Bye, bye BB…

Igår stängde BB i min hemstad, Borgå. Det är synd på en institution om barnabörden som funnits sedan 1899 och som betjänar en region som är livskraftig, men som ständigt överskuggas av trycket på att koncentrera allt, offentlig service och näringsliv, till huvudstadsregionen.

Samtidigt följer jag samma diskussion i Bryssel, där det är tätt bland sjukhuset trots de korta avstånden inom landet. Ingen i Belgien kunde föreställa den situation som hägrar i Finland efter vårdreformen med bara 12 sjukhus med fulljour.

I närheten av Bryssel ondgör sig invånarna i Nivelles över att de förlorar sitt BB, fastän det är bara 30 km till huvudstaden och det finns andra sjukhus med BB i regionen inom en radie på 25 km om man inte gör den halvtimmes tågresan till Bryssel. Samtidigt dras sjuhusets ambulansservice in. Men, undrar invånarna, vem vill åka 25 km bort för en förlossning? Och då akutsjukhuset i fortsättningen är 20 minuter längre bort, så förfärar sig lokalinvånarna att ”avec des hôpitaux à plus de 20 minutes, on a largement le temps de mourir”, man hinner mer än väl dö under färden… Med kännedom om finländska förhållanden är paradoxen total; det är ju inte bara själva patientfärden som tar tid hos oss utan utryckningen i glesbygden tills man når patienten tar minst lika länge.

Till saken hör att man i Nivelles bara har 400 förlossningar i året och nu vill sjukhusförvaltningen koncentrera verksamheten till enheter som har 600-700 födslar i året (!). Kontrasten till läget i Finland är slående. Borgå föll för den av statsrådet satta godtyckliga rekommendationen för 1000 förlossningar per år, som omsätts av förvaltningen för sjukhusdistriktet Hfors-Nyland där man vill använda sig av nylänningarna för att koncentrera all service till den omedelbara huvudstadsregionen. Ändå föds det mera än tusen om året i Borgå med grannkommuner som helhet, men efter olika administrativa åtgärder som ser en del dagens ljus i Hfors-Esbo sjukhusen. Avvecklingen av BB drar ned på hela verksamheten och expertisen, en utveckling som varit i gång redan länge, där Hfors-sjukhusen vill både locka och pocka de nyländska patienterna rätt in till centrum, trots alla logistiska problem som uppstår med akuttransporter i rusningstrafik i Hfors, trafik- och parkeringsproblem.

Jag har egen erfarenhet, efter en fritidsolycka i januari ifjol blev jag körd i ambulans till Tölö i Hfors, trots att det utspelade sig ett stenkast från Borgå sjukhus och trots att jag själv protesterade. Men administrativt måste jag till Hfors, enligt prioriteringen för traumapatienter (då bekostade samhället en taxifärd tillbaka, kommunen fick punga ut med avgiften för ett dygns intensivvård, jag fick en räkning på två dygn, trots att jag låg inne bara ett halvt dygn och fick dropp och inget annat än en fil och smörgås, och ambulanspersonalens tid upptogs i två timmar istället för en kvart). Dessutom blev jag ytterligare en i statistiken som ger argument för att Borgå inte ska ha den operativa akutverksamheten kvar. Bara tanken på att fungerande strukturer nedmonteras är frustrerande, men särskilt som det är en process som inte fungerar på själva invånarnas och de potentiella patienternas villkor och bästa intresse visar det på att ingen kommunalpolitiker ens kan få till stånd en vändning. Jag tänkte mig under hela den offentliga debatten kring Borgå BB och sjukhuset överlag att någon lokal kommunal visionär skulle ta tag i det och faktiskt vända den här utvecklingen. Men ingen verkar kunna motstå huvudstadens förvaltningskonglomerat.

Men i Belgien ser det annorlunda ut. Visserligen behandlar man inte bara egna patienter, utan hälsoturismen välkomnas från inte bara europeiska länder utan särskilt från patientgrupper från utanför EU som betalar för sig. Trots att avstånden inom landet är korta så finns inte alls den finländska hetsen att koncentrera allt till storstäderna, utan tvärtom är det en självklarhet och ett regionpolitiskt diktum att det ska finnas fullskalig verksamhet vid kliniker över hela landet. I Bryssel finns det sjukhus snart sagt bakom varje knut och överföringen av patienter sker ändå smidigt beroende på tillgänglighet och specialisering inom klinikerna. Antalet akutsjukhus i Belgien, som ju är tättbebott och till ytan en tiondel av Finland med en dubbelt större befolkning, är 113 (utöver det finns det specialiserade kliniker som fungerar som sjukhus men utan akutansvar). I jämförelse med det är det absurt att man i Finland bråkar om huruvida det ska finnas 12, 13 eller nuvarande 19 akutsjukhus med fulljour. Antalet läkare i Belgien är någonstans närmare 40 000 jämfört med lite på 20 000 i Finland, men fördelat per invånare är proportionen grovt taget densamma. Jag tycker systemet som helhet är mycket mera funktionellt än i Finland. Dels handlar det om att läkarna totalt jobbar många fler timmar än i Finland och för det finns det incentiv så att det lönar sig att jobba. Dels är inte kostnadsutvecklingen densamma utan penningströmmarna fördelas på ett annat sätt i ett system som är en blandning av offentliga institutioner och delvis offentligt finansierade privatinstitutioner, där inte alla har vinstmotiv (många privatsjukhus drivs av allmännyttiga stiftelser och inte för kommersiellt syfte). Vården centreras kring sjukhusen, fastän hälsovården i princip sköts av allmänläkare och offentliga polikliniker, och det betyder att man inte håller samma onödiga (?) uppdelning i primärvård och specialsjukvård som hos oss. Jag tycker själv att den nya teknologin och överhuvudtaget medicinska framsteg gjort att man inte tvångsmässigt borde upprätthålla klyftan mellan dels primärvård (hvc) och dels sjukhus, fastän man säkert inte borde försvaga hälsovårdscentralerna utan se över vården så att den uppgraderas till sjukhusnivå. Och istället för den stängda BB-avdelningen i Borgå kunde man öppna en geriatrisk avdelning och lösa den hopplösa situationen med äldrevården, där dessutom läkartjänsterna för äldre utlokaliserats till ett privat vinstbringande bolag, som inte kan ersätta den vård ett sjukhus ska stå för. Jag vet inte hur man ska kunna förhindra att regeringens vårdreform urartar i samma flopp som i Sverige där en del av vårdcentralerna drivs av privata bolag med system som belönar läkare ju färre remisser de skrivit ut till patienterna, dvs. det blir ett nollsummespel för folks hälsa.