkig åskådare en mycket störande upplevelse att höra de förmenta ålänningarna prata finska, styv skolsvenska eller rentav översättningska men inte en enda som pratar genuin åländska.

Cantell har tydligen trott – utan att bry sig om att kolla fakta – att Åland varit en kopia av nåt savolaxiskt feodalsamhälle där folket talar finska och överheten talar svenska. I analogi med detta syns naturligtvis inga fiskare, inga båtar utom en ynka eka som ros mellan land och nåt slags fartygssilhuett på ett par hundra meters avstånd från stranden.

Och försöker man bortse från språket och kulturen så blir det ändå fel; huvudpersonernas emotionella landskap verkar direkt kopierat från nån av dagens såpoperor utan några märkbara försök att sätta sig in i 1600-talets emotionella-kulturella landskap. Inget känns äkta.

Medveten historieförfalskning eller bara ignorans ? Lättja eller en trend bland majori­tets­befolkningen att skita i minoriteters rätt till en identitet som avviker från deras egen ? Olustigt i alla fall.